Inlägg av Emelie

Emelie. Driver mediamamman.se där du får följa mig i min vardag tillsammans med två barn födda i maj 2012 och i juli 2014. Det varvas friskt mellan event, intervjuer, bilder på kidsen, diskussioner och tips.

Det är inget fel på dig och du är varken en hemsk människa eller en dålig mamma – Du är fantastisk!

av Emelie

Men hallå alltså! Här sitter jag, nyligen hemkommen från Kreta. Vilket alltså betyder att jag har missat sista avsnittet av Älskade unge och såg det förs nu. Jag började gråta. Jag vart så himla rörd av min egen historia. Det är klippt så fint med bilderna på oss i sängen, jag vart som överraskad av det materialet. Fy bubblan så fint det var. Jag sitter här och skriver nu och är alldeles glansig i ögonen. Som jag berättar i klippet så hade jag verkligen super svårt att ta till mig Alfons som MIN bebis. Han var ursöt och allt det där, men han kändes inte som MIN. 11358814_10152734656416534_89039071_nBilden som fick allt att vända

Förlossningsdepression. Smaka på ordet lite. Det känns lite som ett tabu ämne tycker jag. Men det kanske bara jag som upplever det så? Jag tycker det är viktigt att ta upp det här ämnet, för det är inget att skämmas över! Så vill man dela med sig av sin historia så är det mer än välkommet att lämna en kommentar på min blogg eftersom det inte funkar att kommentera här hos Aftonbladet.

Jag börjar med min.
Första 6 månaderna mådde jag dåligt. Jag hade svårt att ta till mig honom som min, allt kändes så overkligt. När jag tittade på honom och sambon så kändes dom som en familj, dom var så fina ihop, dom passade ihop. Det såg så självklart ut, så naturligt ut. Men när jag kollade på mig och Alfons i spegeln så kändes det inte som att han var min på samma sätt. Jag sökte aldrig hjälp och jag talade knappt om det med någon. Eller rättare sagt jag pratade inte med någon levande själ om mina känslor. Knappt med min egen sambon ens. Jag hade super dåligt samvete över mina känslor och kände mig som en hemsk människa som kunde känna så där som jag beskrivit ovan och i avsnittet. Det gjorde jätte ont i hjärtat verkligen. Jag var nog lite rädd att till och med min egen sambo skulle bli arg på mig och tycka att det var något fel på mig som kunde känna så om vår fantastiska son. Så jag höll tyst. Och skämdes. Tills den kvällen hemma i mammas soffa där jag tog denna bild på mig och Alfons. Som jag beskriver i avsnittet så var det här allt förändrades. Jag tittade på bilden och gillade den, den var fin och förmedlade en kärlekskänsla. En känsla som jag egentligen inte kände. Den kvällen hade jag och min sambo ett långt samtal. Och vet du vad? Han vart inte arg. Han tyckte inte att jag var dum i huvudet eller en hemsk människa. Han kramade mig. ”Men älskling, varför har du inte sagt något tidigare för så skulle vi gått igenom det här tillsammans” fick jag till svar. Efter att jag hade berättat för honom om hur jag kände så kunde han hjälpa mig på traven genom att komma med kommentarer om att jag och Alfons såg fina ut ihop och så vidare.

Så jag vill verkligen slå ett slag för att INTE SKÄMMAS! Det är inget fel på dig och du är varken en hemsk människa eller en dålig mamma. Du är fantastisk! Men du måste våga prata om det. Om du inte är bekväm med att gå till en psykolog, gör som jag, prata igenom det med din sambo och lätta verkligen ditt hjärta. Som mitt motto lyder; Våga & Vinn!

Vill du dela med dig av din historia är det bara att lämna en kommentar på min blogg, www.mediamamman.se Ibland kan det vara skönt att skriva av sig! <3 DSC07823Alfons och jag under semestern på Kreta vi nyss kom hem från

På min blogg kommer jag grotta ner mig i vad jag tror utlöste denna förlossningsdepression hos mig.

