Även om ingen kommenterat fredagens krönika på Aftonbladet.se så har den fått massvis av kommentarer. På Twitter.

De flesta kommentarerna är berömmande, många tycker att alla politiker borde läsa den, andra begränsar sig till partiledarna, men här vill jag skjuta in att alla politiker är inte partiledare. Alla politiker sitter inte i riksdagen. Och Twitter en utmärkt kanal för hobbypolitiker, kommunalpolitiker, sådana som kandiderar till riksdagen för första gången. Att det sedan vore bra om alla partiledare fanns där är en annan femma.

Och vad gäller just partiledarna – flera ifrågasätter hur de ska ha tid. Och Martin Hansson tar det ett steg till och menar att det till och med skulle kunna vara kontraproduktivt att försöka bygga relationer på Twitter om man inte har tid att följa upp och svara alla.

Jag tror att de flesta twittrare har full förståelse för att exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin inte har tid att sitta och tramsa på Twitter. Att de inte hinner kommentera så mycket av det andra säger och inte heller svara på alla kommentarer. Man behöver inte vara partiledare för att inte hinna med att bemöta allt som sägs om/till en på Twitter.

Jag hör inte heller till dem som tycker att man måste följa alla tillbaks. Om jag väljer att följa Mona Sahlin så har jag full förståelse för att hon väljer att inte ha mitt trams och slams i sitt flöde. Det finns visserligen bra sätt att filtrera sina flöden så att man bara ser det man vill se, men redan där blir det en liten form av överkurs och att skapa dessa filter kan i sig vara en tröskel som känns jobbig att ta sig över.

Mitt förslag till hur en partiledare (eller för den delen annan strängt upptagen person) som vill använda Twitter för att skapa relationer och konversera med folk ska göra är följande:

Skapa ett twitterkonto. Börja följ andra intressanta personer. Intressanta för dig. Partiledarna borde till exempel ha koll på varandras twittrande, andra politiker, och ledarskribenter till exempel. Twittra ett par gånger om dagen. Jag ser ingen poäng med att ständigt uppdatera, och förstår inte de som ber om ursäkt för att de varit borta ett tag från Twitter. Har man inget att säga är det lika bra att vara tyst.

Twittrandet kan bestå av enkel information om stundande eller avverkade möten, gärna med någon lite personlig kuriosa. Twittra också gärna länkar till egna debattartiklar, bloggposter och ibland till andras artiklar och bloggposter med liten kommentar. Jag vet att också partiledare läser tidningar på nätet och när man ändå är i farten är det inte svårt att skicka ut en länk på Twitter. Det tar inte särskilt mycket tid i anspråk, men ger mig som följer twittrandet en chans att få inblick i vad min partiledare har för sig och engagerar sig i idag.

Kommentera och bemöt gärna andra i flödet, häromkvällen pågick en spännande diskussion på Twitter mellan Göran Hägglund och Gudrun Schyman, och jag vet att den typen av samtal kan vara givande för både dem som för det och för oss som ser på och har möjlighet att lägga oss i.

Och om andra lägger sig i – man behöver inte svara på allmänna kommentarer, hejarop och åsikter. Däremot – om någon ställer en rak fråga eller hårt kritiserar en – då bör man svara.

Man behöver inte vara partiledare för att ha ont om tid. Men rätt använt sparar de sociala medierna tid, och Twitter är ett bra sätt för en själv att få en bra överblick av vad som diskuteras just nu. Det är en snabb väg till kontakt på ens egna villkor, och för mig har det rationaliserat bort en hel del både telefonsamtal och mejl som tar betydligt mer tid i anspråk.

Är man upptagen och inte har tid att kolla Twitter dygnet runt – det kan räcka att gå in en stund eller ett par om dagen för att se vilken respons man fått och bemöta den. Det går också alldeles utmärkt att skicka sina egna tweets från mobilen.

Jag köper helt enkelt inte tidsargumentet.

Att sedan Twitter kanske inte är den bästa kanalen om man som Mona vill sprida propaganda eller nå de stora massorna – det är en annan sak. Men allt oftare ser vi både nyheter och offentlig debatt ha sitt ursprung i och utvecklas på Twitter, så det är faktiskt bara korkat av politiker att inte vara med på den arenan.

Några politiker som inte är partiledare som jag rekommenderar er att följa för att de deltar i konversationen är Lilith Svensson (KD), Kent Persson (M), Mary X Jensen (M) och Peter Andersson (S). Dem kan man följa oavsett egen partitillhörighet, om man är intresserad av politik och vill få svar på frågor.

Tipsa gärna om fler politiker att följa i kommentarerna!

I dagens krönika skriver jag om twittrande politiker. Om att twittra om frukost och banaliteter. Om Mona Sahin och ”vanligt folk”.

Läs den här.

Jag rekommenderar också Per Torbergers lilla korrigering här, angående de 140 tecknen. Han har så himla rätt.

Jag är sjuk. Sådär jättesjuk så det är jättesynd om mig. Nästan som om jag vore man. Jag har läst en massa idag men lyckas inte riktigt få ordning på tankarna när jag ska skriva ner saker så det blir inga vettiga analyser alls, men jag vill ändå dela med mig av några grejer:

Blogge Bloggelito lägger ner. Jag hör inte till dem som tror på bloggdöden, inte än, inte i år och inte nästa år heller. Att alla inte orkar eller känner för att byta plattform är inget konstigt som tyder på några större strukturförändringar den närmaste tiden. Däremot är det tråkigt att Blogge raderar hela bloggen. Även om han inte vill skriva mer vore det kul att kunna gå tillbaka och läsa, vissa av hans saker är rent historiska, som exempelvis myntandet av ordet bloggbävning som nu inte längre går att att länka till.

Har kikat på den nya rödgröna bloggen också.

Det är för tidigt att recensera den. Initiativet är bra, men tyvärr verkar det som om partiledarna Lars Ohly, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tänkt använda bloggen som megafon, jag ser inte till några reaktioner på de kommentarer de fått och det är lite trist. Å andra sidan är jag inte förvånad. I somras träffade jag Mona Sahlin och gjorde en spontan intervju med henne om hennes twittrande. Hon förklarade att det inte gick att få ut budskapet med så få tecken. Jag undrar om det inte finns någon i hennes och de andra partiledarnas närhet som kan förklara för dem att det handlar om att bygga relationer och trovärdighet, om att lyssna och konversera, och inte om att pumpa ut propaganda? Gudrun Schyman har förstått det. Liksom Göran Hägglund.

Alex Schulman har gett sig in i jämställdhetsdebatten. Älskade Dumburk har förmodligen rätt när hon antar att han spelar dum, läs hennes lysande postning när hon förklarar varför språket är viktigt. Läs också kommentarerna där hon utvecklar ytterligare. Kommentarerna hos Alex gör mig lite rädd, däremot.

Lite relaterat till det här med jämställdhet är Sten Magnussons postning om kvinnor. Grovt generaliserande och skulle kunna få mig att gå igång och säga emot på flera punkter, men jag orkar inte. Det finns säkert andra som gör det?

Uppdaterat: Andra som bloggat om Blogges försvinnande från blogghimlen är Mickey, Opassande, Stationsvakt, Kjellberg, Loke och Bea.

En sak som diskuterats livligt i ett par dagar är den undersökning som konstaterar att 40 procent av alla statusuppdateringar på Twitter består av meningslöst babbel.

Frågor på det:

Meningslöst för vem? Hur definieras babbel? Är inte 40 procent ganska lite egentligen?

Framförallt så går det inte att använda detta prat om babbel som argument för att inte företag, journalister, organisationer, politiker eller för den delen privatpersoner ska hänga på Twitter. I så fall har man totalt missförstått hela grejen. Framförallt har man missförstått vad sociala medier går ut på.

Babbel är nämligen det sociala kittet. Det är pratet om vad man äter till middag, dödpratet och tjattret om meningslösa teveprogram och nattvak som skapar relationer. Utan det ”meningslösa babblet” blir avsändaren i stort sett ointressant.

Tänk fikarum. Tänk dig att du i ett fikarum på jobbet inte skulle få säga något som inte är relevant, enligt en särskild formel. Tänk dig att du inte skulle få uttala dig om vad du gjorde på semestern, be om receptet till någon annans fantastiska matlåda eller referera till teveserien de flesta runt bordet följer. Tänk dig att ingenting personligt eller privat fick nämnas. Vilken relation skulle du då ha till dina kollegor?

Sociala medier är väldigt hajpat just nu. ”Alla ska twittra”. Företag, journalister, organisationer, politiker. Men många verkar ändå ha missat poängen.

Twitter är nämligen inte enbart ytterligare en kanal för att få ut sitt budskap. Twitter är inte ännu en kanal där man kan pumpa ut reklam eller marknadsföring av sin produkt. Twitter är inte ännu en kanal för ensidig nyhetsrapportering.

Twitter är i allra högsta grad socialt. Och vad tycker vi om personer som bara pratar om sig själva? Som aldrig lyssnar på någon annan? Aldrig frågar hur någon annan mår? Som bara talar om sig och sitt och inte ens bryr sig om ifall någon lyssnar?

Twitter liksom alla andra sociala nätverkstjänster handlar om kommunikation. Tvåvägs. Det handlar om att bygga relationer. Och det handlar om att lyssna på andra. Och tänk efter lite. I ett fikarum eller på personalfesten försöker du lära känna andra. Ni talar om barnen, renoveringen, sport, och inte sällan om fullständigt tramsiga och babbliga saker som ingen minns dagen efter. För att det är så man kommer lite närmare varandra. Det är så man lär känna människor. Och det är så babblet på Twitter fyller en väldigt viktig funktion.

Inte minst för kändisar, så som Mona Sahlin eller varför inte Britney Spears. Om deras tweets inte innehåller något annat än officiella budkavlar och de aldrig någonsin svarar om någon tilltalar dem blir de ointressanta att följa på Twitter. Däremot om Mona eller Britney berättar om vad de ska äta till middag och med vem, vad händer då? Jo då känner sig läsaren lite speciell. Lite närmare. ”Jag vet vad Britney ska äta till middag ikväll, och jag fick veta det direkt av henne”.

När vi talar med varandra är det allra mesta vi kläcker ur oss ”meningslöst babbel”. Men det är väl knappast ett argument för att vi ska sluta umgås med andra människor?

Att så pass lite som 40 procent av allt som twittras är meningslöst babbel är definitivt inte ett argument för att inte twittra. Om man inte är en fullständigt asocial person och totalt ointresserad av andra människor eller att skapa relationer. Då är Twitter en dålig idé.

Om du är intresserad av mitt meningslösa babbel kan du följa mig här.