Kan ni inte sluta använda uttrycket ”skaffa” barn? Det låter som att ni anser att det är självklart att få barn när man väl har bestämt sig. Många i yngre medelåldern blir förvånade och besvikna när de upptäcker att det inte är så lätt att ”skaffa” barn. Först ska man resa jorden runt, sedan ska man utbilda sig, sedan ska man göra karriär – och åren går. Oj då, var det så svårt att ”skaffa” barn när man är över 30 … varför har ingen talat om det? ”Försöka få barn” är väl ett bättre uttryck? Jag förstår inte hur du resonerar Amanda, vad då ”rätt till barn inom relationen”? Mannen har väl lika stor rätt att inte vilja ha barn? Kan man inte enas om något så viktigt då är det bättre att gå skilda vägar.

Jag och mitt ex hade varit sambos i tre år när jag blev gravid. Vi planerade inte att bli gravida, men vi skyddade oss inte heller..
Det tog 2,5 år innan det en dag var ett plus på testet. Med tanke på hur lång tid det hade tagit, och jag sedan tidigare saknar en äggledare, fanns inte abort i min värld. Jag förstod att det var ett litet mirakel som skett och var utom mig av lycka.

Det blev inte min sambo. Han lämnade mig 3 månader in i gravditeten, sen hördes vi knappt mer. Han svarade inte på sms eller samtal.
Hans mamma, förklarade för mig hur fel jag gjorde. Att jag aldrig skulle klara det. Och att jag förstörde deras liv.

Men jag var så bestämt. Det här var mitt barn, och ingen, ingen, ska få ta han ifrån mig.

Idag är lilleman 13 veckor, och jag är så glad att jag gjorde det utan honom ändå. Idag känns ett liv utan honom otänkbart.

Jag har aldrig varit lyckligare, och jag vet att vi kommer att få ett sådant bra liv ihop, vi två.

Jag har valt att inte skaffa barn (är 38 år, så det börjar tas på allvar, vilket det aldrig gör om man är under 30) och jag tycker inte det är det minsta jobbigt om någon frågar varför! Jag tycker det är en intressant diskussion generellt dessutom. Både valet att skaffa barn och att inte skaffa barn.

Min pojkvän vill inte heller ha barn, men visst finns en oro i bakhuvudet att han ska ändra sig om några år. Jag kommer dock att stå fast vid mitt beslut, jag är 100 % säker. Hur fruktansvärt det än vore att bli lämnad, är det här något som jag helt enkelt inte vill.

Ska jag vara ärlig, så tror jag att många kvinnor blir gravida trots att deras
man/pojkvän inte riktigt känner sig säker eller kanske inte alls vill.
Så har det nog alltid varit och kommer att vara. Det är ngt som vi kvinnor kan bestämma och det kan tyckas vara egoistisk men faktist naturligt.
Så jag säger YES, kvinnan bestämmer.

Jag har läst din blogg länge och har aldrig kommenterat, men ibland skriver du saker som får mig att fullkomligt storkna. Naturligtvis är det 100% självklart att BÅDA parter ska vara fullkomligt överens om att vilja skaffa barn. Det är det största åtagandet man kan göra i sitt liv, och det är absolut ingenting någon ska gå med på bara för att partnern vill.

Ditt argument om att ”det ändå är kvinnan som gör det mesta av jobbet från början” är så kortsiktigt och dumt att jag inte ens vet vad jag ska svara på det.

Tror inte särdeles många som bestämt att de inte vill ha barn tycker att det är ett känsligt samtalsämne. Däremot tror jag att de är trötta på folks attityder kring det, men det är ju inte samma sak. Trötta på att höra att ”det kommer att ändra sig”.

Sedan så tror jag dock att ämnet barn kan vara känsligt för barnlösa. Det är ju inte samma sak att fråga någon som berättat att de inte vill skaffa barn varför som att fråga random barnlös om de inte ska ta och skaffa barn snart. Det sistnämnda kan ju vara riktigt känsligt, speciellt om man träffar på någon som är ofrivilligt barnlös som inte alls vill prata om det.

Det sista du skrev dock känns för mig helt sjukt dock. Man ska inte vara tillsammans om man inte är överens kring huruvida man vill ha barn eller ej. Dock så kan dessa frågor kanske dyka upp i ett senare stadium i ett förhållande, när man liksom är insyltad och nerkärad. Då kan det vara svårt att bryta upp, men lösningen är inte då att någon går emot en annans vilja. Kan man inte komma överens måste man gå skilda världar. Gå inte bakom ryggen på någon och bli gravid.

Ibland kan man ju dock vara oense utan att veta om det, utan att man pratat särdeles djupt om saken och då kan det ju faktiskt ske att man blir gravid. Har man sex i ett förhållande kan det bli barn – punkt. Då har man rätt att vara oense. Då är det inte alls lika enkelt som att om en inte vill så blir det inget liksom, då finns redan ett barn där, ett foster. Det är en annan diskussion tycker jag, men det kan nämnas i sammanhanget.

Dummaste jag läst på länge! Om en i förhållandet inte vill ha barn så skaffar man inga, inte ok mot barnet i ha en mamma eller pappa som inte vill ha det. Och pappor kan ta hand om spädbarn lika mkt som mammor. Som sagt, dummaste inlägget jag läst på länge, och då följer jag ändå Anithas blogg, säger ju en del.

Det sorgliga med att inte skaffa barn är att man blir väldigt ensam när man blir äldre. Möter ett stort antal gamla varje vecka (på geriatrisk mottagning) Av dem som inte har barn så är det många som med sorg i rösten säger: Det gör mig väldigt ensam. Jag möter många som säger att de ångrar sitt val. Så oerhört sorgligt att ångra en sån sak! Jag har tidigare hört till dem som blir provocerad av människor som i all välmening säger: Du kommer ångra dig om du inte skaffar barn. Nu är jag mer benägen att ge dem rätt. Att leva sitt liv enbart för sig själv har ett högt pris.

Det är inte stötande att fråga. Jag var 16 år när jag bestämde mej att jag inte ville ha barn, Varför? Det enkla svaret är att jag inte är förtjust i barn…inte alls egentligen. Jag är även äldst av fem syskon, så jag har varit lite lillmamma i hela min uppväxt.

Jag talade om för min blivande man hur läget låg, och han föstod det. Sedan var vi gifta i 16 år, då kände jag att livet förändrades, att min man ville ha barn. Då lämnade jag relationen för att ge honom det livet. Och det har han idag, så alla blev lyckliga av den skilsmässan. Han har barn idag och jag slapp leva med det ständiga dåliga samvetet att jag inte ville ge honom några.

Jag är idag 38 år, och jag har inte ångrat en sekund att jag valt bort barn. Och jag är inte en märklig kvinna för det. Men det får man ofta uppleva när folk frågar en om detta. De tittar snett på en som kvinna och tycker att man är mindre värd…bara just för att man är kvinna. Och det kan jag inte förstå. Män har det nog lite lättare när det gäller denna frågan.

Man kan ha annat att leva för. Jag kan få barn, det vet jag, men jag väljer bort det i mitt liv, utan att skämmas.

Kramkram, och tack för din fina sida Amanda

Var tillsammans med en man i nästan 7 år. Han ville aldrig prata om det här med att skaffa barn, men menade att ”det kommer, vi tar det sen”. En dag bestämde jag mig. Jag vill inte leva ett liv utan barn. Det behövde inte vara nu eller de närmsta åren. Men jag vill ha barn. Ville han med på det tåget eller inte? Efter en månad sa han att han nog aldrig ville bli pappa. Jag föll ihop, det var fruktansvärt alltihop. Men visste att det enda rätta för mig var att gå. Jag kunde och ville inte övertala honom eller vice versa. För mig är det ett alldeles för stort val i livet för att någon annan ska få göra det valet åt mig.

Ett år efter den separationen fann jag pappan till mina än så länge ofödda barn.

Jag har så länge jag kan minnas haft åsikten att jag absolut inte vill ha barn. Det mest störande är när man får kommentarer som ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Ungefär som att den personen vet bättre än jag i den frågan.

Jag kan ibland bli tveksam och fundera på varför jag inte vill ha barn. Alla borde väl vilja ha det? Men jag känner verkligen ingenting som skulle vara lockande. Jag tänker att det kanske är en instinkt i kroppen som gör att man vill ha barn och brukar ibland försöka känna efter om den finns där. Men icke.

Jag har så mycket annat jag vill göra i mitt liv. Barn är inget utav det. Jag känner inte att det finns plats för något barn i mitt liv. Och jag känner att jag inte skulle känna någon saknad heller eftersom jag värdesätter annat.

Jag har aldrig varit den typen som älskar att umgås med familjen även om jag tycker väldigt mycket om mamma och pappa osv. Men dom är inte det viktigaste för mig. Och därför tror jag att jag inte behöver ett barn för att vara lycklig och känna att jag har en fin familj. Det räcker med min man som jag inte vill dela med någon, inte ens ett barn som kommer ta all fokus från vår kärlek.
Och många fina vänner. Och många äventyr och resor och upplevelser som berikar livet.

Jag och min partner har ett barn som är 5. Jag är 48 och han 44. Jag vill ha ett barn till, men inte han. Svårt och jobbigt, men jag lämnar honom inte. När vi var 39 och 35 ville vi absolut inte ha barn. Jag tyckte det var irriterande när folk sa att jag skulle ångra mig och att barn var det bästa dom upplevt. Det är bara att konstatera att man aldrig ska säga aldrig Idag tycker de flesta andra föräldrar det är konstigt, näst intill onormalt att vi bara har ett barn. Stackars barn säger dom. Även om jag försöker att inte bry mig, så är det där jobbigt att höra. Om jag sedan råkar nämna att jag vid 48 års ålder vill ha ett barn till, ja då blir det liv i luckan. Oansvarigt, fel, farligt, idiotiskt….tänk om du dör vid 60? Ja tänk om jag gör det? Alla kan dö när som. Min kompis dog vid 26 och hade ett barn på 2. Tänk om du inte orkar? Man orkar det man vill, tror jag. Tänk vad trist att ha så gamla föräldrar. Jag tror att en 38-åring kan upplevas äldre än jag. Tänk om du blir sjuk? Ja tänk. Alla kan bli sjuka när som. Ja, det här med barn är inte enkelt.

Varför skulle det någonsin vara rimligt att tvinga/lura någon (avsett kön) att bli förälder mot sin vilja? Om man inte är ense om det där med barn i sitt förhållande så gör man nog bäst i att gå skilda vägar. Att inte vara överens om en så grundläggande sak påverkar nog väldigt mycket i resten av relationen också. Och vad gäller frågvisa människor som tycker det är så märkligt att många inte vill skaffa barn så kan man väl nöja sig med ett nej snarare än att nyfiket och utfrågande kräva en anledning. Det är ju synnerligen ovanligt att folk går fram till folk och frågar dem hur det kommer sig att de valde att skaffa barn, så varför skulle frågor kring det motsatta vara något att uppmuntra? Låt folk göra som de vill, och såvida man inte är mycket nära vänner så är detaljer kring dessa livsval inget som varken förändrar eller förbättrar någon annans liv.

Hallå, rolig fråga att diskutera. Men jag tror inget annat än att Amanda har börjat miniprovocera i små meningar här på bloggen. Titta, 89 kommentarer! Hon har lyckats!!! Grattis!

Jag tror att de flesta män ger sig efter några månaders bebistjat… Annars får man skaffa barnet på egen hand.

Det är väl bara att åka o inseminera sig i danmark, eller? Sen får sambon flytta ut om han inte vill bo kvar längre!

Du skojar med oss eller hur? Mannen hjälper väl oxå till i början, låter mamman sova på morgonen, fixar markservicen,åker och handlar mm. Man är väl alltid två om ett barn för att allt ska fungera bra?

Det är väl bra att så många har åsikter och vet. Jag som i dag är 40+ fick mitt första barn när jag var 26 år. Jag och barnets far separerade när barnet var ett år. Jag var ensamstående i åtta år. Jag träffade en man och vi ville ha barn och då var det inte så enkelt. Det tog ett tag innan jag blev gravid. Jag hade längtat så länge efter flera barn. Så fick vi barn när jag var 38 år och vi vill ha ett till. Även här är det väldigt många som vet och har åsikter om vilken ålder man bör skaffa barn osv. Men nu finns det några därute som kanske inte har den turan att träffar den rätta vid rätt ålder. Så länge man kan ge barnet ett bra liv med bra värderingar och mycket kärlek så låt var och en sköta sitt. Jag kan säga att det var en stor skillnad att bli mamma vid 38 år då man har mognat som kvinna. Lycklig mamma

Min kille är 9 år äldre och han ville verkligen inte skaffa barn. Jag ville inte stänga den dörren och vi hade många bråk om det. Hur lämnar man någon man älskar, liksom? Så jag bestämde mig för att vara kvar tills jag var redo för att få barn och då skulle han få välja. Nu var jag ju bara 26 så jag hade all tid i världen tänkte jag. Så plötsligt en dag efter några veckor av pestigt illamående tog jag ett gravtest och kissade plus. Min reaktion var att lägga mig ner i panik på golvet och skrika rakt ut, som om hela världen föll samman över mig.

Så tog jag mod till mig och ringde min kille som kom hem från en jobbpresentation på direkten. Han tog det SÅ bra, och var helt fantastisk. Jag hade blivit gravid med kopparspiral och var i åttonde veckan, det lilla knytet hade till och med ett hjärta som slog. Och efter två veckor av diskussioner beslutade vi oss för att behålla barnet.

I dag är jag halvvägs in i graviditeten och min kille har varit med varenda sekund, på varenda kontroll (tro mig, det är inte svinsoft att göra vaginalt ultraljud ihop med sin kille, när sköterskan luktar på dina flytningar osv). Han har dessutom bestämt sig för att vara pappaledig i 9 månader och han frågar typ varje dag om hans ”himla unge inte kommer snart”.

Jag påstår inte att alla vill ha barn innerst inne, utan mer att vi har alldeles för många valmöjligheter i dagsläget. Man kan inte bestämma allt, det är väl bara en fråga om hur man hanterar det.

Man ska aldrig tvinga någon till något den inte vill. Det är ett val man gör: barn eller behålla den partner man har som inte vill ha barn. Men detta ämne tar man väl upp tidigt i en relation att det inte borde vara en issue. Jag skulle ha svårt att fortsätta träffa en man som inte vill ha barn då det är viktigt för mig.

Jag skaffade barn fast min partner inte ville. Japp, sa egosistisk ar jag. Nu, 4 ar senare ar vi one happy family och min partner ar glad over att jag fuskade till mig var dotter. Han skulle aldrig kunnat ta det beslutet sjalv, for han visste inte da hur underbart det skulle kunna komma att bli. Nu vet han.

Jag tror att medierna är en stor del i det här, för indirekt påverkar de ju attityder och förhållningssätt till slut. Det är så viktigt att förverkliga sig själv och bara tänka på sig själv. Det är så viktigt att vara vacker och framgångsrik, och varje sak som är beroende av en själv (dvs ett barn tex) utgör på sätt och vis ett hinder för att uppnå detta. Många tycks tro att självförverkligandet är det högsta optimala, värden som lycka, glädje och gemenskap är inte prioriterade utan det är friheten och statusen som eftersöks. Är det inte lite så medierna påverkar en del personers inställning. Särskilt yngre män kanske man ska säga, kan vara lite så. I andra länder vill de ju ha många barn, det är standard att ha minst 4.

Vad menar du med att ”det är ändå hon som gör det mesta av jobbet från början”? Graviditeten ja, den kan han ju inte dela på, men efter förlossningen har åtminstone min man och jag delat på allt. Våra barn har aldrig varit mammiga, sådär som många barn är för att mammorna inte låter papporna göra något utan vill bli experter på sina barn, så att pappan måste fråga om allt. Det gäller helt enkelt att vara medveten.

Jag har två barn och ville ha ett tredje barn. Min man ville inte och även om jag försökte övertala honom så nekade han. Det blev inget tredje barn för jag skulle ALDRIG skaffa ett barn med någon som inte vill. Däremot har jag en kompis om sa till sin kille; jag vill ha ett barn till, vill inte du så får du skydda dej, punkt slut. Hon fick ett barn till. Det tycker jag är helt ok, för så har faktiskt killen ett val; att skydda sig.

Jo, hur man än löser den här komplicerade frågan här och nu, för dem som har det aktuellt nu – att välja, eller välja bort barn – så är åtminstone en sak säker. Den som först valt bort barn, sedan låtit åren gå och naturligtvis blivit både gammal och infertil, skall inte tillåtas ta ut sin bitterhet över att vara barnlös som åttioåring – genom att angripa unga fertila kvinnor. Att de antingen redan skaffat barn, eller forfarande har möjlighet att göra det, kan aldrig få bli en anledning för den som redan sett tåget gå, att angripa dem som fortfarande har chansen att hoppa på tåget. Att dessutom göra det bakom dimridåer av ”feminism” och ”långkok och bullbakning” gör knappast saken bättre.

Nej, den gamla ursinniga och bittra skall nog rikta sina negativa känslor någon annan stans.

Jag tror att de flesta kan känna igen sig, i det där att man önskar att bli med barn och att mannen då ska bli superglad och inse att det faktiskt är jättehärligt, när han tänker efter… Att tjejen/kvinnan försöker vara med sin man så nära ägglossning som möjligt och så hoppas att det ska bli nåt. Jag tycker att det är väldigt mänskligt och fullt förståeligt!

…”så tycker jag att hon ska få skaffa det inom relationen”..?? Menar du att hon ska få ”tvinga” mannen till att skaffa barn? Det låter inte helt rätt, hoppas du menade något annat. Men det hela är relativt simpelt, man gör sina val, kommer man inte överens och kan inte kompromissa så får man helt enkelt överväga om det är en ”dealbreaker” eller inte.

Nej, inte tycker jag att kvinnan har större rätt att avgöra om man i en relation ska skaffa barn. Däremot kan ju inte mannen heller tvinga kvinnan att göra abort vid en oplanerad graviditet. Komplicerat. Men man måste väl ändå väga in barnets bästa i denna situation. Bättre att byta partner i så fall.