I dag fyller den här bloggen två veckor! Det har varit oerhört intensiva dagar och jag har fått fler mejl än någonsin förut. Det är framför allt föräldrar och barn som hört av sig, men också lärare, socialtjänstarbetare och fritidsledare som berättar om hur barnfattigdomen ser ut i Sverige.
För det finns fattiga barn i Sverige. Så här skriver en högstadielärare som jag haft kontakt med i veckan:
”Jag arbetar som lärare och ser varje år elever som lever i fattigdom. De som inte har råd att hålla barnen med rätt storlek på gympakläderna. De som får limma ihop barnens utslitna vinterkängor för tredje gången. De som inte kommer in till skolan för att det inte finns bensin i bilen så att de kan bli skjutsade till bussen. De barn som i låg ålder stängs ute från nätet eftersom det inte finns någon dator hemma.
De som inte får några nya glasögon för ingen har råd att hämta ut dem hos optikern. De som tacksamt äter en stor portion av den skolmat som många ondgör sig över. Jag vet de som stjäl toalettpapper på skolans toaletter och knäckebröd i matsalen.
De barn som oroligt pratar om den hemskt dyra elräkningen som de vet att mamma och pappa inte kan betala. De barn som kommer till skolan med sina tillhörigheter i en plastkasse utan att veta vart de ska ta vägen efter skolan (jo, det är sant).
Du ser dem varje dag med kläder som är lite för små och lite för vältvättade. Det går inte att blunda.
Tack vare fonder som majblomman så kan vi lärare ibland se till att barnen får lite glasögon, skor eller julklappar. Det gör ont i hjärtat och se barnen, år ut och år in….och jag har inte jobbat länge….”
Många som mejlat har också uttryckt förvåning och frustration. Artiklarna om Viking och barnen på Frälsis läger har fått hundratals att höra av sig – arga och ledsna men också fyllda av en vilja att förändra.
Till exempel vet jag att Frälsningsarmén nu bjuder in 40 barn och föräldrar som ska få gå på Gais–Djurgården i augusti efter en gåva.
Jag tror att fattigdom och ekonomisk utsatthet är bland det svåraste som finns att prata om i Sverige. Skammen är så stor, det är många som skriver och berättar om det. Och det är ett ämne som diskuterats här på bloggen.
Skam och skuld, men också föräldrarnas ansvar.
Barn skäms också, de kanske till och med skäms ännu mer än sina föräldrar. Många som skriver till mig säger att det faktiskt blir lättare när man blir lite äldre. Det spelar mer roll vem man är än hur man ser ut eller vad man har på sig.
Det främsta syftet med Barnfattigloggen är att berätta hur ekonomisk utsatthet drabbar barn i Sverige. Och vi tror verkligen på att det är bra att lyfta frågan och försöka göra barnfattigdomen synlig. Vi tycker inte att barn ska skämmas, barn är barn.
Verkligen inte – barn är barn och de har inget med sina föräldras situation att göra. Dock tycker jag fortfarande att det är lite fel vinkel på denna blogg. Försök förklara för alla VARFÖR inte socialbidrag räcker till mat och kläder som det är meningen VARFÖR ska det finnas barn som stjäl knäckebröd i skolan när vi har ett socialt skyddsnät som betalar ut socialbidrag VARFÖR det inte finns mat på bordet till barn trots utbetalade bidrag som ska täcka detta VAD samhället kan göra för dessa barn ska ha det bra då det uppenbarligen inte räcker med att betala ut bidrag till deras föräldrar som ska täcka kostnader för sådant som mat och kläder. Att så stor andel räknas som fattiga är inte svårt att förstå då fattigdom räknas i antal som inte har det lika bra som de som har det bäst (om alla hade mindre lön så skulle inte det finnas så många fattiga…) men om man fokuserar på frågan HUR man kan hjälpa barnen som inte får mat och kläder så kan vi kanske komma ifrån att de har det så…
När barn skäms,skuldkänslor föds en känsla av otillräcklighet och mindervärdeskomplex. dessa barn kan i vuxen ålder utvecklas till att känna konstant mindervärde och osäkerhet inför jovbb,grupp,utbildning…odugligheten… etc. en kvinna skrev tidigare vilket jag inte tror är sant ett enda dugg på att denna familjen lever lyckligt i alla sina dagar med sin livssituation som Budalica skrev..mitt svar till Budalica: Om man kan leva så gott med en hel familj på 11000 kr då är det idiotiskt av företagen att betala ut löner på 30-40000 kr per person..visst?…det sägs ju att det är sååå höga arbetsavgifter för företagen och det går inte runt för dem…då kan vi ju sänka lönerna så kan företagen anställa flera så de inte behöver ta till fas3 arbetare för att fylla arbetsluckor..Visst! Då får vi ju fler anställda som kan anställas på företagen samt så blir det mindre arbetslöshet..visst?
Jag tycker det räcker med att läsa kommentarerna här för att förstå varför skammen är så stor. Är man fattig är domen ifrån omgivningen hård. Man ska inte bara kämpa med sin ekonomi, med myndigheter och med att söka jobb. Man ska kämpa mot omgivningens fördomar också. Och fördomarna är nästan det värsta av allt…Jag blir glad att det ändå finns dom som vill se problemet och hjälpa till utan att skuldbelägga människorna ännu mer.Hur det än må vara i alla fattiga familjer därute så blir ingen bättre av att ständigt få höra hur dålig man är…
Det är utan tvekan bra att diskutera frågan och det förhoppningsvis leder till konkreta åtgärder för att lindra effekten för barnen som lider. Att de lider och gör det utan att egen skuld för detta är det nog ingen som ifrågasätter. Det som bekymrar mig är tre saker. Dels det faktum att man använder barnen som slagträ i den politiska debatten, att sedan ingen har konkreta förslag till hjälp för BARNEN utöver rent kommunistiska argument, och för det tredje och kanske mest tragiska är att våra betrodda välgörenhets organisationer dribblar bort det stöd de får från oss avsedda för dessa utsatta barn. På förekommen anledning håller jag nu på med en egen granskning av dessa organisationer genom att jämföra den officiella bilden de ger över bla Internet med deras överlag luddiga bokföring. Man hittar den ena döda hunden efter den andra under stenarna när man granskar uppgifterna och räknar om enligt gällande lagar och bondförnuft. Både uppgifter om hur stor andel av gåvorna som ges till barnen och vad man i realiteten delar ut är inte vad de anger och är långt under vad reglerna för ett 90-konto kräver. Istället för att ge till barnen spekulerar man, som exempel, med pengarna på börsen! De missförhållande som Uppdrag Granskning tog upp är troligen bara toppen av ett isberg. Jag återkommer med mera när jag är klar.
Jag håller helt och hållet med Sickan… Det är så man skäms för mänskligheten när man läser en del av kommentarerna på denna blogg. Fraser som ” nå´n av dom måste kunna skaffa ett jobb” och ”det är inte barnens ansvar ” eller diskussionen om en mammas vikt. Har ni hört talas om genetik och ämnesomsättning…Nej det är inte ett barns ansvar att se efter ekonomin men att tro att den inte påverkar barnen är helt absurt. Det handlar om grundläggande beteendevetenskap och vad som formar oss och barnen ser och förstår mer än vi vuxna vill tro. Och tro mig, ekonomin kommer att forma dom. Det formade mig. Det jag försöker att säga här är att se till individerna, se till omständigheterna och visa medkänsla!!!!!