Startsida / Inlägg

En dag i en kvinnlig spelredaktörs liv

av Effie Karabuda
Foto: Tomas Magnusson
Foto: Magnus Sandberg/Tomas Magnusson

Det här är min dag.

Sminkkakan smetas på mitt ansikte. Ljudteknikern lyfter upp mitt hår. På med myggan. Jag ska vara med i Aftonbladet Morgon och prata om nazister i svenskutvecklat spel. En minut innan sändning frågar programledaren hur jag mår och om jag har sett hatet som florerar i min Reddit-tråd. Nä, jag visste inte ens att jag hade en Reddit-tråd. Jag försöker att inte googla mig själv.

Tjugo minuter efter mitt tv-inslag får jag ett meddelande på Instagram: ”fin du är, gillar du att ta den där bak?”. Blockerar. Springer till tunnelbanan för att åka till ett event på ett hotell där jag ska testa en ny titel. 

Fem manliga journalister är samlade i lobbyn. En sjätte ansluter. Han jobbar för en av Sveriges största spelsajter. Han säger hej till alla, skakar hand och dunkar ryggar. ”Hur är läget? Fan det var ett tag sen.” Kastar inte ens en blick på mig. Jag går fram och säger ”hej jag heter Effie, vi har inte hälsat” och han mumlar ur sig ett svar. Jag kliver in i ett anvisat rum och spelar spelet, antecknar och tänker på vilken vinkel jag ska ha i min text. Längtar tills jag får vara för mig själv.

Tillbaka på kontoret. Jag publicerar en 2500 tecken lång recension varav tre meningar handlar om hur lättklädd en kvinnlig spelkaraktär är. Notiserna haglar in på Twitter. ”Du ser ut som en halalslaktad gris”, ”vilken vidrig smutshora du är” och ”jävla fitta du borde gå och ta livet av dig” lyser på skärmen. Jag tar screenshots, mejlar Aftonbladets säkerhetskontakt och ber honom anmäla nättrollen åt mig. Fast jag vet att det kommer trilla in brev från polisen där det står att förundersökningarna har lagts ner.

På ren rutin öppnar jag Aftonbladet Spelas Facebooksida och går in på meddelanden. Raderar en dickpic. Hittar en till. Raderar den också. Efter några minuter har jag de erigerade, håriga och främmande snopparna kvar på näthinnan och känner äckel. Försöker skaka av mig allt men märker att jag har svårt att svara på ett enkelt mejl.

Samtidigt har chefredaktören på en konkurrerande spelsida fullt upp med att kalla mig för ”praktikanten på Aftonbladet” i sin blogg.

Jag pallrar mig iväg till en after work där ett gäng journalister har samlats för att inviga ett spelmuseum. Här befinner sig några manliga kollegor som missnöjt kommenterat valet av mig som spelredaktör i sina sociala medier. När jag var ny i branschen var de snabba med att utropa hur toppen det var med en tjej som skrev om gaming. Men så fort jag hamnade på en högre position än dem tog lovorden slut.

En av dessa män står i ett hörn och pratar med en vän. Jag närmar mig, tar i hand och säger ”hej, kul att äntligen få träffas”. Han ser stressad ut. En av få tjejer på plats sluter upp och frågar om jag vill ta en öl. Det gör vi. 

Jag kommer hem. Är trött på allt. Redo att ta ett till möte med min chef där jag berättar att jag inte orkar mer och gråter rakt ner i kaffekoppen. Men så tänker jag på alla 12-åriga tjejer där ute som vill jobba med spel. Jag tänker på dem och väljer att vakna upp till en ny dag.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB