Ett dysfunktionellt Tottenham krånglar sig förbi ett tiomannalag från östra Ukraina, och allt är således frid och fröjd i Europa League-världen?! Nej, det är ju inte det. Inte när säsongens turnering förlorat sitt hjärta.

Jag har alltid varit en sucker för over-land-and-sea-retoriken – fans som minsann stöttar sin klubb till världens ände – och i många år har därför en av mina favoritsånger varit dem om Eintracht Frankfurt International.
Rom, Mailand oder London
Moskau, Wien oder Athen
Ob mit Bus oder Bahn,
ob mit Flugzeug, scheißegal
EINTRACHT FRANKFURT INTERNATIONAL

Europacupspelet har varit en central del av Eintracht Franfkurts identitet i flera generationer. Som första tyska klubb i Europacupen nådde de hela vägen till final 1960, där de till sist föll med 7-3 mot Real Madrids sagolag. Förlusten visade sig vara underordnad. Matchen är idag mytologiserad. Detsamma gäller Uefa Cup-finalen från 1980, den som Eintracht Frankfurt vann efter ett sent segermål av inhopparen Fred Schaub.

Med sitt centrala europeiska läge, sin enorma flygplats och sin globala stadskärna har Frankfurt alltid varit en stad som gillat att se sig själv som internationell, och fotbollsklubben köpte in sig på detta. Här har det aldrig varit en fråga om att prioritera ligaspelet framför de utländska utflykterna – här har Bundesliga istället mest setts som en språngbräda ut i Europa.

På senare år har det dock varit dåligt schvung i den där språngbrädan. Eintracht Frankfurt gjorde visserligen ett kort gästspel i Uefa-cupen hösten 2006, men annars har torkan varit total ända sedan mitten av 1990-talet. De uppdämda förväntningarna var därför enorma när klubben kvalificerade sig för den här säsongens Europa League.

Och så lottades de mot FK Qarabag, klubben från den avlägsna och krigshärjade regionen Nagorno-Karabach.

Nu spelades visserligen matchen i Baku, men det var sannerligen inte den enklaste bortaresan. Det var avståndet, det var visumproblematiken och det var en hel hög av problem – ändå stod drygt 2000 fans där i Baku och sjöng fram sitt lag. Om de kommit dit med buss, järnväg eller flygplan? Scheißegal. Det var upp till bevis, och de var Eintracht Frankfurt International.

Den natten var flygplatsen i Baku överfull av utspridda fans som väntade på sina plan hem, de som i flera fall gick via Istanbul eller Moskva. Eintracht Frankfurts president Peter Fischer skulle ju flyga med ett specialchartrat plan, men han tänkte i alla fall inte lämna väntsalen utan att visa sin tacksamhet gentemot fansen. Han gick in i tax free-butiken och kom tillbaka med några tunnor azerisk cognac. Laget runt.
– Sprit är inte lösningen, men i det här fallet… Klockan var tre på morgonen, det var långa väntetider, och hundratals Eintracht-fans hade gått igenom såna svårigheter… Det verkade som en väldigt bra idé.

Hela förklaringen till supporterfenomenet från Frankfurt ligger ju inte i klubbens internationella tradition. En stor del går också att hitta i klubbledningens sätt att förhålla sig till sina supportrar. Presidenten Peter Fischer kommer själv från kurvan, hade årskort på klassiska G-Block genom hela 1970-talet. Han förstår läktarens språk.
– I stundens hetta kommer jag ibland fortfarande på mig själv med att stå och skrika att presidenten ska avgå. Sedan minns jag: Det är ju jag.
När Fischer ska berätta om sina allra finaste fotbollsminnen är det inte de klassiska målen han kommer ihåg.
– Det är snarare resorna till matcherna som verkligen fastnat i minnet. Genom kärleken till fotboll har jag träffat vänner, bekanta och till och med min första fru. Första gången vi träffades var på läktaren. Och istället för att byta telefonnummer hoppades jag alltid att hon skulle vara på nästa bortamatch.

Istället för att acceptera reducerade biljettkvoter har Eintracht Frankfurt slagits för sina supportrars rätt att åka på bortamatcher. Till matchen mot Bordeaux tilldelades klubben från början 1 600 biljetter. Det slutade med att fler än 12 000 åkte till Frankrike, och bildade den största bortasektionen i Europa League-historien. När avbytaren Martin Lanig avgjorde så gjorde han det precis nedanför den enorma orangea kurvan, som för att understryka bandet mellan klubben och dess fans.
– Det är det största du kan uppleva. Vi kommer att kunna leva på fansens energi i flera veckor, sa lagkaptenen Pirmin Schwegler.

I den första slutspelsmatchen lottades Eintracht Frankfurt mot Porto, 220 mil hemifrån. Från början var det sagt att 2 000 skulle få biljetter. 7 500 tog sig in på arenan, efter att gemensamt ha marscherat till matchen längs en Portos stora motorvägar.
– Såna här fans ser du ingen annanstans i Europa, konstaterade tränaren Armin Veh.
De fick 2-2 i bortamatchen, och igår ledde de returen med både 2-0 och 3-2. Ändå är nu Eintracht Frankfurt ute ur Europa League, efter att ha släppt in ett kvitteringsmål i 86:e minuten.

Hade de bara klarat sig förbi Porto hade Eintracht Frankfurt fått åka till Neapel i nästa omgång. Det gör ont i hela mitt supporterhjärta att behöva konstatera att den matchen – och den resan – inte kommer att bli av.

/Erik Niva