Startsida / Inlägg

5 minuters metoden – I mitt hus kommer den aldrig testas

av Emelie

Överallt på nätet i diverse föräldragrupper ser jag inlägg som handlar om hur less föräldern är på att barnet inte kan somna på egen hand. Min spontana fundering är om det verkligen är SÅ himlans viktigt? Många skriver om att de inte får någon egen tid framför TVn på kvällen och diverse olika saker en vill göra. Är det viktigare att kunna sitta och pilla med sitt än att ge sitt barn det den behöver? Det handlar faktiskt inte om för evigt, även om det i stunden kan kännas just så. Som att det för evigt kommer vara på detta sätt. Jag tycker att sängen ska vara en trygg plats där en sover och jag tror inte att sängen blir en trygg plats om en lämnar barnet skrikandes och gråtandes i 5 minnuter i stöten innan en går in. Jag tror på närhet och trygghet. Jag tycker i ärlighetens namn att det är hjärtlöst att lämna sitt gråtande barn och att inte svara på dess signaler. Jag tvekar inte på att metoden ”fungerar” när det gäller att barnet faktiskt somnar. Denne ger ju upp, ingen förälder kommer inte eller kramar mig inte när jag signalerar att det är närhet jag behöver.

10708195_10152744845206534_1182714716_n
På alla de BVC mottagningar jag gått på (+ olika nätsidor och barnläkare) har ingen rekommenderat denna metod. Sen finns de folk som påstår att deras BVC har gett dom rådet att köra med 5 minuters metoden. Så det är väl olika från vilken BVC en går till, precis som med allt annat. Jag kan köpa att det finns många olika anledningar till att ett barn gråter. MEN om barnet alltid gråter när det är läggdags är det något med just att sova och somna som barnet tycker är jobbigt tolkar jag det som. Det värsta en kan göra då är just att lämna barnet med de känslorna ensamt tycker jag. Och att sedan gång på gång lämna barnet tycker jag börjar likna barnplågeri då en alltså gång på gång överger barnet med dessa känslor, helt ensam. 11356184_10152752268346534_139535509_n
En del barn ”funkar” det på
Men jag tror också så här. En del barn ”funkar” det här på för att de inte har samma närhetsbehov som vissa andra barn. Det tar kanske bara någon dag, sen somnar dom tryggt och lugnt i sängen själv. Men många barn vill inte somna själv. Du ”lär” barnet att inte ropa efter dig för du tar ändå inte upp och kramar. En bekant till mig frågade mig hur länge det tar innan 5 minuters metoden funkar. Hon hade kört den i TVÅ VECKOR och barnet gallskrek i flera timmar varje kväll innan hen somnade av utmattning. Som sagt, klart det funkar, någon gång, tillslut ger ju barnet upp för ingen kommer å lyfter upp mig, man blir trött av att skrika (det blir säkerligen du också) och tillslut somnar man ju men är det så bra verkligen? Något att eftersträva? Nä jag tycker faktiskt inte det. Och jag tycker det är konstigt att vissa tycker det, men alla är vi olika och det respekterar jag. Men gråter barnet efter närhet så tycker jag att det är närhetsbehovet som en bör tillgodoses för att ge trygghet. Ett litet barn har ingen tidsuppfattning och gråter det på grund av närhetsbehov så måste det vara fruktansvärt att höra att mamma eller pappa är någonstans i närheten men ändå inte plockar upp mig. Mitt rop efter närhet och trygghet hjälper inte så jag ger upp, typ. En kan ju sätta sig in i barnets sits. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Hittade detta exempel på nätet; 5mm
Empati
En annan sak som gör att jag är emot 5 minuters metoden är att barn lär sig samspel genom att man samspelar. Det lär dom omtanke och empati. Ett barn som inte får tröst som bebis lär sig inte att trösta andra ledsna när de blir stora tror jag. ”Det kan man ju lära in i efterhand” Nej empati kan inte läras in senare i livet. Det här skapas när föräldern och bebisen interagerar. Du kan lära ut omtanke senare men inte empati. Finns en text* om detta som ligger längre ned.

Hur det går till hemma hos mig
Jag är själv med mina två kids flera gånger i veckan då sambon jobbar långa sova över pass och sena kvälls pass. Så klart att det är jobbigt och jag får ingen egen tid på kvällarna. Men även om barnet inte vill sova i egen säng så just i detta nu så kommer det en tid då dom inte vill sova i din säng, tiden går för fort. Min son Alfons på 3 år sover i egen säng men på natten eller tidig morgon kryper han ner i vår säng och somnar om. Men han somnar oftast i vår säng på kvällen under bokläsningen och sen lyfter vi bara över honom till sin säng innan vi lägger oss. Men min minsta, Ines, på 11 månader sover fortfarande med oss hela natten i vår säng. Hela första året med Alfons så somnade inte han förs 23-00 tiden på kvällarna för natten. När han började på dagis vid 1,5 år så somnade han lite tidigare, vid 22 tiden. Nu är Alfons 3 år och somnar kring 19-20 tiden. Ines har lite annorlunda sömnrutin än Alfons hade som bebis. Hon somnar när Alfons nattas. Är jag själv hemma så ligger jag i sängen med båda barnen och läser bok och gosar. Alfons somnar oftast före Ines och då ligger jag kvar med henne tills hon somnat. Ibland kan det ta 1 timme och såklart tycker jag att det kan vara frustrerande att behöva ligga där inne så länge medan hon bökar omkring. Men för mig är det SÅ värt det. Att jag vill se på en serie, måla naglarna eller vad för egen tid jag nu vill ha, så går det inte före mitt barns trygghet och närhetsbehov. Nu har ingen av mina barn tillhört den skaran som är vakna på nätterna. Men skulle det vara så, skulle jag hellre sitta sömnlös hela natten hängandes över spjälsängen än lämna mitt barn gråtandes i 5 minuters perioder. Jag dömer inte någon för att använda metoden (bara för att jag tycker det är fel tycker inte alla det) En gör det en tror är bäst. Men i mitt hus kommer den aldrig testas.

5mm 2

Vad tycker du om det jag skrivit? Och har du själv testat 5 minuters metoden? In på min blogg och diskutera HÄR.
——————————
* ”companionship of adults to care for their needs until they can do it themselves. Although people talk as if you can force babies to learn independence, this is a delusion and an imaginary outcome. If you isolate babies, the opposite happens–they become whiney and needy or quiet and torn up inside, in both cases preoccupied with themselves. They internalize fear and insecurity and carry this with them into their attitudes towards caregivers and the world. This is how to grow a narcissist. What else can be expected? Isolation teaches them to think only of themselves. One of the hallmarks of people who don’t help others when they are in a situation of need is personal distress (Batson, 2011). Personal distress makes empathy and compassionate action very unlikely. Making babies stress reactive from undercare is a good way to build an easily distressed personality, and create a society of self-concerned folks.”    

  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Raluca Dintica
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB