Svenska ”Battlefield 1” ger sig ut på livsfarlig första världskriget-mark och gör något som inget annat skjutarspel har lyckats med – att beröra mig.

Jag kommer inte att överleva. Inledningen till den femtonde delen av svenska DICE:s ”Battlefield”-serie är renodlat rysningsmaterial. I ena stunden är jag en soldat som kämpar sig fram i lera medan bomber spränger bort armar och ben någon meter bort, till att två minuter senare bli en man som bränns ihjäl mitt på slagfältet. ”Henry Armstrong 1886 – 1918” står det på skärmen när jag avlider. Fler namn läggs till. Willie Jeferson, Ted Marshall och Walter Lincoln. ”Battlefield 1” är en berättelse om smärta, sårbarhet och uppoffring där ingenting förskönas.

Storyn i ”Battlefields” singleplayerkampanj har aldrig tidigare lämnat avtryck. Den har varit ungefär lika lättsmält och förutsägbar som ett avsnitt av ”7th Heaven”. Tills nu. I en respektfull anda har man skapat sex relativt korta historier som centrerar kring sex olika karaktärer. Ett smart drag som undviker att allt kläms in i ett enda människoöde. Chauffören vars vita förarhandskar byts ut mot blodiga och härdade vantar, eller den kaxiga piloten som inser krigets allvar först när han bär sin döende vän på ryggen – deras bagage blir mitt att bära.

Att spela ensam har aldrig varit mer indragande eller varierande. Jag rusar in och attackerar i en ilsken fart, svingar någon rakt i magen med min spikklubba och fortsätter sedan plöja ner tysk efter tysk med min Mauser C96. Ljuddesignen är helt overklig. Jag stannar upp mitt i en fajt när jag märker att explosionerna runtomkring är så pass kraftiga att det ringer i öronen på min karaktär. Varenda detalj höjer mina sinnen till max och hjärtsnörpet är där vid varje farväl.

Multiplayerläget, vilket förstapersonsskjutaren är mest känd för, blir en rejäl kontrast. När svulstigheten har slipats bort och det verkliga nötandet slår till, tappar jag lusten. Att spela med andra är inte nybörjarvänligt överhuvudtaget. Jag kastas in i matchen utan en genomgång kring upplägget eller de olika klasserna – en liten förklaring till vad kartan går ut på räcker inte långt. Men för de inbitna fansen kommer lägen som conquest, rush, domination och team deathmatch att kännas bekanta. Förutom att allt råkar ha en 100 år gammal touch. Till exempel kan man charmigt nog fånga brevduvor och skicka meddelanden till allierade för att ta ner motståndarna, eller kanske telegrafer för att kalla in mer artilleri.

Ena halvan av ”Battlefield 1” hade jag helst varit utan, men det beror snarare på mitt personliga multiplayerförakt än att DICE skulle ha gjort en tabbe. Däremot är den andra halvan allt jag någonsin önskat mig. Den lyckas ge mig gåshud och en klump i magen på en och samma gång. Det är precis så ett krigsspel ska kännas.