Jag bor i Belgien och här regnar det väldigt mycket. Folk brukar skämtsamt säga att vädret aldrig håller i sig i mer än fem minuter, för efter ett skyfall så börjar solen oftast att skina. De senaste helgerna har det varit ganska mycket regn, men också en del sol. Varje helgmorgon när jag vaknat och hört regnet smattra på rutan har jag vänt mig till min man och sagt: ”Hör du hur det regnar? Vad mysigt!” Det har på något sätt banat väg för en helt tom dag, där jag kunnat se ett par avsnitt av Sex and the City, läst en bok, tagit en tupplur, lagat rolig mat eller lyssnat på ett par podcasts. Och såklart legat på soffan och klappat mig på magen där min bäbis ligger och så har gjort i 24 veckor. Ibland är regnet ordentligt nedslående, jag vet, men med frukostbilder som den ovan och en tom dag full med mys framför sig så är det ändå inte så illa!

Shit, vad jag förstår dig. Har den här semestern gråtit (verkligen bölat) inte mindre än tre gånger. Vädret är skit.
Här skiner solen, men det är fjuttiga 15 grader.

Och alla käcka kommentatorer här inne må ursäkta, men att vara utan barn när det regnar är en sak. Att ha en tvååring är en annan. Man kan inte ligga på soffan och kolla på film en hel dag (eller ens två timmar), man kan inte bara gilla läget. Man måste ut eller hitta på lite grejer inne.

För min egen del hade jag sett framför mig hur min tvååring skulle springa på en solig strand i sommar, leka ute tills solen går ner och vara sådär solvarm när han går och lägger sig. Istället har han fleecetröja vart han än går.

Förhoppningarna sket sig. Och då får man vara deppig!!