Startsida / Inlägg

One Is a Crowd

av Erik Niva

Mycket läktarliv på bloggen just nu, men jag tänkte i alla fall komplettera det föregående inlägget med en sorts pendang, en ögonblicksbild som åskådliggör var fotbollen hamnar när den gjort sina egna supportrar till fiender.

Jag tänkte börja med ett visa ett videoklipp som är nästan på dagen 15 år gammalt. Det här är Livornos fans i en bortamatch mot Cesena, i början av november 1997. Ljud- och bildkvaliteten är rutten, men ni fattar nog poängen. Livorno höll till nere i Serie C1. Ändå hade de drygt 10 000 fans med sig till en vanlig bortamatch tvärs över Italien.

Som kontrast får ni nu en match som spelades för ett par veckor sedan. Livorno jagar uppflyttning till Serie A nu, och hade rest ner till Reggio Calabria för att samla poäng. Det ser ju ut som att deras sektion bakom målet är helt tom, men det är en synvilla. Där står nämligen en ensam supporter. Han heter Corrado Nastasio, och den här dagen utgjorde han alltså hela Livornos bortaklack.

En person.

Naturligtvis finns det parametrar som skiljer de två matcherna åt. Det är närmare till Cesena än det är till Reggio Calabria, hösten 1997 var Livorno inne i en lång segersvit och numera ogillar många ultras president Spinelli  – men tesen och tendensen rubbas dessvärre inte för det.

På 1990-talet reste tusentals människor regelbundet med sitt Livorno, oberoende av var de spelade eller vilken division de höll till i. Folk följde sin klubb eftersom det var en självklar del av livet i staden där de bodde. Idag är det vanligt att inte ens ett dussin fans reser med dem till bortamatcherna. De har fått nog. De är trötta på inkompetenta administratörer, korrupta klubbledare, oengagerade spelare, våldsromantiserande huliganer och en överdimensionerad säkerhetsapparat som verkar föredra att folk stannar hemma.

De vill inte längre ha fotbollen, fotbollen vill inte längre ha dem – och det är en utveckling som är så sorglig att den knappt går att klä i ord.

Livorno är en klubb med oerhört stark identitet och djupt rotade traditioner, och jag använder deras exempel just därför att det därigenom också blir extra tragiskt. Tyvärr hade jag kunnat välja bland dussintals andra klubbar som gått igenom samma sak. Säsongen 1997-98 låg publiksnittet i Serie A en bra bit över 30 000, högre än i både England och Spanien och bara en liten snutt efter Tyskland. Nu har det sjunkit till knappt 22 000. 30 procent av åskådarna har helt enkelt försvunnit.

Att italienska klubblag gör allt sämre resultat i det europeiska cupspelet tycker jag är väldigt obetydligt i sammanhanget. Att italienska läktare töms och dräneras är den verkliga tragedin.

De desillusionerade känslorna gentemot fotbollssporten märks även bland folk i allmänhet, de som inte nödvändigtvis levt sina liv på kortsidesläktarna. För tre år sedan kategoriserade fortfarande 55,6 procent av italienarna sig själva som tifoso, men 2012 är inte längre detta ett land där majoriteten av invånarna ser sig själva som fotbollsintresserade. Idag är motsvarande siffra nere på 42,9 procent.

Tidigare har fotbollskulturen i Italien varit så stark att det har varit enkelt att ta den för given. Det har inte tyckts spela någon roll hur illa behandlade fansen har blivit – deras kärlek har tyckts ovillkorlig. Miljontals människor lever fortfarande efter den parollen, men miljontals andra har dessvärre tröttnat. Fotbollen i Italien riskerar att gå från det självklara folksporten – den överlägset bredaste kulturyttringen – till en sorts marginalintresse.

Och för alla de som ser ett värde i att avsiktligt missförstå en sån här text. Det här är givetvis ingen attack på den italienska fotbollskulturen, utan ett försvar för den. Precis samma sak riskerar att hända i en hel rad andra europeiska länder, och gudarna ska veta att det finns gott om ansvariga som borde lyssna på Corrado Nastasios berättelse.

Han är alltså den där ensamme Livorno-supportern som åkte till bortamatchen mot Reggina, och han är också en man som förkroppsligar vad fotbollen alltjämt borde handla om. Han har hunnit bli 66 år gammal nu, men han är en gammal Livorno-hjälte som själv spelade Serie A-fotboll under 1960- och 70-talen. När hans son blev svårt sjuk avslutade han karriären och fick istället lov att börja jobba i hamnen istället, precis som så väldigt många andra av de Livorno-fans som tidigare sjungit hans namn från läktarna.

Nastasio har aldrig slutat gå på Livornos matcher, och tänker inte göra det nu heller. Det är bara det att han inte tycker att det är lika roligt längre. Sammanhanget är urholkat.
– En supporter räknas inte för klubbarna längre. Arenorna förfallna, och det känns som att gå in i en krigszon att gå på match. Nuförtiden ser man nästan aldrig några barn på matcherna. Den här säsongen har vi sällan varit fler än tio stycken som åkt på bortamatcherna. Mot Crotone var vi två, mot Reggina var jag ensam. Passionen runt att vara supporter håller på att dö, och det gäller inte bara Livorno – men för mig existerar inte en klubb utan bortafans.

Inte för mig heller.

/Erik Niva

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktör: Martin Schori
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB