Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för December 2008

- Sida 1 av 10

Hon ser rakt igenom mig.

av Annika Marklund

Åh. Jag har tydligen namnsdag idag.
Okej att jag aldrig firat en namnsdag i hela mitt liv. Men ändå.

Jag passar i alla fall på att fira mitt vackra mellannamn med dess alldeles egna låt.
(Och Håkans Natalie, grattis till dig också. Både på namnsdagen och till drömmannen.)

Taggar namnsdag, natalie

Those were the best days of my life.

av Annika Marklund

Okej. Jag har satt ihop en… lista. En sådan där om året som gått.
Ni får gärna sno den (ladda ner här) om ni vill. Då får ni också gärna länka tillbaka till mig.

So, here we go.

Det gångna årets…

…mest omvälvande förändring: Flytten tillbaka till Stockholm i januari. Sedan fortsatte resten av året att vara lika omvälvande, men då hade jag redan börjat vänja mig vid att ingenting längre var som förut. Allt rusade på i 220 och jag gjorde bara mitt bästa för att hänga med.

…värsta misslyckande: Att jag inte lyckats ta hand om min kropp och min hälsa. Allt sådant fick komma i andra hand när livet började kräva all min energi.

…lyckligaste ögonblick: Svårt. Ett riktigt lyxproblem – jag har haft så osannolikt många. Men det skulle kunna vara ett i Rom kring midsommar. Eller ett på landet i juli. Eller i söndags. Jag är så sällan annat än lycklig numer.

…sorgligaste händelse: När hon ringde och berättat att han hoppat. Att han inte orkat mer. Att det kom från ingenstans. Att han var borta och hennes hjärta aldrig skulle läka igen. Att världen för alltid mist honom. Att hon stod ensam kvar.

Och det var inte roligt strax efter nyår, heller. Det nya året började onekligen sorgligt på många sätt.

…mest irriterande: Kanske att jag inte lyckats dra in mer stålars.

…största bedrift: Att jag gick från krönikor var sjätte vecka i Norrköpings Tidningar i juli till varannan vecka i Metro i augusti till varje vecka i Sofis mode i november. Att jag lyckas livnära mig på det jag tycker mest om att göra i hela världen.

…nyttigaste lärdom: Det kommer alltid att finnas människor som hatar mig. Det sämsta jag kan göra är låta deras åsikter om mig styra hur jag lever mitt liv.

…finaste present: Alla de alldeles fantastiska människor jag haft den enorma äran att få lära känna. Mjukiskatten KJ som nu följer med vart än jag åker (tack, Fanny S!). Underbara klänningen jag fick i födelsedagspresent (tack, Fanny H-J!). MacBooken jag skriver på just nu (tack mor och far). Femtiotalsbikinin jag bor i nu under Barbados-semestern (tack Johanna Vikman!) Och allt den viktigaste av dem alla gett mig och ger mig hela tiden.

…roligaste: Älgonani och allt annat som togs upp under Berlinvistelsen med er som jag gillar mest.

…tråkigaste: Schulmanhumorn.

…underligaste upplevelse: Att plåtas insmord i svart målarfärg med en bläckfisk på skallen var onekligen en erfarenhet jag inte väntat mig att få vara med om.

…bästa nyhet: Kan ju inte vara något annat än att rätt låt, förlåt, rätt man blev vald till President of the United States.

…godaste maträtt: Jag har gräddat grymma pannkakor hela året. Och ätit på fler lyxrestauranger än under resten av mitt liv sammantaget. Men godast var utan tvekan middagen vi åt hemma i min soffa för att fira… att vi lever och är lyckliga, eller något sådant. Hummer och Västerbottenspaj, och så lite bubbel och kärlek på det.

…mest minnesvärda resa: Rom för stadens otroliga mat och användbara innergårdar, Paris för strippklubben, Berlin för alla fina människor som gjorde mig sällskap.

…bästa bok: Jag har nog tyckt mest om Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse”, P.O. Enqvists ”Ett annat liv” och Gunnar Ardelius ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”.

…bästa film: Jag såg Gone, Baby Gone på dvd och var helt knäckt i dagar efteråt.

…bästa tv-program/serie: Finast har varit att se om My So-Called Life för tredje och fjärde gången. Och så upptäckte jag äntligen Grey’s Anatomy. Ja, jag är lite efter.

…musikaliska upptäckt: Varför i hela fridens namn har jag inte lyssnat mer på Regina Spektor och Frida Hyvönen?

…bästa konsertupplevelse: Jag har knappt gått på spelningar. Alls. Men Håkan i Eskilstuna var magiskt, och okej, Bossen på Ullevi hade jag aldrig velat vara utan. Mäktigt.

…flitigast använda plagg: Min Johanna Vikman-kjol som också går att använda som klänning. Det finaste, mest användbara klädesplagg jag någonsin ägt.

…värsta modemiss: Sorry, jag tycker fortfarande att jag har varit väldigt fin hela året. (”Fortfarande” som i att jag säkert, vad det lider, kommer att skämmas lika mycket som man alltid gör när trendvindarna vänt.) Har klarat mig undan de värsta modemissarna på det tråkigaste sättet: klär man sig trist och struntar i att ta ut svängarna blir det sällan fel. Men ännu mer sällan fantastiskt.
Okej, om jag ska välja en miss: Den här svarta sammetsjackan från Myrorna i Norrköping – som jag bar som klänning på bloggmiddagen i februari – var onekligen väldigt mycket snyggare i mitt huvud än i verkligheten. Herregud.

…mest överskattade trend: Jag har inte hängt med. Alls. Min första reaktion är ”har någonting alls varit trendigt i år?”. Inte har det varit jag i alla fall, så mycket är säkert. Så jag säger bloggar. Jäklar vad trött jag är på dem. Eller snarare på allt skitsnack som sprids via bloggar och deras äckliga kommentarsfält.

…mest underskattade trend: Svart läppstift. Går ju knappt att hitta snygga någonstans. Jag vill ju vara tjugotalschic, varför motarbetas jag?

…mest pinsamma ögonblick: Jag är duktig på att förtränga pinsamheter. Alternativt förvränga dem i minnet så att de snarare framstår som pinsamma för den andra personen. Men när jag halvlåg dyngrak på Dramatens trappa klockan tre på morgonen och berättade mina innersta hemligheter för en okänd man, ja, då var jag inte överdrivet nöjd dagen därpå.

…bästa sajt: Redtube.com. Don’t you judge me! Jag har varit ensam en hel del i år.

…gulity pleasure: Jag antar att det får bli det faktum att jag totalt lyssnat sönder Hugh Grants och Hailey Bennets ”Music and Lyrics”-låt ”Way Back Into Love”.

…sämsta köp: En brun, blommig klänning på H&M som jag trodde var femtiotalsfin men som bara gör att jag ser ut som en rosenprydd skitkorv.

…bästa köp: Min MacBook, alla flygbiljetter och svindyra middagar.

…roligaste fest: Visst, jag hade ingen födelsedagsfest. Men hade jag haft en hade den varit roligast. För det var en alldeles perfekt födelsedag.

…härligaste utekväll: Indieklubben i Barcelona var spektakulär. Utekvällen i Rom likaså, av helt andra anledningar. Men störst av dem alla var kvällen i Berlin då det snöade snö som var som tagen ur en film, den där kvällen som inte går att beskriva. Eftersom den måste ha varit en dröm.

…finaste bild: Min bylinebild, haha. Och Johanna Vikman-bilderna tycker jag väldigt, väldigt mycket om.

…biggest mistake: De gånger jag sårat de personer som står mig närmast.

…biggest regret: Att jag inte hållit bättre kontakt med min struliga lillasyster i Los Angeles. Och att jag missade Glasvegas-spelningen. I övrigt är jag ganska regret-free. Men jag hade onekligen ångrat mig om jag tackat nej till jobbet på amelia. Eller på Sofis mode. Tack gud att jag valde rätt.

…vackraste sms: ”Jag lovar att våga försöka, med hela hjärtat. Vågar du?”

…mest inspirerande: Parisiskorna fick mig inte bara att känna mig helt lost klädmässigt, de påminde mig också om hur mycket roligare allt blir när man har på sig en riktigt flott klänning.

Taggar 2008, best, nyår, of

Back to work. Och ny krönika.

av Annika Marklund

Idag är inte bara dagen då det är tänkt att jag ska börja jobba igen.
Idag är också dagen då nya Sofis mode finns i butik, och då jag har en fin krönika längst bak som jag verkligen, verkligen vill att ni läser.

Det kan ni väl göra?

Hmmpff. Jobba från Barbados. Det kommer ju bli jäkligt enkelt. ”Jobba eller sola, jobba eller bada, hmm” liksom.

Taggar krönika, mode, sofis

Istället för musik.

av Annika Marklund

Fan vad jobbigt det är.
När man råkar hitta helt grymma bloggar. Skrivna av folk som framstår som intelligenta, välformulerade, uppmärksamma och intressanta. (Och dessutom inte sällan snygga.)

Och så läser man. Klickar gång på gång på ”äldre inlägg”. Skrattar. Blir förbannad. Håller med. Känner sig dum som inte tänkt på allt det här smarta själv. Lär sig vad bloggarens eventuella kärlek heter, läser om vad de gjorde på julafton, kollar på bilder; lär känna.
Jo, för det känns ju så.

Och så vill man så jäkla gärna kommentera. Få ur sig något lagom smådrygt men ändå uppskattande. Något som gör att personen bakom bloggen förstår att man själv också är sådär intelligent, välformulerad, uppmärksam och intressant. (Och kanske lite snygg också.)

Så inser man att det bara inte går.
Eftersom man själv är en helt vanlig halvung tjej med en alltsomoftast skittråkig blogg som knappast intresserar någon annan än mormor (hej mormor, jag är så glad att du läser, tro inget annat!).

(Ja, jag inser också att det här påminner rätt mycket om att gömma sig i ett hörn på en köttmarknad någonstans och se The One stå borta vid baren och gnistra med ögonen och stoppa handen i fickan på sina äckligt välsittande jeans.
Och veta att man har noll chans i världen. Att man var ensam när man kom, och lika ensam nu. Fast, ja, med skillnaden att det här handlar om bloggar. Och en högst platonisk fascination. I köttmarknadsscenariot vill man ju förmodligen gärna hem och droppa stearin på varandra. Eller vad det nu är ungdomarna gör nuförtiden.)

Jag inser också att jag borde byta ut alla ”man” i det här inlägget mot ”jag”. Men då känns det ju så himla, eh, personligt. Och det kan väl ändå inte bara vara jag som bokmärker min nya favoritblogg och tänker att en dag, kanske efter nyår, sen när jag blivit mer intressant, . Då ska jag skriva helt rätt sak i det där kommentarsfältet. Och så kommer vi bli bloggbästisar och bundis och jag kommer aldrig att ha fett hår mer och mitt nagellack kommer inte att flaga sig efter tio minuter och jag kommer säkert att köpa ett träningskort också och faktiskt gå och träna, men utan att bli en sån där tråkig typ som bara pratar om antal repetitioner och inte äter kolhydrater. Jag kommer att läsa alla nyhetssajter varje dag och ha totalkoll på saker som när det blir krig någonstans eller när Jessica Biel och Justin gör slut, förlåt, skiljer sig.

Ja, så kommer det bli.

Bara inte idag.
Just idag är jag så himla upptagen med att vara vanlig.

Taggar förvirring

Relax.

av Annika Marklund

Två veckor kvar på Barbados.
Sedan vi kom hit för nio dagar sedan har jag inte gjort någonting alls.
(Om man inte räknar att sola, bada och läsa som att ”göra något”.)
Ändå känner jag mig vansinnigt stressad. Eller kanske just därför. Spänningshuvudvärk, magkatarr, trötthet som aldrig släpper.
Tar illa upp av allt andra människor säger, skriver eller gör.
Mår illa så fort tankarna glider över på jobb. Och det gör de. Mest hela tiden. Ja, mår illa, men samtidigt längtar jag efter att sätta igång att jobba igen – en längtan som också den känns på gränsen till ohälsosam.

Jag har inga problem med att ligga och läsa i solen en hel förmiddag, men så snart jag reser mig upp kommer den krypande längs ryggraden: Känslan av att det är något jag glömt. En text jag glömt att lämna, ett samtal jag glömt att ringa, ett mail jag glömt att besvara.
Så kommer jag ihåg att det finns ingen text, inget samtal, inget mail.
Ändå stannar känslan, oron, kvar. Sätter sig i nacken och axlarna, får huvudet att dunka och värka och världen att flimra framför ögonen.

Jag tror att jag möjligen borde lära mig att slappna av.

Sida 1 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB