Veckans intervju är här. Den här gången med Södertälje Kings Chris Czerapowicz, 23. Han har beskrivits som svensk baskets framtid men kanske inte helt levt upp till hypen. Vi pratar bland annat om hur det påverkat honom, hans fem höftoperationer och dem omtalade intervjun.

Om vi börjar med tiden i USA (Czerapowicz gör sin första säsong i basketligan efter fyra år på collage), hur var den?
– Bästa tiden i mitt liv. Jätteroligt. Det var en perfekt match för mig att gå på Davidson, både på och utanför planen. Jag spelade mycket och fick vänner för livet och en väldigt bra och tuff utbildning. Hela kommunen är så väldigt basketintresserad så man känner sig väldigt bra som spelare.
Sedan blev det en sväng i Italien?
– Ja, jag skrev ett tvåmånaderskontrakt med Pistoia. De hade en skadad spelare och behövde någon som kunde ta hans plats. Jag behövde få lite exposure, synas lite. Mina stats hade droppat lite så jag behövde få upp mitt värde. Det fanns en chans att jag skulle få stanna kvar, men jag var där på mitt amerikanska pass och de får bara ha fem amerikaner så jag blev reserv och fick inte byta om och då var det bättre för mig att komma hem till Sverige.
Var det en besvikelse att inte få vara kvar?
– Jag vill spela ute i Europa så det var lite av en besvikelse. Men jag visste redan innan att det var två månader som gällde. Hade jag gjort väldigt bra ifrån mig hade de kanske velat behålla mig.
Var Södertälje ett självklart val när du bestämde dig för Sverige?
– Det fanns andra alternativ i Sverige. Det är svårt att få jobb direkt sådär när man kommer som rookie. Jag hade snackat med Vedran innan säsongen och med Borås och några andra lag. Men just då hade jag redan kontakt med Vedran och förklarade min situation och han erbjöd mig att komma hit. Jag känner Vedran sedan innan och ville spela för honom igen (Vedran coachade Sverige under Universiaden för två somrar sedan).
Hur tycker du att din rookiesäsong har varit?
– Som Challe sa: upp och ner. Vi har väldigt många duktiga spelare och en bred trupp med många som kan göra mycket poäng därför är minuterna upp och ner. Men nu vet jag min roll och trivs och tycker att jag passar in bra.
Hade du trott att du skulle ta en plats i förstafemman?
– Jag hade ingen riktigt koll på spelarna innan, men jag visste att det skulle bli tufft att bara kom in efter några månader och ta en plats i startfemman. Alla vill starta, men det handlar mer om minuter för mig. Jag kommer heller in och avslutar en match.
Hur amerikaniserad är du?
– Jag vet inte, skulle nog säga att jag är exakt 50-50. Jag pratar engelska med pappa och svenska med mamma (Czerapowicz har både svenskt och amerikanskt pass). Jag tror att jag vill leva i USA så de kanske har vunnit över mig. Jag är inte helt säker, men just nu känner jag såg. Jag trivs bra där och har min utbildning där. Sen vill jag kanske coacha basket i framtiden och jag har mycket kontakter och vänner som vill det också. Och det är så stort med sport in general.
Du har hypats väldigt mycket och beskrivits som svensk baskets framtid och så vidare, hur har det varit att ha det trycket?
– Det är väl roligt. Men jag tycker inte att jag förtjänar den stämpeln förrän jag bevisat det. Jag kanske gjorde det när jag var yngre, men har inte gjort något för att förtjäna en sådan stämpel på ett tag. Det gäller att använda det som motivation för att bevisa det. Allt handlar om att träna och bli bättre.
Hur har det varit, när det finns massa förväntningar och så kanske man inte riktigt lever upp till dem?
– Det var tufft för mig. Jag gick igenom en period i collage där jag satte lite väl mycket press på mig själv och tänkte lite väl mycket på mina siffror istället för att bara gå ut och spela. Det hämmade mig. Varje match jag gick ut och tänkte så gick det bara sämre och sämre. Det jag borde gjort är att gå ut och ha kul och spela som jag visste att jag kunde spela. Sedan har det fortsatt lite så sista året på collage. Jag började känna ”okej, nästa år ska jag spela proffs och då måste jag bevisa att jag kan leda ett lag”. Jag var senior och nyckelspelare och näst bästa scorer och returtagare. Jag satte för mycket press på mig själv och levererade inte. Så nu försöker jag bara hitta tillbaka till självförtroendet, det har varit en liten process.
Känner du att du hittat tillbaka till självförtroendet nu?
– Jag försöker att inte tänka så mycket på det förflutna och vad jag borde ha gjort. Enda sättet att få tillbaka självförtroendet är att spendera så mycket tid som möjligt i hallen. Den här sommaren är en av de viktigaste jag har haft. Det är då det gäller.
Du tackade nej till landslaget i somras, hur tänker du kring framtiden där?
– Jag var tvungen att avsluta mina studier. Det är inte säkert att jag hade tagit en plats ändå, men jag blev inbjuden i alla fall. Det är något jag vill göra och bara för att jag inte var med förra året betyder det inte att jag är körd. Men det är väldigt hård konkurrens.
Hur ser du på nästa säsong, du sa att du vill spela i Europa, är det planen?
– Just nu tänker jag bara på slutspelet, sedan får vi se vilka alternativ som finns. Om det blir ett år till i ligan så gör det inget.
Kan du berätta något folk inte vet om dig?
– Hmm.. har jag någon dold talang? Svårt… jag försöker tänka. Jag är väldigt intresserad av allt lära mig instrument, men nej, jag vet inte. Den är inte bra heller, det är tufft alltså. Jag… hmm… det finns inte så mycket. Jag har 16 skruvar i mina höfter.
Jag tänkte komma till det. Du har gjort fem höftoperationer, varför har du haft så mycket problem?
– Det är något genetisk. Jag kan inte gå ner i försvar riktigt. Jag kan inte böja höftleden. Jag kunde inte gå ner i 90 grader innan. Först slog kulan emot själva skålen och mitt bäcken var roterat fel. Jag har inte haft problem i det vardagslivet, men i basketen så jag var tvungen att operera. Först opererade jag några gånger i Sverige och sen gjorde jag en jättestor operation i USA. De plockade ut bäckenet och roterade det rätt och satte in åtta skruvar på varje sida.
Hur var det att komma tillbaka efter det?
– Jag satt i rullstol i några veckor. Det var tufft. De första tre var bara några månader, det var inga problem. Men efter den här. Jag började lära mig att gå i en pool och det gjorde ont i hela kroppen om jag ens nuddade marken så det tog ett tsk, 6-8 månader. Men hade jag inte gjort det hade jag kanske inte kunnat spela nu så jag är glad att jag fick chansen.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle nog kanske ta med med mig min lagkamrat Carl Engström faktiskt. Vi snackade om det här i går faktiskt, om man skulle bli attackerad av Tiger hur man skulle hantera det. Carl sa att han skulle knocka den direkt så ifall vi var på en öde ö där det finns massa farliga djur hade han haft situationen under kontroll. De flesta skulle nog springa för livet eller gömma sig i något träd, men Carl är inte rädd för en tiger.
Vem i ligan är värst att möta?
– Jag har inte varit här så länge, men jag tycker nog Christopher Ryan i LF. Hans försvar alltså, det är riktigt tufft.
Vilken känd person skulle du vilja byta liv med för en dag?
– Du och dina svåra frågor. Någon känd skådespelare, typ säg Seth Rogen. Han och hans gäng verkar ha roligt. Det lever ett gött liv tror jag. Nej, men vänta, låt mig tänka en sekund. Vill jag verkligen vara skådespelare? Jag vill göra något som inte så många har gjort. Åka till månen kanske. Armstrong! Först på månen, det hade varit coolt.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att jag och min familj fick resa jorden runt och uppleva alla ställen tillsammans.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Min göteborgskompis Christoffer Gafor för den anledningen att det inte är lika många som vet vem han är och han är enligt mig en riktigt bra basketsspelare som folk borde vet mer om. Fråga om han är redo för trepoängsspoängstävlingen på Sörgårdsskolan i sommar.
Vi måste ju prata om den här intervjun också, vad var grejen med den?
– Det var NM och jag vet inte… Jag vaknade lite vilsen och borta, jag hade precis sovit på läktaren och Jakob Törnell kom och frågade om jag kunde ta en intervju. Okej visst, första intervjun jag gjort, underbart. Vi ställde oss där, jag var halvvaken och fick kameran rakt upp i ansiktet och tänkte ”oj, är det så här det händer?”. Han kör på direkt, jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag tänkte ”shit, jag får inte så trött ut” och ville verkligen ge bra svar. Ingenting mot Törnell men det var bara ja- och nej-frågor. Jag försökte svara så utförligt som möjligt, men det gick inte så bra när man bara kan säga ja eller nej. Jag blev mångas ”laughing stock”, men jag bjuder på den.

För er som har missat, eller bara vill de den igen – här är den omtalade intervjun från 2009.