Snälla snälla snälla ni. Allihop.
Det är galet mycket nu, för er allihop. Men snälla. Försök att stressa mindre.
Skolan, jobbet, julklapparna, nyårsfirandet, de där festerna ni borde gå på och fikorna ni borde klämma in – jag vet att det känns fullkomligt livsviktigt. Att ni får allt gjort. Att det blir jävligt bra.
Men det är inte sant.
Det som är fullkomligt livsviktigt är att era kroppar och själar håller, även nästa år. Och länge, länge därefter.
Och vet ni? Kroppar klarar inte hur mycket som helst. Inte själar heller. Alla klarar dessutom olika mycket. Orättvist, jag vet. Men så är det.
Jag vet också att det är otroligt svårt att säga nej. Särskilt när det skulle vara så himla roligt. Särskilt när folk ber snällt. (Och det gör de ju oftast.) Särskilt när de skulle bli så glada om man sa ja.
Men ibland spelar det ingen roll hur glada de blir. Ibland är det omöjligt att säga ja. Tyvärr inser man sällan det förrän efteråt.
Problemet med att göra allt, allt, allt, att bränna på trots att man borde sakta in, är att man plötsligt en dag inte kan göra någonting alls. Våra kroppar är utrustade med fantastiska säkerhetsanordningar för att skydda oss mot våra egna förväntningar och ambitioner när de blir oss övermäktiga. Och när kroppen drar i nödbromsen, då jävlar bromsar man. Vare sig man vill eller inte. (Och det är klart att man inte vill. Man har ju så mycket att göra!)
Så snälla. Försök att bromsa. Testa att tänka: Är det verkligen livsviktigt att jag gör det här? Vad skulle hända om jag inte gjorde det? Skulle jag möjligen kunna leva med de konsekvenserna?
Ja, det kan kännas skamligt att inte vara en supermänniska. Att inte orka allt. Att stressa och prestera och oroa sig dygnets alla timmar och ändå inte hinna med. Det är skitpinsamt. Speciellt om man är van att vara den som faktiskt alltid klarar allting. Men det är inte viktigt. Inte egentligen. Ingenting är värt att ni går sönder. Att ni firar nyår och inser att ni inte haft tid att andas en enda gång under hela jävla 2009. Att hela året är en suddig bubbla, en oändlig massa av stress och otillräcklighet.
Jag fattar också att varenda ord jag skrivit här kanske är helt onödigt. Att ni läser och tänker: jo, alltså, det vore ju kanon. Om man kunde ta det lugnare. Carpe diem and all that shit. Men nu är det ju såhär. Jag måste ju göra det här.
Jag fattar att mina ord kanske inte gör någon skillnad alls. Men vet ni vad? Jag skriver dem ändå. För när kroppen eller själen lägger av, när hela livet vänds upp och ner och man tvingas börja om på ruta ett, då har ord ännu mindre inverkan. Då finns det ingenting jag kan göra. Så jag försöker i alla fall, försöker nå fram. Det är allt jag kan göra. Och jag hoppas att ni också försöker.
Så sant, så sant! Önskar att det vore lika enkelt att ta in och verkligen på djupet förstå, tänk vad mycket bättre vi alla skulle må. Trist att det nog nästan är så att man måste uppleva det, måste nå botten, för att inse att man måste bromsa och tänka om. Men fortsätt skriv, ju fler gånger hjärnan läser och hör någon ta upp detta och be oss att stanna upp desto närmare det beslutet kommer vi, förhoppningsvis.Kram och God jul!/A
Åh, jag hoppas det. Att man tänker till en gång varje gång man påminns om det här, och i slutändan kanske det gör skillnad. Jag hoppas verkligen verkligen det. För det är inte okej att man måste nå botten innan man förstår hur allvarlig den här frågan egentligen är. Jag är glad att min hjärna blev såpass lindrigt skadad att jag fick en andra chans. Andra har inte den turen. Mina läkare jobbar dagligen med patienter som råkat ut för samma sak som jag som idag är blinda, stumma, ibland helt förlamade. Och det är ju ändå de som klarat sig.Stor kram, fina du. Och god jul!
en skillnad har du iallafall gjort idag & imorgon kommer jag skita i hur det där provet går, för att jag aldrig struntat i ett prov i hela mitt liv, för att jag istället mått skit & gråtit över prov tillfällen för att jag känt mig usel. Det är slut med sådant nu! Tack för att du får en att inse sådant & tack för att du skriver, du är min stora förebild
Stina! Jag blir så, så, sååå glad när jag hör det. För det ÄR faktiskt bara ett prov. Som någon vuxen suttit och petat ihop med kaffekoppen i ena handen och fjärrkontrollen i den andra. För att det är hans eller hennes jobb. Det viktiga är inte vad du får för poäng, det viktiga är att du lär dig något. Om så bara att prov inte är livsviktiga. Att man överlever ett okej resultat. Det är också en lärdom.Kram till dig, kära du. Och tack för dina fina ord!
Annika.Än en gång har du fått mig att tänka till. Tänka annorlunad. Eller. Jag kanske har haft tanken innan. Att jag inte orkar. Men. Sen. Så är det så förbaskat kul. Och. Det finns en rädsla också. Om jag ställer in den här gången. Kanske en gång till. Vill personen i fråga vara min vän fortfarande? Har man precis börjag umgås med några man tycker är helt underbara och vill lära känna dem och man gång på gång inte har tid. Ja. Men. Jag ska försöka ta djupa andetag. Och inte riktigt. Stressa så mycket som jag brukar. Eftersom du nu är så omtänksam och tänker på oss. Ska jag tänka på dina ord. Och. Inte nojja så mycket!Och jag hoppas inte du blir stressad av det här men – sluta aldrig skriv. Du har så många bra, annorlunda synvinklar som får mig att se nytt på saker och ting, ständigt.
Tack fina Annika för att du tänker på andra när ingen annan gör det. Tänk om det vore så lätt att pausa, att bara skita i vissa saker, men det är så ohyggligt svårt. Speciellt när man går på gymnasiet och inser att herregud, snart är jag vuxen och måste klara mig själv och blir mer stressad av alla tankar än av själva görandet. Det är lite svårt, men jag försöker med ett avsnitt av Förhäxad då och då för att rensa huvudet. Nu åter till konstanalysen och filosofiprovet.
du är så klok
Åh, tack. Jag behövde verkligen höra det här just nu. Puss på dig, fina!
Precis vad jag behövde höra just nu. Precis vad som så många behöver höra om och om igen. DET ÄR OKEJ. För många, som jag själv, springer ju runt och tänker att det är klart jag accepterar mina vänner trots att de inte är supermänniskor men samtidigt tror man inte att de skulle uppskatta en lika mycket om man var lite lat ibland. Lite mänsklig.Bra skrivet, Annika.
Åh. Ditt inlägg kändes som mitt livs historia. Iallafall sen tonåren. Åh åh åh så himla bra skrivet. Antar att det handlar lite…bara lite om dig själv också. Kanske mer då än nu. Du är guld Annika, verkligen. Så himla fin är du.Kram!
jag ska stressa så mycket jag kan…det är klimatsmart=)
Vet inte varför, men detta inlägg gjorde mig väldigt glad – t.o.m. gladare än de flesta av dina inlägg.Tack
Åh, jag älskar verkligen att du skrev det här. Det behövs att någon säger till för att man ska få upp ögonen för att man överhuvudtaget ska tänka sig att stanna upp. Man är så himla stressad över allt jämt. Man ska vara en bra vän, klasskompis, elev, dotter, storasyster, hinna köpa julklappar, göra sista skolarbetet, träna och samtidigt försöka klämma in någonstans att ta sig tid att vila för att inte gå sönder helt.Jag har dessutom alltid varit en sådan person som aldrig kan säga nej till någonting. Vill hinna med allt och inte missa något. T.ex. när jag var på fotbollscup i Göteborg. Mitt lag skulle få välja mellan att gå på stan, besöka liseberg eller titta på andras fotbollsmatcher. Jag gjorde allt. Men det blev tillslut så att jag spenderade mesta tiden på en spårvagn istället.
Annika. jag vet precis vad du pratar om. Been there done that. Det är inga onödiga ord. Vi behöver påminnas om detta, hela tiden. För att ta det lugnt ses inte som att återhämta sig, nuförtiden är det att vara lat. Det är så jävla fel. Orden behövs!kärlek, Amanda
Det finns en människa som jag vill ska läsa min blogg en enda gång. Det är Annika Marklund, för hon är min idol.
Det är inte onödigt! Utan precis vad väldigt många behöver höra. Jag har själv suttit fast i det där aldrig-räcka-till-träsket. Men just nu är min situation den omvända; jag har för första gången på länge ork, energi och LUST. Livsglädje. Och jag njuter i fulla drag av allt jag ”ska” göra såhär inför jul. Från att ha gått hemma och gjort absolut ingenting mer än minimum (tvätta, städa, laga mat, äta, sova), har jag äntligen helt spontant börjat ta mig för med saker. Utan minsta krav på mig själv annat än att ha roligt. Ville väl mest bara säga att vi finns vi också! Vi på den motsatta änden av skalan.
Dina ord gör alltid skillnad för mig
Speciellt nu när jag är stressad och gråter var och varannan dag. Jag ska ta det lugnt just nu, även om jag vill göra så mycket.Kram kram =)
Ah. Finaste Annika. Tack!Dina ord gor visst skillnad. De spelar faktiskt roll. Och jag tror knappast att jag ar den enda som berors av ditt forbarmande. Min ambition tar alltid (eller atminstone oftast) over. Och jojomen, visst bromsar kroppen och sa smaller det, lika dramatiskt varje gang. Men nu sa rodnar jag och tanker att om fantastiska Annika, om HON kan t a d e t l u g n a r e, da kan jag med minsann.Som sagt. Tack!Hoppas nu att du har en underbar mandag och att du tar hand om dig, sa som du formanar oss att ta hand om oss sjalva.Bamsekramar!
Åh vad underbar du är. Fina Emma! Tack själv. För att du är så varm och snäll.Ja, jag kan faktiskt ta det lugnare. Nu. Äntligen. Jag gör bara det jag måste för att mitt liv ska fungera, och det är tillräckligt svårt det. Det svartnar framför mina ögon när jag inser att jag under många månader gjorde exakt det jag gör idag – PLUS att jag jobbade mer än heltid som reporter, pratade i radio flera gånger i veckan, blev intervjuad, svarade på hundratals mejl varje dag och bevakade Sturebymordet för Aftonbladet. Inte särskilt konstigt att det gick åt helvete till slut. Att min hjärna inte pallade trycket.Och nu sitter jag här och kämpar med småsaker, äter medicin och går hos läkare och psykologer för att ens kunna fungera som folk. Och jag tänker aldrig, aldrig gå tillbaka till det liv jag levde. Det var allt annat än värt det. Jag tänker göra allt jag kan för att tjäna ihop de tusenlappar i månaden som krävs för att jag ska kunna bo med min kärlek i vårt underbara lilla hus som vi flyttar in i nu i februari. Utöver det ska jag promenera, pyssla, läsa, träna, baka bröd, laga mat, kolla på film och förhoppningsvis ta hand om en liten bebis i sinom tid. Jag vill inte ha mer än så. Jag behöver inte vara bäst, det räcker bra med att jag är jag. För jag är en helt okej människa som bryr mig om andra och försöker göra vad jag kan för att förändra världen till det bättre, i det lilla. Ibland måste det få vara nog.
Hos mig är det tvärtom. Jag blir stressad över att inget händer. Jag har inte träffat en vän sedan juli, jag har inga fester och inga fikor att gå till och julklapparna är redan inhandlade då de enda som kommer få är mamma och pappa. Jag blir lite ledsen varje gång jag läser om hur MYCKET andra gör, särskilt nu. Det känns så märkligt…
ja lova dyrt och heligt att inte stressa, vad dom andra gör kan jag inte svara för. hurvida uppkomsten till texten handlar om julen eller inte framgår inte,jag tror vi har större problem än bara stressen, de är hela psyket, hur mår igentligen svenska folket. läser man runt om på bloggarna så handlar de om sorg depressioner ångest ilska och kärlek, osv osv. julen är inte bara en högtid, de är också en tid som är förknippad med ensamheten som breder ut sig i landet.skrev tidigare idag om just detta på min blogg, ”jag skriker mig hes efter hjälp”
Jag började faktiskt helt nyligen tänka så. För jag tänkte: ”Vill jag verkligen leva hela livet så här? Må så här jämt, jämt, jämt?” Nej. Men vägen är toklång och hård, med många dalar. Men de lär bara bli djupare med tiden, så det är lika bra att försöka fylla igen dom nu när det går.
Annika, dina ord är aldrig onödiga. De är kloka och vackra och gör skillnad. Mer än de flesta!
Hej!Fantastiskt inlägg! Vet du vad? Jag är en sån person som försöker tänka.Alltså tänka efter om jag verkligen vill göra saker och ting.Det låter säkert jättebra. Men! Som du skrev känner jag mig oftast elak och otillräcklig bara för att jag inte hänger med på alla utekvällar och dylikt som folk bjuder med mig till. Jag får ofta dåligt samvete för att jag säger nej, men min magkänsla (klysch klysch) säger att jag ska det. Då gör jag det.Detta inlägg gav mig någon liten pepp om att det jag gör är rätt.Tack.
Jag tyckte det var jättebra ord! Speciellt eftersom att det på något sätt ursäktar att jag säger nej till något kul ibland och stannar hemma istället, lindrade mitt dåliga samvete. Supernice!
Sötaste smarta du. Tack.Jag behövde få höra det här idag. Tack för att du försöker få oss att lyssna.Förresten. Jag är hemma nu så jag kan köpa Sofis Mode helt själv den här veckan och få läsa vad du skrivit
Som alla andra redan påpekat är dina ord långt ifrån onödiga. De behövs och man behöver stanna upp. Ibland undrar jag bara hur man gör. Det jag vill ha i mitt liv är mycket, jag har höga ambitioner och det vill jag ha. Jag blir rastlös annars, och det jag brinner för vill jag satsa på. Ibland blir jag bara så rädd att jag ska ta ut mig på vägen dit, trots att jag knappt ens har påbörjat den vägen. Hur vet man vad som är för höga förväntningar på sig själv och vad som är att tro och satsa på det man vill?
Kära Hannah. Jag tror att det är såhär enkelt: förväntningarna är för höga om man inte får tid och ro nog att uppskatta det man har. Om man hela tiden tvingas bita ihop och se framåt, om man alltid måste tänka ”sen, sen, sen, snart, snart kommer det att kännas som att allt det här var värt det”. Då är det för mycket. För man sänker aldrig kraven. När man nått dit man vill, då vill man vidare. Och det är, naturligtvis, fantastiskt att det är så. Men om man inte har tiden och lugnet nog att njuta av resan dit, då kommer man aldrig att njuta. Och då ÄR det inte värt det. Man måste hitta en balans, och den balansen handlar väldigt, väldigt ofta om att man måste våga sänka kraven. Och våga tro att man är värd något eftersom man är den man är. Inte bara eftersom man presterar. Att man har ett värde i sig själv, som människa, och att det är det värdet som är viktigt, egentligen. Ungefär såhär: om jag dör imorgon, dör jag lycklig då? Annars är det nog dags att genomföra en förändring eller två.
men om man inte ska värdesättas efter prestation vad ska man värdesättas efter? allt man gör är ju en prestation, eller?
Så har jag också tänkt. Men jag har varit tvungen att inse att jag haft fel.Att prestera något är inte samma sak som att göra något, eftersom det ligger en värdering i ordet prestation: är det här bra eller dåligt?Och nej, allt du gör måste inte värderas i termer av lyckat eller misslyckat. Däremot KAN du uppleva att ALLT du gör – diskar, lagar mat, går och fikar, dricker vin, gör läxor, tränar, pratar i telefon, allt allt allt – är att prestera. Då blir det till slut förbannat jobbigt. Jag får öva på det där precis hela tiden. Att laga mat för att bli mätt och kunna fungera, inte för att min pojkvän ska tycka att jag är fantastisk på att laga mat (och, om inte, tänka att han kanske borde se sig om efter någon annan). Att diska för att det ska vara rent och fint omkring mig. Att fika, om jag orkar, för att det är trevligt och ger mig något – och annars ställa in, på ett snällt sätt. Att träna lagom mycket för att bli starkare, må bättre och leva längre, inte för att bli smalare, snyggare, mer åtråvärd. Och om jag hade gjort läxor: att göra dem för att lära mig något och därmed bli en rikare människa, eftersom kunskap och koll på hur världen fungerar gör oss tryggare och att vi känner att vi har större kontroll över vår situation. Och så vidare, och så vidare.Jag försöker tänka att det viktiga är att jag gör vad jag kan för att vara en bra människa och för att ta hand om mig själv och mina närmaste. Att om jag inte mår bra och är lycklig så kan jag heller inte prestera något som någon annan kan dra nytta av eller bli glad över.
Det här var precis vad jag behövde läsa.Dina ord är alllt annat än onödiga.
vad är en prestation då? något som kan värderas som bra eller dåligt? hängde inte riktigt med på det.. för man kan ju tex göra bra läxor eller dåliga läxor, diska bra eller dåligt
Okej. Vet inte hur jag ska förklara på annat sätt. Ja, man kan diska bra eller dåligt, dvs se diskandet som en prestation. Eller så kan man inse att det är helt oviktigt att lägga en värdering hur man diskar, lagar mat, fikar, tränar osv, och förstå att man gör det för att ens liv ska fungera bra och för att man ska må bra. Om man ser allt man gör som en prestation blir livet förr eller senare väldigt jobbigt, kanske till och med övermäktigt.
det känns omöjligt att inte tänka så, att allt är en prestation
Bra sagt. Länkade till inlägget från min blogg, den handlar om just såna saker. =)
Perfekt inlägg några timmar efter att jag skrivit terminstenta och fått jullov. Nu ska jag inte göra något stressande alls på några dagar. (jag sov till 14:30 idag)
Jag har slutat pressa mig själv i skolan och mår mycket bättre än tidigare. Jag vågar ge mig själv tid att andas och ta in intryck från omvigningen istället för att vara så prestationsinriktad. Du är bäst. Det är fint att du ska flytta till ett hus.
Tack!
Du är en så himla fin och klok människa Annika! Du är verkligen en förebild och det är en prestation bara det. Men den kräver inget mer av dig än att du är dig själv och tar hand om dig så att du mår bra.Och jag förstår dig precis i vad du menar. Jag blev idag klar med mitt examensarbete och får nu kalla mig civilingenjör. Det är en prestation som jag gjorde för att den var rolig men har naturligtvis också ställt krav och satt press. Under det här året, det konstigaste i mitt liv då jag helt från oväntat håll har fått en massa epilepsianfall, har jag verkligen insett betydelsen av att ta hand om sig själv. Att det är själen och hälsan som kommer i första hand. Tyvärr krävdes det inte ett anfall, utan fem stycken under året med tre under hösten för att jag skulle förstå det. Nu måste jag bara inse att det är långt från ord och tanke, till att faktiskt agera efter det. Att ta vara på mig själv och sätta mig själv i främsta rummet ur den aspekten. Din text hjälpte lite.Men just nu ska jag bara njuta av att vara ledig och klar med examensarbete och utbildning.
Åh vad jag har gått och tänkt precis så! Jag önskar och vill så gärna.. Jag vill så gärna bli klar med studierna, klara atta tentor, skriva alla rapporter och klara det lika gallant som jag tror att alla gör det . Läsa alla de där böckerna och artiklaran som jag lär mig så mycket av trotts att jag är dyslektiker och läser som om jag just börjat skolan. Jag vill samtidigt jobba med mig själv, träffa min psykolog så mycket som möjligt, träna upp min sociala förmåga och faktiskt lärkänna nya människor istället för att tappa kontakten med alla jag stöter på.. fira jul med alla nära och kära vore också trevligt.. Ja du vet..:) Men trots att man inser att man inte håller så kan man inte sluta.. Och en hel del av det ligger i förväntningarna människor i min omgivning har på mig… Att vara så stark att man kan möta det vet jag inte om jag är.. ifrågasättandet. Ibland käns det som om man måste gå sönder innan man blir förstådd.
Uff! Du skrev rakt in i mitt stressade hjärta. Hur kunde du veta att jag städat/tvättat/läxat sönder mig i dag? I en tröja som är sned. Snart klart för säng. Tack för en fin blogg!
Man bör modifiera sina krav på sig själv..för att inte bli ett offer för sina egna sk ”tillkortakommanden”.Alltså.. att inte döma sig själv.. att vara snäll mot sig själv.. ty det är helt ok attmisslyckas.. att inte vara bäst jämt. Man bör därför sluta med att jämföra sig själv med andra i sin omgivning och leva i sin egen hastighet.God Jul & Gott Nytt År 2010!