Emelie

Instagram: @mediamamman.se

5 minuters metoden – I mitt hus kommer den aldrig testas

av Emelie

Överallt på nätet i diverse föräldragrupper ser jag inlägg som handlar om hur less föräldern är på att barnet inte kan somna på egen hand. Min spontana fundering är om det verkligen är SÅ himlans viktigt? Många skriver om att de inte får någon egen tid framför TVn på kvällen och diverse olika saker en vill göra. Är det viktigare att kunna sitta och pilla med sitt än att ge sitt barn det den behöver? Det handlar faktiskt inte om för evigt, även om det i stunden kan kännas just så. Som att det för evigt kommer vara på detta sätt. Jag tycker att sängen ska vara en trygg plats där en sover och jag tror inte att sängen blir en trygg plats om en lämnar barnet skrikandes och gråtandes i 5 minnuter i stöten innan en går in. Jag tror på närhet och trygghet. Jag tycker i ärlighetens namn att det är hjärtlöst att lämna sitt gråtande barn och att inte svara på dess signaler. Jag tvekar inte på att metoden ”fungerar” när det gäller att barnet faktiskt somnar. Denne ger ju upp, ingen förälder kommer inte eller kramar mig inte när jag signalerar att det är närhet jag behöver.

10708195_10152744845206534_1182714716_n
På alla de BVC mottagningar jag gått på (+ olika nätsidor och barnläkare) har ingen rekommenderat denna metod. Sen finns de folk som påstår att deras BVC har gett dom rådet att köra med 5 minuters metoden. Så det är väl olika från vilken BVC en går till, precis som med allt annat. Jag kan köpa att det finns många olika anledningar till att ett barn gråter. MEN om barnet alltid gråter när det är läggdags är det något med just att sova och somna som barnet tycker är jobbigt tolkar jag det som. Det värsta en kan göra då är just att lämna barnet med de känslorna ensamt tycker jag. Och att sedan gång på gång lämna barnet tycker jag börjar likna barnplågeri då en alltså gång på gång överger barnet med dessa känslor, helt ensam. 11356184_10152752268346534_139535509_n
En del barn ”funkar” det på
Men jag tror också så här. En del barn ”funkar” det här på för att de inte har samma närhetsbehov som vissa andra barn. Det tar kanske bara någon dag, sen somnar dom tryggt och lugnt i sängen själv. Men många barn vill inte somna själv. Du ”lär” barnet att inte ropa efter dig för du tar ändå inte upp och kramar. En bekant till mig frågade mig hur länge det tar innan 5 minuters metoden funkar. Hon hade kört den i TVÅ VECKOR och barnet gallskrek i flera timmar varje kväll innan hen somnade av utmattning. Som sagt, klart det funkar, någon gång, tillslut ger ju barnet upp för ingen kommer å lyfter upp mig, man blir trött av att skrika (det blir säkerligen du också) och tillslut somnar man ju men är det så bra verkligen? Något att eftersträva? Nä jag tycker faktiskt inte det. Och jag tycker det är konstigt att vissa tycker det, men alla är vi olika och det respekterar jag. Men gråter barnet efter närhet så tycker jag att det är närhetsbehovet som en bör tillgodoses för att ge trygghet. Ett litet barn har ingen tidsuppfattning och gråter det på grund av närhetsbehov så måste det vara fruktansvärt att höra att mamma eller pappa är någonstans i närheten men ändå inte plockar upp mig. Mitt rop efter närhet och trygghet hjälper inte så jag ger upp, typ. En kan ju sätta sig in i barnets sits. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Hittade detta exempel på nätet; 5mm
Empati
En annan sak som gör att jag är emot 5 minuters metoden är att barn lär sig samspel genom att man samspelar. Det lär dom omtanke och empati. Ett barn som inte får tröst som bebis lär sig inte att trösta andra ledsna när de blir stora tror jag. ”Det kan man ju lära in i efterhand” Nej empati kan inte läras in senare i livet. Det här skapas när föräldern och bebisen interagerar. Du kan lära ut omtanke senare men inte empati. Finns en text* om detta som ligger längre ned.

