Andy Turton har sett livets värsta sidor.
Lördagen den 11 maj 1985 var egentligen tänkt att bli en enda lång fest. Turton var en 20-årig fotbollsfantast, på väg ut i framtiden, försommaren, firandet. Hans Bradford City hade vunnit tredjedivisionen. För första gången på nästan 50 år skulle de få spela i Englands näst högsta serie, och den här eftermiddagen skulle de ta emot bucklan i samband med matchen mot Lincoln.
Om det var party? Jepp, det var party.
Några timmar senare låg en träläktare nedbrunnen och 56 personer döda. Folk som Andy Turton kände. Grabbar från puben, kompisars pappor, kollegor på någon tidigare arbetsplats, småpojkar från kvarteret. En glödande cigarett hade landat på en hög med bråte, och satt eld på en av fotbollshistoriens värsta katastrofer.
Länge kände Andy Turton att han egentligen inte ville se fler fotbollsmatcher, men han kunde inte sluta gå dit. Match efter match, säsong efter säsong. Och 20 år efter tragedin på Valley Parade tog han med sig sin egen son dit.
Lille Jake Turton var precis som sin pappa när det kom till fotboll. Samma febriga entusiasm, samma olyckliga kärlek till den ständigt underpresterande klubben från hemstaden.
Men Jake Turton bar dessväre på en annan sjukdom, långt mycket värre än fotbollsfeber. Han kräktes, han var stel i nacken – och när hans mamma hamnade på en internetsida om hjärntumörer kände hon hur hon frös till i takt med att hon tickade av de välbekanta symptomen.
De åkte till sjukhuset samma timme och fick sina allra värsta farhågor besannade. Hjärntumör. En cancer som dessutom spridit sig till ryggmärgen. Vad kunde läkarna säga? Vad kunde de göra? Familjen Turton fick höra att de var tvungna att ställa in sig på det värsta. Deras son hade små chanser att överleva, och riskerade att vara död redan inom en vecka.
Drygt tre år senare var Jake Turton tillbaka på Valley Parade. Vägen dit hade varit både lång och hård, men en helt ny behandlingsmetod från Italien hade räddat hans liv. Tio veckor i koma. Strålbehandling och kemoterapi. Förlorad förmåga att både prata och gå.
Den 8 januari skulle Bradford City spela en historisk semifinal i Ligacupen mot Aston Villa. Jake Turton var kvällens maskot, och hälsade på spelarna i omklädningsrummet före avspark. Lagkaptenen Gary Jones var en av de som berördes djupt.
– Det var en ögonöppnare för oss alla att se vad han gått igenom. Efter matchen sa jag till min fru: ”Jag tittade på den där lilla pojken, och kände hur han inspirerade mig”.
Osannolikt nog vann fjärdedivisionslaget över Premier League-klubben med 3-1, och två veckor senare upprepade de bedriften i returmötet. När slutsignalen hade gått och Bradford bokat biljetten till Wembley rusade Gary Jones ut till sidlinjen för att fira med horderna av extatiska bortafans. Omedelbart såg han två ansikten han kände igen. Allra längst fram stod Andy och Jake Turton. Tidigare samma dag hade de varit på en sorts treårskontroll, och fått beskedet att cancern inte visade några tecken på att återvända.
Mittfältaren sprang fram och kysste nioåringen på det kala huvudet. Sedan gav han honom sin matchtröja, tackade för stödet och inspirationen.
– Det kändes bara som den naturliga saken att göra. Hans berättelse och hans mod har verkligen hjälpt oss, och det är märkligt hur de här två historierna har pågått parallellt. Hans situation var givetvis mycket allvarligare, men han besegrade alla oddsen, precis som vi gjort i cupen.
På söndag spelar Bradford City final i Ligacupen. De har möjligheten att göra något som inga andra någonsin gjort förut, att bli det första fjärdedivisionslaget i fotbollshistorien att vinna en av de stora cuperna. De kommer att ha miljoner av fotbollsromantiker bakom sig och en tapper liten kämpe längst fram i täten. Jake Turton kommer att leda dem ut på Wembley.
Andy Turton kommer att sitta på läktaren, med en livstid av känslor inkapslat i ett enda ögonblick. Vännerna han förlorat, familjen han fick ha kvar.
Han har sett livets värsta sidor, men fortsatt framåt ändå. På söndag eftermiddag får han se sin son i Bradford City-dräkt på ett Wembley dränkt i finalljus.
/Erik Niva
