Om att hålla tummarna.

lillabiihall.jpg

Hela gårdagen tillbringades på djurakuten i Bagarmossen. De tror att Lilla Bii kan ha epilepsi. Fast de vet inte säkert ännu och jag håller tummarna så hårt jag kan för att det bara var temporärt och att hennes krampanfall aldrig någonsin kommer tillbaka. Just nu kutar hon åtminstone omkring och jagar sin storebror och verkar må ypperligt.

Så, nu måste jag sluta skriva och hålla tummarna igen.

Inlägget är publicerat i foto, kattegori | Inlägget har 7 kommentarer

7 kommentarer för Om att hålla tummarna.

  1. 1 juli, 2011
    22:47

    nej men oj. Hoppas stackarn mår bra.Eller ja. Hoppas stackaren inte är en stackare, kan man ju också säga.

  2. cornelia.
    1 juli, 2011
    22:56

    usch, herregud. kan inte ens föreställa mig paniken och oron. stackars biianka, jag håller tummarna för henne här också!

  3. 1 juli, 2011
    23:03

    Håller tummarna som 17 att det var en engångsföreteelse ! Krya på dej kissen <3

  4. Navigaren
    2 juli, 2011
    08:19

    Stackars Biianka, hoppas att hon blir bättre-

  5. 2 juli, 2011
    12:02

    Åhnej, lilla kattvännen! Hoppas det bara var nåt tillfälligt!

  6. Johanna
    4 juli, 2011
    01:35

    Hejsan!Läste om kissen. Hoppas allt har gått bra!Tror de att det är epilepsi? Mina föräldrar haren katt som har epilepsi. Det började med anfall, han blev helt tokig och han tuggade fradga. Men hanfår medicin. Fenemal heter den, tror det är sammamedicin som människor får. Han får en halv tablett på morgonen och en halv på kvällen. Det har fungerat bra och han har gått på medicinen i 10 år och han mårhur bra som helst!:) Hoppas det går bra för er!Tack för en bra blogg./Johanna

  7. 5 juli, 2011
    17:06

    Epilepsi är jobbigt, men det finns bra (tablett) behandling att få. Min ena katt har epilepsi, som löses ut av stress, det startade för några år sedan och hon är tio år nu. Men sedan vår hankatt (som stressade henne väldigt) flyttade ut på landet till svärföräldrarna för snart ett år sedan har hon, peppar peppar, inte fått ett enda anfall. När han fortfarande bodde hos oss fick hon det flera gånger i månaden och vi diskuterade medicinering med veterinären, nu blev detta en lösning på prov – och den fungerade. Er lillkisse har inga stressmoment kring sig? Det finns iallafall hjälp att få, de kan leva långa bra liv med medicinering också, trots epilepsi, en diagnos som generellt är svår att ställa säkert enligt vår veterinär. Vi hade ”turen” att hon fick ett anfall på plats hos veterinären.