Hur det går till hemma hos mig
Jag är själv med mina två kids flera gånger i veckan då sambon jobbar långa sova över pass och sena kvälls pass. Så klart att det är jobbigt och jag får ingen egen tid på kvällarna. Men även om barnet inte vill sova i egen säng så just i detta nu så kommer det en tid då dom inte vill sova i din säng, tiden går för fort. Min son Alfons på 3 år sover i egen säng men på natten eller tidig morgon kryper han ner i vår säng och somnar om. Men han somnar oftast i vår säng på kvällen under bokläsningen och sen lyfter vi bara över honom till sin säng innan vi lägger oss. Men min minsta, Ines, på 11 månader sover fortfarande med oss hela natten i vår säng. Hela första året med Alfons så somnade inte han förs 23-00 tiden på kvällarna för natten. När han började på dagis vid 1,5 år så somnade han lite tidigare, vid 22 tiden. Nu är Alfons 3 år och somnar kring 19-20 tiden. Ines har lite annorlunda sömnrutin än Alfons hade som bebis. Hon somnar när Alfons nattas. Är jag själv hemma så ligger jag i sängen med båda barnen och läser bok och gosar. Alfons somnar oftast före Ines och då ligger jag kvar med henne tills hon somnat. Ibland kan det ta 1 timme och såklart tycker jag att det kan vara frustrerande att behöva ligga där inne så länge medan hon bökar omkring. Men för mig är det SÅ värt det. Att jag vill se på en serie, måla naglarna eller vad för egen tid jag nu vill ha, så går det inte före mitt barns trygghet och närhetsbehov. Nu har ingen av mina barn tillhört den skaran som är vakna på nätterna. Men skulle det vara så, skulle jag hellre sitta sömnlös hela natten hängandes över spjälsängen än lämna mitt barn gråtandes i 5 minuters perioder. Jag dömer inte någon för att använda metoden (bara för att jag tycker det är fel tycker inte alla det) En gör det en tror är bäst. Men i mitt hus kommer den aldrig testas.

5mm 2

Vad tycker du om det jag skrivit? Och har du själv testat 5 minuters metoden? In på min blogg och diskutera HÄR.
——————————
* ”companionship of adults to care for their needs until they can do it themselves. Although people talk as if you can force babies to learn independence, this is a delusion and an imaginary outcome. If you isolate babies, the opposite happens–they become whiney and needy or quiet and torn up inside, in both cases preoccupied with themselves. They internalize fear and insecurity and carry this with them into their attitudes towards caregivers and the world. This is how to grow a narcissist. What else can be expected? Isolation teaches them to think only of themselves. One of the hallmarks of people who don’t help others when they are in a situation of need is personal distress (Batson, 2011). Personal distress makes empathy and compassionate action very unlikely. Making babies stress reactive from undercare is a good way to build an easily distressed personality, and create a society of self-concerned folks.”    

Emelie

Instagram: @mediamamman.se

Här är jag, en galen själ som vill till hundra procent!

av Emelie

Namn: Emelie Andersson
Ålder: 26
Bor: Uppsala
Familj: En sambo och barnen Alfons född 2012 & Ines född 2014
Hemsida: www.mediamamman.se
Kloka ord jag försöker leva efter: Drakar lyfter i motvind, Hellre en glitterfitta än en bitterfitta och Våga & Vinn

Här är jag, en galen själ som vill till hundra procent!
I hela mitt liv har jag alltid tyckt att det är en sådan konstigt fråga och undrat hur en ska besvara denna fråga på bästa sätt. Hur definierar man sig själv? Den uppfattningen ändras ju konstant så jag gissar att svaret aldrig är detsamma. Jag pratar om frågan ”Vem är du?” Ja, vem är jag egentligen? Det var en bra jävla fråga! Jag vet inte! Jag håller fortfarande på att lära mig, men jag upplever att jag kommit en bra bit på vägen i alla fall.
Till exempel så har jag kommit ifrån det där tjaffset att jag måste vara smal, snygg och vältränad. Jag ifrågasätter saker i stället för att bara acceptera. Collage-001En fin samling bilder på mig <3

