Startsida / Inlägg

Something’s Burning, Baby.

av Simon Bank

Gammal bloggsanning för nytillkomna läsare:

PROBLEMET MED ATT TITTA PÅ FOTBOLLSMATCHER ÄR ATT MAN MISSAR EN MASSA FOTBOLLSMATCHER.

I helgen som gick spelade jag dessutom själv, vilket gjorde att jag missade halva lördagen, och när jag väl kom hem hamnade jag i badkaret lagom till andra halvlek av det dialektiska supermötet mellan Fulvio Pea och hans Sassuolo (som inte släpper in några mål) och Zdenek Zeman och hans Pescara (som är den kända fotbollsvärldens målkåtaste lag).

Det där innebar inte bara att jag fick se Pescara, med flyfotade Napoli-pojken Lorenzo Insigne, slå sig en bit närmare Serie A.
Det innebar också att jag inte hann med kvällsmatchen, och att jag alltså missade helgens allra bästa derby.

Vintern som gick flängde jag runt en del nere på Sicilien, och oftare än sällan sprang jag in i supportrar i vackert blått, när de skulle ut och resa för att se Serie C-matcher. Det har börjat ordna upp sig för Siracusa, och i lördags behövde deras fans inte ens åka särskilt långt. Från östkust till västkust, från Syrakusa till Marco Materazzis Trapani. Seriefinal. Derby. Kamp om en biljett till Serie B. Spelare som heter Tedesco, Giordano, Spinelli, Pepe.

Medan Zlatan Ibrahimović gav sina hattrick-intervjuer på La Favorita ett par mil bort fyllde sextusen åskådare hela Stadio Polisportivo. Il vecchio calcio, den gamla sortens fotboll. Och det blev precis den sorts match ni vill att ett sicilianskt toppderby i Serie C borde vara.

Två straffar under de inledande fyra minuterna, två utvisningar före paus, tre efter, 2–1 till ett jagande, tappert Siracusa.

Och så läktarna. Il vecchio calcio där också.

trapani.jpg

Vi skulle ju varit där, förstås. Men eftersom vi inte var det så kan vi väl i alla fall ta det som en intäkt för en diskussion i ett ämne som förtjänar att diskuteras.

De eldade ju en del i Trapani.
Låt oss alltså prata om pyroteknik, igen.

I marsnumret av världsklassmagasinet 11Freunde har de i en ambitiöst uppslagen artikel gett sig på den segdragna tyska debatten kring arenaeldandet. Tysk fotboll ses, ofta med all rätt, som en föregångare när det gäller förhållningssättet till publikkollektivet, men det finns fortfarande områden där förbund, klubbar och aktiva supportrar helt enkelt inte möts.

Pyro är ett av dem.

Attitydutvecklingen i Tyskland är i stort sett parallell med den i Sverige. För tjugo år sedan sågs bengaleldande brett och vitt som något häftigt och kontinentalt, även i den breda debatten. Idag står läktarfolket på ena sidan, ordningsmakt och förbund på den andra. I den breda debatten syns mest incidenterna; tokeldandet under Dortmund–Dresden, bengalkastandet under Hansa Rostock–Pauli, fler än 20 skadade under Osnabrück-derbyt. I en enkät som förbundet gjorde tidigare i år var svaret från den breda publiken tydligt: 84 procent av fotbollspubliken är negativ till pyroteknik, nära 80 procent kräver hårda straff för dem som bryter mot regelverket.

Slutdiskuterat? Inte särskilt.

En nationell kampanj med över hundra ultras-grupper bakom sig har, under sloganen ”Pyrotechnik legalisieren – Emotionen respektieren” (Legalisera pyroteknik, respektera känslor), verkat för en uppluckrad hållning gentemot tifo-kulturen; till exempel genom pilotprojekt med bengaleldande under kontrollerade former, men också med ett tydligt avståndstagande mot knallskott och raketer.

De tidiga framgångarna för kampanjen – en diskussion, möten med förbundet – ersattes till slut av en klar markering ovanifrån. I november gick förbundet ut med ett pressmeddelande där de förklarade att en legalisering av pyroteknik minsann inte kommer på fråga.
– Pyroteknik har inget på arenorna att göra, det är olagligt. Den som eldar begår ett lagbrott, förklarade förbundspresidenten Theo Zwanziger.

poldi.jpg
Pyropolitiker-Poldi.

DFB gör samma analys som de styrande i svensk fotboll: det är farligt att elda på fotbollsläktare, den som tillåter det bär ett ansvar – och varken klubbar eller ordningsmakt vill riskera att vara de som skrivit under på ett nytt Valley Parade.

Men alla resonerar inte så. 11Freunde pekar på två motexempel: Norge och Österrike. I Österrike lyckades föregångaren till Pyrotechnik legalisierenPyrotechnik ist kein Verbrechen (Pyroteknik är inget brott), med 150 supportergrupper bakom sig – nå hela vägen fram till beslutsfattarna.

Efter ett 2010 med 434 lagbrott på läktarna och ett stenhårt lagförande ersattes den hårda linjen med en undantagsmodell.

Facit?

– Statistiken visar att antalet överträdelser gått ner. Vi är i grunden belåtna och menar att det här är en bra väg att gå, säger Christian Ebenbauer, tävlingsansvarig i förbundsstyrelsen.

Under det första året som de nya reglerna gällde minskade antalet brott mot pyro-reglerna med 84 procent.

Den norska modellen har oftare lyfts fram i Sverige. En tydlig ansvarsfördelning, utbildning, krav på ansökningar, begränsningar, och arbete med säkra zoner på läktaren har gjort att de norska elitklubbarna lyckats där de svenska misslyckats.

Det började som ett pilotprojekt i ett fåtal klubbar, nu är bengaler tillåtna på alla läktare. Supportrarna är utbildade, de ansöker flera dagar i förväg – och så får de elda i begränsad omfattning, på utvalda platser, med tydliga ansvariga och vid bestämda tidpunkter.

Arne Christian Eggen, supporterprofil i Rosenborg (han heter Eggen, det blir nog så då), har själv upplevt båda sidorna av bengalpolitiken. Han är nöjd med det nya systemet:

– Förbundet har insett att de inte kan stoppa pyrotekniken på arenorna.

Legaliseringen, menar Eggen, gör att förbundet nu vet att eldandet sker på ett kontrollerat och lagligt sätt.

Debatten är intressant, uppspänd mellan princip eller pragmatik.
Ska man hävda principen och förbjuda, eller acceptera att det rent nyttomässigt finns vissa potentiella fördelar med en legalisering?
Norge och Österrike har valt sin väg. Sverige och Tyskland valde en annan.

braunschweig.jpg

/Simon Bank

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB