Bild lånad från Sea of Shoes.

Det händer väldigt sällan att jag tänker på mode.
Jag läser inte modetidningar, zappar alltid förbi Fashion TV i digitalboxen, går nästan aldrig i butiker, läser inga modebloggar.

Jag intalar mig att det är för att jag inte hinner, att jag har för mycket annat att tänka på. Men det är inte hela sanningen.
Jag vill helt enkelt inte bli påmind om den världen. Mode har knappast fört något gott med sig i mitt liv. Någonting i mig älskar vackra kläder på ett synnerligen ohälsosamt sätt, som gör att jag börjar fundera på om jag kanske borde ta ett sms-lån eller råna en bank eller så för att kunna köpa ett par ljuuuvliga märkesskor för fem tusen spänn. (Nej, det har aldrig hänt, men då har jag istället köpt tre par skor på Din Sko och sedan aldrig använt dem.)

Och ja, jag erkänner – allt som har med mode att göra väcker gamla, undangömda tankar om att jag inte duger. För att få ha fina kläder är det som att det krävs att man är och ser ut på ett visst sätt. Inte i verkligheten, visst, men likväl i mitt huvud.
Och jag vägrar.
Jag vägrar låta mig själv börja tänka att jag borde ha längre ben och fräschare hår och tajtare rumpa och färre finnar och-
Det får vara nog med sådan skit. Ärligt talat. Jag orkar inte, jag tänker aldrig hamna där igen.

Men. Då och då händer det att jag går förbi någon på stan eller träffar någon på en fest, någon som verkligen… tänkt till. Vars hela uppenbarelse doftar mode på det allra vackraste sättet. Och då kan jag inte låta bli att känna att jag gjort mig av med en del av mig själv som jag nu saknar.
Att kunna gå runt och känna sig som en karaktär ur en svartvit film, lyssna på Françoise Hardy och inbilla sig att världen är en lite tjusigare plats. Det finns något fint i det.

Genom Hannas blogg klickade jag mig in på bloggen Sea of Shoes. Den drivs av sextonåriga Jane Aldridge, en vanlig gymnasietjej från Texas med en sanslöst ovanlig garderob. Jane är fullständigt bedårande, som ni ser på bilden här ovanför, och ett fantastiskt exempel på det jag saknar sedan jag lämnade alla fashionförsök bakom mig och gick tillbaka till att vara en halvtrist jeans-och-t-shirt-tjej.
Jane är som tagen ur just en sådan film som är så löjligt härlig att strosa omkring och låtsas att man är en del av.
Liksom lite för fantastisk för att vara verklig.

(Det är tur att mitt liv är rätt fantastiskt, det också.
Det är dessutom mitt. Och väldigt, väldigt verkligt.)