Barnfattigbloggen

Hur är det att vara barn och fattig i Sverige? Följ Kristina Edbloms och Andreas Bardells blogg

Startsida / Inlägg

”Jag hatar att vara fattig”

av Kristina Edblom

Min mejlkorg svämmar över av alla era berättelser. FÖRLÅT för att jag inte hinner svara i den takt jag önskar. I dag har jag bland annat skickat ut en enkät till partiledarna om barnfattigdom.

Vissa hävdar ju att det inte finns barn några som inte får äta sig mätta i Sverige. Jag tycker att vi redan bevisat motsatsen i den här bloggen. Vad tycker politikerna?

Den här våren har de mest tjafsat om siffror, nu vill jag veta: Är det okej att 220 000 barn lever under det som klassas som skälig levnadsnivå? Och framför allt: Vad tänker de göra åt det?

Alldeles nyss kom det här mejlet från en tjej som vill vara anonym:

”Jag hatar att vara fattig. Eller rättare sagt, jag hatar att mamma är det. Hon är ensamstående och har en enda inkomst som ska räcka till tre barn, hus, bil och diverse ting. Grejen är den att jag och mina syskon får precis allt hon har, denna månad fick hon skjuta upp flera räkningar för att hon valde att köpa studentskylt och studentpresenter till mig. Jag vill inte att min mamma ska hamna hos kronofogden, men samtidigt vet jag att även om jag ber henne kommer hon inte sluta ge oss allt. Hon vet hur det är att vara utanför pga fattigdom och vill inte sätta oss barn i samma sits hon var i som liten, men samtidigt går hon runt med hål i tänderna, 20 år gamla glasögon och second hand kläder. Jag står inte ut. Jag kan inte se henne gå under pga mig, men samtidigt kan jag inte styra hennes ekonomi och säga åt henne vad hon ska köpa.

Jag vill såklart att hon ska ge saker till mina småsyskon, för de har fått utstå så mycket pga pengabristen. Nu när min lillebror ska ha moped och körkort till det som kommer gå på över 10.000 mår jag illa av hur många räkningar hon kommer lägga undan för att ha råd med detta.

Jag är van att leva på havregrynsgröt och hembakt bröd på vatten och mjöl, men jag önskar att min mamma hade så hon kunde ge sig själv saker också. Som kläder, glasögon, gå till tandläkaren och laga alla hål och kanske gå till frisören och bli fin. Hon brukade alltid ta hand om sig innan skilsmässan, men efteråt blev hon tvungen att lägga sig själv åt sidan och lägga alla pengar på oss. Det svider att ta emot pengar från henne till mitt körkort, jag önskar bara att jag kunde få det där förbannade körkortet så att hon skulle slippa betala för körlektioner á 800kr flera gånger i månaden. Mamma har aldrig med sig matlåda till jobbet, hon svälter sig själv för att ha råd att ge oss gröt på kvällen.

Jag ser egentligen inte mig själv som fattig, men ibland inser jag att vi är nog det. Den här månaden har vi 1 500 kr till mat, kläder, hygienartiklar och bensin. Jag önskar att jag kunde bidra mer, men studiebidraget räcker knappt till busskort och hundmat..
 
Många inser inte att bara för att föräldrarna arbetar betyder inte det att man kan äta sig mätt varje dag.”

Andra skriver och påminner om att det inte bara är barn till ensamstående som kämpar med att få pengarna att räcka till.

”Jag har kommit långt ner på förnedringsstegen, jag har gått till kyrkan, frälsningsarmén och socialen bara för att få pengar/presentkort till mat. Samlat pantflaskor i smyg för att ha pengar till presenter om barnen ska på kalas”, skriver en mamma som arbetar och lever med en sjukskriven man och barn.

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB