Startsida / Inlägg

You’re The One For Me, Fatty

av Simon Bank

There’s a good tradition of love and hate, det behövde inte Tanita Tikaram berätta för mig.

Ni är ju fotbollsfolk, ni vet vad det innebär. Vägen som leder mot ljuset är vägen som går genom mörkret. Att älska ett fotbollslag är ofelbart också att emellanåt hata det fotbollslaget.

Det finns strängt taget bara en fotbollsspelare jag med intellektuell heder i behåll kan säga att jag avskyr, helt och fullt och utan reservationer. Sol Campbell är ett undantag, jag avskyr honom så mycket eftersom jag tyckte så mycket om honom. Man måste förtjäna sitt hat.

Annars är det som det är för de flesta: det är mycket vanligare att man svär åt sina egna än de andra.

I helgen avslutar den franska fotbollen sin seriesäsong. Det har varit bra och dåligt. Förra helgen var jag i la Paillade och såg Paris säkra ligatiteln, de är en klubb som står för det mesta som är otäckt i den moderna fotbollen, men med spelare som står för mycket som är lätt att tycka om; den dundersympatiske dynamon Matuidi, konstnärssjälen Pastore, den 360-gradiga elegansen hos Thiago Silva, den cyklotomiska svängigheten hos Ådi-karaktären David Luiz. Vi har fått en Gazelec-saga från Korsika, fenomenala prestationer från OL:s ungdomsbrigad, och även om Zlatan Ibrahimovic kanske inte ens hade fått plats i min säsongselva (Bekir, Lacazette, Payet har alla gjort bättre helhetssäsonger) så har han varit överlägsen när han väl varit hel.

Men nu säger vi tack och hej till ligan.
Och nu säger vi tack och hej till Dédé.

André-Pierre Gignac gör sin sista match för Marseille imorgon, han lär väl samla rubelmiljoner (Moskva?) eller bli en desperatsatsning för en Serie A-klubb framöver, men för mig kvalar han för alltid in som en A-spelare i en kategori ni alla känner igen:

Love and hate.
fashion

Man ska inte använda öknamn om folk, det är inte väluppfostrat, men Dédé Gignac har tryckt på varenda sådan knapp jag har i min (73-kilos)kropp. Det har knappt gått en match utan att jag skrikit åt honom.
Ena gången:
– Men din jävla tjockis!
Andra gången:
– Men underbara jävla tjockis!
Jag utgår inte ifrån att jag på något enda sätt är unik här. Jag förmodar att ni också har spelare som ni skulle offra en arm för, samtidigt som det vid minst hälften av de där tillfällena inneburit att ni skulle offra den enbart för nöjet att kunna använda den som ett basebollträ att slå spelaren i nacken med.

Precis som David Ginola gled rakt in i Tottenhams DNA-själ av dysfunktionell elegans så gled Gignac rakt in i Marseilles. Han är född OM-supporter, han blev en perfekt OM-spelare. På ena skon bad han hela stans förhoppningar, på den andra alla klubbens brister. Enorm talang, otrolig kraft, komplett lynnighet.

I fem år har han varit formidabelt urstark, briljant oprofessionell, han har av och till varit ostoppbar och han har av och till varit… ja, tjock.

Deschamps skickade honom på bantningskur i det där mytologiska Merano, vilket läckte ut och fick Frankrikes alla fotbollsläktare att skratta högt:
– Un Big Mac pour Gignac! En Big Mac till Gignac! (vilket fick köttclownskonkurrenter att smida medan järnet var varmt.
köttI en fotbollsvärld som strävar uppåt, framåt, mot klinisk perfektion, har han varit allt annat. Ingen har kunnat ifrågasätta hans ovillkorliga kärlek till sporten, han har bara inte alltid kunnat styra den helt rätt.

OM möter Bastia i sista omgången på lördag kväll. De måste vinna för att ha en minimal chans att ta tredjeplatsen som leder till Champions League-kval. De har gjort ett par Bielsa-briljanta matcher på slutet, när det ändå är för sent, och de kommer naturligtvis inte att lyckas ta den där tredjeplatsen. Det har ändå varit en essenssäsong, driven till sin spets av Bielsas brister och styrkor. Det har varit roligt att följa med, på samma sätt som jag antar att det är roligt att fullfartsköra Formel 1 utan säkerhetsbälte, naken, med Jerry Seinfeld och Tina Fey sittande i bilen.

Nu ryktas det om att Paco Jémez kan vara på väg in, jag antar att klubbledningen tröttnat på cynisk defensivfotboll.
(Haha)
Hur som helst. Dédé.
När l’Équipe häromdagen skulle summera André-Pierre Gignacs tid i Marseille pekade de på en händelse från mars i år. När han ombads komma till en välgörenhetsmatch mellan gamla OM-stjärnor och fängelsefångar i Luynes för att slå en symbolisk avspark och ge lite stjärnglans åt arrangemanget så sa han att okej, det kunde han väl göra, men på ett villkor:

Han ville inte bara vara symbol. Skulle han komma dit ville han spela.

Marseille jagar fortfarande en CL-plats som skulle vara helt avgörande för klubbens närmaste framtid, men förra torsdagen drog han iväg och spelade en amatörturnering med sina polare. De gick till kvartsfinal, sedan var Dédé tvungen att dra iväg – OM hade ju träning också.
fitness

Gignac är en fin fotbollsspelare, Frankrikes första romskättade landslagsman någonsin, en stor målskytt (en av fyra spelare som gjort hundra ligamål på 2000-talet, bara fyra av Gignacs mål har kommit på straff), men mer än något annat har det alltid känts som att han är alldeles för mycket människa för att bli den fotbollsstjärna han skulle kunna bli som bäst. Han lirar med polarna, han plockar sina lagkamrater, han härmar sin tränare, han slår kepsen av sin tränare, han gör mål, han spelar som en supporter, med hjärtat utanpå, han tjänar för mycket, han äter för mycket, han blir tjock.

Gamla lagkamrater har berättat om hur Dédé som ung och lovande lånades ut till Pau, hur han som debutantsång sjöng Petite Marie medan han trummade på en Perrier-flaska eller hur han på bussresorna hem plockade upp stora korvar ur väskan och skar upp dem med kniv.

Marseille har alltid haft ett omvittnat komplicerat omklädningsrum med en hård mentalitet, om de kunnat välja mellan bråk eller harmoni har de reflexmässigt valt bråkvägen. Nu försvinner en stor del av klubbens DNA, André Ayew – pojken vars pappa var planbäst när Tapies OM blev europamästare – ska lämna och är väl historiskt sett en större del av den här klubben. Kapten Mandanda kan mycket väl säljas i sommar. Men om jag ska välja en typ som ligger närmare hur OM (den enda klubb i världen där frågor som ställs på spanska översätts till… spanska) fungerar så är det Gignac.

Det är inte viljan det är fel på, inte kunnandet heller. Han både kan och vill. Problemet, när det funnits ett, har mer varit att han råkat vara en vanlig grabb i en värld som inte riktigt är lämpad för vanliga grabbar.

Han kom, han såg, han bantade. Jag hatar att jag älskar honom, jag älskar honom så mycket att jag hatar mig själv.
Ni känner igen känslan. Säg att ni gör det?
<3

/Simon Bank

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktör: Niklas Svahn
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB