Dagens kolumn i Aftonbladet hittar ni här.

Vet ni?

Från och med idag är K-vägens allra finaste gula hus, det nästan längst upp i backen, bara vårt.

Vi har en lekstuga! Ser ni? Det är synd att jag är så stor. Jag måste böja mig väldigt för att få plats därinne.

Lilla katten hade varit på besök. Antagligen ville den hälsa oss välkomna till sin gata. Jag önskar att vi varit hemma då.

Hemma.

Såhär glad är jag eftersom:

1. Jag lyckats klara av att göra allt jag behövde göra idag.

2. Jag alltså kan gå och lägga mig med gott samvete.

3. Nu har jag bara ett jobb kvar att göra den här veckan.

4. Vi får tillträde till vårt hus imorgon!

5. Jag har ett nattlinne som får mig att känna mig som en godisbit.

Puss!

Såhär ser veckans krönika i Sofis mode ut. Den finns i butik idag, imorgon och på torsdag och handlar om att förändra sitt liv. Om att vara rädd att inte räcka till, att inte vara nog. Men att våga trotsa den rädslan.

Jag hoppas att ni läser och tycker om den. Eller åtminstone tycker någonting alls.

Snälla snälla snälla ni. Allihop.

Det är galet mycket nu, för er allihop. Men snälla. Försök att stressa mindre.

Skolan, jobbet, julklapparna, nyårsfirandet, de där festerna ni borde gå på och fikorna ni borde klämma in – jag vet att det känns fullkomligt livsviktigt. Att ni får allt gjort. Att det blir jävligt bra.

Men det är inte sant.

Det som är fullkomligt livsviktigt är att era kroppar och själar håller, även nästa år. Och länge, länge därefter.

Och vet ni? Kroppar klarar inte hur mycket som helst. Inte själar heller. Alla klarar dessutom olika mycket. Orättvist, jag vet. Men så är det.

Jag vet också att det är otroligt svårt att säga nej. Särskilt när det skulle vara så himla roligt. Särskilt när folk ber snällt. (Och det gör de ju oftast.) Särskilt när de skulle bli så glada om man sa ja.

Men ibland spelar det ingen roll hur glada de blir. Ibland är det omöjligt att säga ja. Tyvärr inser man sällan det förrän efteråt.

Problemet med att göra allt, allt, allt, att bränna på trots att man borde sakta in, är att man plötsligt en dag inte kan göra någonting alls. Våra kroppar är utrustade med fantastiska säkerhetsanordningar för att skydda oss mot våra egna förväntningar och ambitioner när de blir oss övermäktiga. Och när kroppen drar i nödbromsen, då jävlar bromsar man. Vare sig man vill eller inte. (Och det är klart att man inte vill. Man har ju så mycket att göra!)

Så snälla. Försök att bromsa. Testa att tänka: Är det verkligen livsviktigt att jag gör det här? Vad skulle hända om jag inte gjorde det? Skulle jag möjligen kunna leva med de konsekvenserna?

Ja, det kan kännas skamligt att inte vara en supermänniska. Att inte orka allt. Att stressa och prestera och oroa sig dygnets alla timmar och ändå inte hinna med. Det är skitpinsamt. Speciellt om man är van att vara den som faktiskt alltid klarar allting. Men det är inte viktigt. Inte egentligen. Ingenting är värt att ni går sönder. Att ni firar nyår och inser att ni inte haft tid att andas en enda gång under hela jävla 2009. Att hela året är en suddig bubbla, en oändlig massa av stress och otillräcklighet.

Jag fattar också att varenda ord jag skrivit här kanske är helt onödigt. Att ni läser och tänker: jo, alltså, det vore ju kanon. Om man kunde ta det lugnare. Carpe diem and all that shit. Men nu är det ju såhär. Jag måste ju göra det här.

Jag fattar att mina ord kanske inte gör någon skillnad alls. Men vet ni vad? Jag skriver dem ändå. För när kroppen eller själen lägger av, när hela livet vänds upp och ner och man tvingas börja om på ruta ett, då har ord ännu mindre inverkan. Då finns det ingenting jag kan göra. Så jag försöker i alla fall, försöker nå fram. Det är allt jag kan göra. Och jag hoppas att ni också försöker.

Ett av de finaste band jag vet heter Mixtapes & Cellmates. De har en ny singel med tillhörande tjusig video ute nu, och jag tänkte att ni kanske vill lyssna och titta på den medan jag sitter här och jobbar med min kolumn.

Foto: Jag.

I fredags fick jag en tidig julklapp av mig själv. Eller, man kan faktiskt säga att jag fick två. Både en höger- och en vänstersko. Utprovade och provsprungna på Löplabbet, komplett med hålfotsinlägg för mina stackars klena fötter. Sjuttonhundra gick hela kalaset på. Det sved till ordentligt, men det fick det vara värt. Särskilt med tanke på att jag köpte mina förra, nu ganska utslitna, löparskor på Stadiums mellandagsrea för fyrahundra kronor. I tvåan på gymnasiet.

Åh. Kolla på dem! Ser nu hur sköna de är? Jag går omkring med dem hemma också. Just nu: trosor, behå, handduk runt håret och löpardojor. Det är vad jag kallar en dagens outfit.

Hittills är en och en halv av dagens tre texter skrivna. Det bådar gott. Hyfsat gott, åtminstone.

Nu sätter jag igång och jobbat igen, och önskar er en alldeles underbar Luciasöndag.

Köket är min arbetsplats idag. Många många många texter ska skrivas, och jag borde sannerligen inte sovit till klockan halv ett idag.

Men det var en sådan fin kväll och natt igår: Bio, kinamat och sedan te och pepparkakor till långt in på småtimmarna. Jag ångrar mig inte en sekund.

Nu ska jag uträtta stordåd. Eller bara försöka göra mitt jobb.

När jag ville göra det lite julfint häromveckan upptäckte jag att vi inte har några ljusstakar i lägenheten. (Vi bor möblerat i andra hand och har fem osthyvlar men brist på en del annat.)

Så igår trängde jag mig in på Stadsmissionen och inhandlade tre fina gjutjärnsljusstakar. De funkar bra lägenheten – men kommer att passa ännu bättre i… vårt hus.

(”Vårt hus!!! Iiiiih!” tänker jag varje gång jag inser att jo, vi har faktiskt ett hus. Snart, snart.)

Nu ska jag och min Fanny gå på julmarknad. På återseende!

Aloha!

Idag är en bra dag. Det känner jag.

Jag har visserligen sanslöst mycket att göra idag och imorgon, både roliga och mindre roliga och en del ganska jobbiga saker. Men det är okej. Allt är okej. Går det inte så går det inte. Orkar jag inte så orkar jag inte. Då är det inte mer med det.

Fan. Tänk att det skulle behöva ta såhär många år att komma fram till den banala, men livsavgörande, insikten.