Jag tycker ert svart till ”Linn” i frågepodde var så fruktansvärt nedvärderande.Jag tycker att ni är genialiska och slukar all ni gör men jag måste bara protestera.Hon ber om hjälp, frågar ”hur gör ni”? Ni svarar tugga tuggummi, tänk på en snygg kille…Jag var lycklig när jag var 17 men jag kan garanterat säga att de varken berodde på tuggummi eller idol.Ni måste be henne om ursäkt.Tänk på att ni för några poddar sedan talade om självmord och hur fruktansvärt de är…Tänk om denna Linn mår så dåligt.Jag tror inte de hjälper att ni sa ”de går över” ”åk till stallet” ”när du blir vuxen, då får du riktiga problem”.Snälla ni är ju så bra egentligen!

Hej igen! Menade lite mer kanske om din dagliga/veckovisa rutin, ngra nyheter? Vet att du älskar Dermalogica precis som jag gör!

DET RYKTAS OM NAMNET FRANCES! ÅH SÅ FINT DÖR DIRTY DANCING BABY

Angående er Podcast om HSP: Jag blir irriterad på hur ni ständigt verkar se denna ”diagnos” (vilket inte alls borde kallas diagnos) till ytterliggare en chans till självömkan. Jag ser ofta detta i Stockholms medelklass, och enda anledning till att ni är så väldigt känsliga är att ni aldrig blivigt utsatta för något som är värre än en ”konstig person i bullkön”. Jag lider själv av HSP och förrutspådde redans om barn många av mina föräldrars vänners skilsmässa.

Jag tycker dock att åren har liksom gjort en hårdare. Man har utsatt sig för situationer med press där handsvetten flödat och yrseln startat. Men sakta och säkert har man vant sig vid dessa situationer. Ert problem både med nervositet och (Hannas) övervikt är ju att ni ser på jobbiga situationer som nått som måste undvikas. Istället för att ge dig ut i spåret Hanna och springa tills du spyr, så har du nog undvikit det för det får dig att känna dig obekväm.

Själv var jag på min föredetta flickväns begravning för några månader sedan. Hon hängde sig i våras. DÄR har ni en utmaning för en person med HSP. Att krama en fader vars dotter tog livet av sig strax efter föräldrarnas skilsmässa. Eller att hålla om en moder som har förlorat allt. Att känna ångest av 100 vänner som alla undrar vad de kunnat gjort annarlunda. DÄR har ni en traumatisk upplevelse så stor att ni aldrig ens kan ana. Det är som att man efteråt sjuner ned i ett svart hål av ångest. Som att man stod i en hiss och när nån klipper av vajern. Man faller hårt och man faller djupt. Men lik förbannat så reser man sig upp igen..

DÄRFÖR blir jag så himla irriterad på er när ni klagar på människor i bullkön. Ni har ju FÖR HELVETE ett liv helt utan ångest. Ta tag i era problem och sluta weina om problem som vi övriga HSP:are skrattar högt åt!

– Ha det bra.

/ Oscar