Små tyska grabbar igår, det är väl sådant som snabbt måste kompenseras om jag ska ha några som helst anspråk kvar när det gäller frankofilin.

Jag har, av förklarliga skäl, inte tänkt på så mycket annat än franska fotbollstränare de senaste dagarna. OM är så nära som man rimligen kan komma att göra klart med Bielsa. Det vill säga att El Loco funderar, ser igenom alla matcher Marseille spelat de senaste hundra åren, utvärderar alla spelare i Provence, Frankrike, Europa och lite till, för ingående samtal med alla truppspelarnas familjemedlemmar, kontrollmäter träningsanläggningens samtliga rum och går en snabbkurs i esperanto.

Det är alltså nära. En av Europas mest spattiga klubbar kan få en man som kallas ”galen” som tränare. Om jag försvinner från det här jobbet så vet ni var ni kan hitta mig – då är det jag som flyttar koner runt Thauvin på ideell basis.

Hur som helst: Franska tränare.

Jag vet inte exakt hur nära ni följer Ligue 1, men det är en liga som har sina unika kvalitéer alldeles oavsett hur mycket Qatar och Ryssland klivit in och flyttat pjäser. Vi har akademisystemet, vi har den geografisk-politiska rättvisetanken, den tydliga kulturskillnaden från ett lag till ett annat, en spännande brytpunkt mellan ungt och gammalt och en helt egen estetik.

Det är det där sista jag tänkte att vi borde fördjupa oss i. För att bli tränare i en fransk toppklubb ställs nämligen vissa specifika krav. Du måste kunna hantera bångstyriga talanger, du måste kunna maximera en begränsad budget i en expansiv fotbollsvärld, och du måste ha den omisskännliga auran hos en rejält testosteronstinn dörrvakt.

Ganska ofta är det där sista det allra viktigaste. Glöm era italienska scarves, era engelska pub-farbröder och era spanska sillmjölkar. På väg in i en fotbollshelg som lovar gott (OM förlängde igår sitt segertåg till två (2!) hela matcher) är det dags att ranka Ligue 1-tränarna som allra mest utstrålar att de också knäcker extra som pseudokriminella utkastare på stans sämsta svartklubb.

Konkurrensen är alltså hårdare än i någon annan liga i världen. Se själv, nerifrån och upp på topplistan.

Jocelyn Gourvennec, tränare, Guingamp. Dörrvaktsaura: ++
Kanske lite för söt för att kvala in – lex Rémi Garde – men dyngheta tränartalangen Gourvennec är från Bretagne och är bara ett par kilon ifrån att kunna dubblera som den där sortens dörrvakt som är beväpnad med dryghet snarare än muskler.

Christian Gourcuff, tränare, Lorient. Dörrvaktsaura: ++
Det är den här bilden ni ska tänka er: stans snyggaste handelsstudent kommer förbi vid halvettsnåret, lite för full, och får hela sin kväll förstörd av att nattklubbens totalförbittrade, föråldrade vakt vägrar att låta honom komma in förrän han ”gått runt kvarteret. I 25 år”.

Vi kan kalla handelsgrabben för Yoann. Vi kan kalla vakten Christian.

Alain Casanova, tränare, Toulouse. Dörrvaktsaura: +++
I samma skola som Courbis eller Bracconi. Väderpinat härjad, har sett allt och gjort allt, var imponerad senast 1972. ”Det här är Alain, han har ett förflutet som målvakt. Vad det betyder? Vad betyder det för dig?”.

Francis Gillot, tränare, Bordeaux. Dörrvaktsaura: +++
Det krävs nästan att han är arg på något domslut för att komma upp i hela sin dörrvaktspotential, annars är Msieur Gillot farligt nära att kunna sorteras bort som en kille som egentligen mest ser ut som en chanson-sångare som lever på en kommersiellt lyckad duett med en ung Vanessa Paradis på 80-talet.

Frédéric Hantz, tränare, Bastia. Dörrvaktsaura: +++
Jo, han har nära till något danskfryntligt, men räddas av det faktum att det faktiskt är Bastia han tränar – och det dörrvaktspolitiskt riktiga i att han tog över giget från balkanbacken Faruk Hadzibegic.

Michel Der Zakarian, tränare, Nantes. Dörrvaktsaura: +++
Om Dimitar Berbatov hade en armensk farbror som ägde hans nattklubb i Sofia. Då hade han sett ut exakt som Der Zak, en kall kväll i november.

Christian Bracconi, tränare, Ajaccio. Dörrvaktsaura: ++++
Född i algeriska Constantine, en av världens äldsta städer, och fotbollsfostrad i Bastia. De senaste åren har han hållit i talangutvecklingen i Ajaccio. Det känns inte som att det var läge att komma för sent till träningen.

Pascal Dupraz, tränare, Évian Thonon Gaillard. Dörrvaktsaura: ++++
Jo, jag vet att han faktiskt är tjänstledig från sitt behjärtansvärda FN-arbete med flyktingar. MEN DET ÄR INTE SÅN HAN SER UT.

Christophe Galtier, tränare, Saint-Étienne. Dörrvaktsaura: ++++
Inte  bara Ligue 1:s kanske hetaste tränare, inte bara eldfängd Marseillais, inte bara fåfäng fotbollsestradör. Han ser dessutom ut som Hollywoods variant av en dörrvakt som kan öppna vilka dörrar som helst rakt ner i den undre världen.

Rolland Courbis, tränare, Montpellier. Dörrvaktsaura: +++++
Det är en jävla skillnad på att stå där i dörren och snacka om att skicka folk i fängelse och på att göra det med tillägget ”jag vet hur det är därinne, jag har gjort två voltor”.

Courbis kan sina fängelser. Courbis är från Marseille. Courbis kommer du inte förbi om han inte vill att du ska komma förbi.

José Anigo, tränare/sportchef, Olympique de Marseille. Dörrvaktsaura: +++++
Dunderdörrvakternas dunderdörrvakt. Det är inte bara det att han ser ut som om han håller maffian i ena handen och en fotbollsklubb i den andra, utan det är ju på sätt och vis exakt så det förhåller sig (och hans bakgrund och liv skrattar vi verkligen inte åt).

För att klara sig på Marseilles tränarbänk verkar det krävas att du utstrålar det där hamnhärligt råbarkade för att köpa lite utrymme. Gerets hade sin cigarr, Elie Baup… ja, vi ska återkomma till honom.  

Innan vi ger oss in i fotbollshelgen ska jag förstås se till att förklara att jag rensat bort René Girard och Ariël Jacobs (farfarsaura), Rémi Garde (lite för ungsöt), Ranieri (han är italienare, han är inne på nattklubben. Eller äger den), Claude Puel (medeldistanslöpar-utseendet), Laurent Blanc (intello, med glasögon), Hubert Fournier och Hervé Rénard (för mycket frisyr), liksom Montanier (för tunn),

Ja, och så tänker jag ju inte lämna er utan ett par obligatoriska hedersomnämnanden.

Elie Baup alltså. Och Frédéric Antonetti. Dom har kanske inga Ligue 1-lag längre. Men det betyder inte att du hade dribblat dig förbi dom i dörren till ”Le Bateau Ivre” i hamnkvarteren en sen söndagsnatt när allt annat är stängt. Om ni hittar andra alternativ där ute i fotbollsvärlden som utmanar är ni välkomna att försöka, men om förslagen är för dåliga skickar jag Courbis på er.

Antonetti.

Baup

/Simon Bank