Har du bra självförtroende? Känner du dig vacker? Om inte, vad är det som får dig att inte känna dig vacker? Varje morgon innan jag ens klivit upp ur sängen gör jag en rad olika val. Vilken tröja, håret uppsatt eller utsläppt, smink eller inte och så vidare. JAG väljer. För att känna mig vacker, som mitt bästa jag. (Jag vet då ingen som väljer något för att känna sig ovacker) Jag stegar fram till spegeln med bestämda, självsäkra kliv. Sen när jag står där framför spegeln så är det som att det blir punka, luften pyser ur och axlarna faller ihop och magen beter sig som en ballong blåstes upp där i. Jag känner mig inte vacker längre. Det kan vara allt från att armarna ser tjocka ut i linnet, kanten på byxan delar upp magen till två i stället för en, jag upptäcker ett munsår eller vad det nu kan tänkas vara. Plötsligt känner jag mig inte vacker längre. Men varför? Varför låter vi den synen ändra vår fantastiska känsla vi just hade? Oron över vad andra ska tycka och tänka tror jag ligger ganska högt upp på listan över möjliga orsaker. Men ärligt, hur många reagerar negativt om det kommer en person som har en valk på magen eller ett munsår? Jag gör då inte det i alla fall. Utan det sitter i din och min egen hjärna och din egen känsla. Välj i stället att rocka skiten ur den där valken eller munsåret just idag! Låt inget förstöra DIN känsla! På det planet befinner jag mig just nu. Jag älskar min kropp och hur den ser ut. Den förtjänar att behandlas med respekt. Nu skulle detta inte bli någon slags krönika om kroppsuppfattningar och självförtroende utan jag skulle berätta vem jag är!

Krille-001Här är då min babydaddy, en väldans finurlig och skojig en. Vi har för det mesta roligt ihop. Han är ett riktigt guldägg. Tvättar, lagar mat, brukar killa mig på ryggen på befallning och sådana trevliga saker. Han är inte min första kärlek, men min största <3

När någon ska berätta vem denne är så brukar en droppa en massa ord som definierar en. Så jag tänkte haka på. De orden som definierar mig i skrivandets stund är; Impulsiv, initiativtagande, Idéspruta (ren slump att alla ord börjar på bokstaven i) jag har så kallat skinn på näsan, driven så in i bomben, är eller var världans frispråkig men har lagt lite band på mig själv. Vid studenstudenten från universitetet delade vi ut ”klassens” och jag fick just titeln Klassens Frispråkare. Är lite halv skojig, antingen så älskar man mig eller så hatar man mig. Tror jag.

Mina favoriter
Mat: Ren mat, typ folater och protein. Jag har en svaghet för ostar i alla former.
Musik: Allt som får det att bli gungeli sväng!
Djur: Apor och stora kattdjur
Siffra: Nummer 6
Sak: Dildon! (Nä jag skoja bara, den gick sönder hö hö) Min kamera och datorn för jag älskar att dokumentera saker
Kläder: Färgglatt och bekvämt
Jag skulle vilja vara: 100 år för då har jag levt länge
Värsta: Människor som inte kan stå för sin åsikt utan går och snackar skit bakom ryggen och sen är fejk trevliga. Till det har jag ett bra citat ”While you´re talking shit behind my back, feel free to bend down and KISS MY ASS”

Kidsen-001Här är då kidsen vi har lyckats skapa. Jag vette tusan hur fasiken vi kunde lyckas så bra?! Jag menar, du ser ju bilderna på oss här ovanför, haha. Vi har haft ett väldans flyt med våra kids, vi har fått sådana som gillar att sova och för det mesta är på bra humör. Våra små frön som vi har sått <3

Förutom allt babbel jag hittills nämnt så är jag utbildad inom radiojournalistik (även läst en del TV och marknadsföring) men ägnar just nu mest tiden åt att vara mammaledig, blogga och vara med i Älskade unge såklart!
Det var lite om mig, hoppas det har make;at någon sense 😉 Om du vill följa mig i fler kanaler finns jag på följande plattformar
Livsstilsblogg: www.mediamamman.se
Instagram: @mediamamman.se
YouTube: Mediamamman (under planering men kommer att dra igång inom kort)
Hoppas vi hörs!

Emelie

Instagram: @mediamamman.se
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Filip Lindahl
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB