Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för kategori känslor

- Sida 1 av 1

Fell in love with a girl.

av Annika Marklund

Jag fick en kommentar från Emma. Hon skriver:

”Det där med kärlek är inte så himla lätt, särskilt inte när man kanske är kär i sin bästa vän… Eller också är allt inbillning, för kan det verkligen vara så att jag är kär i en tjej? Tanken känns konstig, kantig, och samtidigt familjär. Har du någonsin varit det, kär i en kompis alltså? Du skriver att du ‘gillade både tjejer och killar’, så jag tänker att du nog förstår, kanske kan hjälpa? (Är det här någonting du skulle kunna tänka dig att skriva lite mer om?)”

Emma.
OM jag varit.

Exakt var går gränsen mellan vänskap och förälskelse?

När man träffar någon och det känns som att varje dag utan den personen varit slöseri med liv. Någon som ser en, verkligen ser en. Varje gång man börjar prata dämpas ljudet av världen utanför, som om någon tryckt ”mute” på fjärrkontrollen, tiden flyger förbi och räcker aldrig till för att man ska hinna få veta allt det där man bara måste få veta, som det är så orättvist att man inte redan vet, så orättvist att den här personen levt ett helt liv som man inte fick vara med om och nu vill man inget hellre än att ta igen all den tid som gått förlorad.

När man träffar någon som lyser starkare än alla andra, som är på riktigt, någon som är levande och som får en att känna att jo, just nu lever jag också, äntligen gör jag det.

Någon som förstår. Som lyssnar och tar in varje ord och plötsligt fylls man av insikten: det här är en människa som faktiskt förstår, och det är mäktigt och magiskt och magnifikt och skitläskigt på samma gång.

När man träffar den personen och man vet: det måste vara vi två. Det finns inga alternativ, inget att diskutera. Det måste bli vi.

När man träffar någon som där och då känns som ens livs kärlek.

Hur vet man?

Hur är det tänkt att man ska veta om man träffat sin bästa vän eller den man ska vara ihop med?

Är man helt och hållet hundra procent säker på att man är straight är det kanske hur enkelt som helst. Är man själv tjej och den man träffat en kille börjar man dagdrömma om att flytta ihop och skaffa fyra barn och miljöbil. Är den man träffat också tjej så blir man bästa vänner. BFFs. Bästisar.

Men om ni ursäktar så tror jag att det är ganska många av oss som inte alls är hundra procent säkra på att vi bara blir kära i killar, pojkar, män. Eller så borde jag möjligtvis bara tala för mig själv. Okej, då gör jag det.

Jag har ingen aning om ifall personen jag beskrivit i exemplet här ovanför är min nya bästa vän eller den jag ska vara ihop med. Är det oväsentligt för mig om det är en man eller kvinna? Absolut inte. Är det en man kommer jag anta att jag är förälskad. Är det en kvinna kommer jag anta att vi ska vara vänner. Precis som det förväntas av mig.

Problemet är då bara att jag med största sannolikhet är upp över öronen förälskad i min nya bästa vän. Och aldrig kommer att berätta det för henne. Eftersom jag kommer att anta att hon är en av de där superheterosexuella personerna som inte har en tanke på att jag skulle kunna älska henne på det där sättet.

Vi tar ett exempel ur livet och vi kallar henne Bea.

Det var allt jag beskrivit i inläggets början och mer. Jag såg henne och jag visste, vi började prata och jag visste, vi bytte nummer och jag visste. Vi sms:ade, möttes på ett fik i Gamla stan och hon beställde in te och jag visste. Tiden försvann och jag var förlorad i henne, i hennes hår, hennes läppar, hennes näsa, hennes käklinje, hennes röst. Axlarna. Nyckelbenen. Ögonen. Förlorad.

Klart att jag visste.

I lite mer än ett halvår var vi bästa vänner. Hade videokvällar med henne och hennes pojkvän. Åt middag med hennes familj hundra gånger. Delade säng. Pratade om allt. Nästan. Jag sa aldrig ett ord om det där jag visste. Förväntade mig aldrig någonsin mer än vad vi hade, jag fick vara nära henne, min kärlek var besvarad. Om än inte på det där sättet.

Sedan drog hon sig undan. Slutade höra av sig, var alltid så upptagen när jag ringde. Jag förstod ingenting, hade inte en aning om vad jag sagt, vad jag gjort.

Det här var långt innan Facebook. För några år sedan sökte jag på hennes namn. Hennes profil var öppen. Hon var tillsammans med en Malin. På bilderna såg de väldigt lyckliga ut.

Egentligen är det här inget bra exempel. Det är ju ett väldigt speciellt sådant. Det är enda gången jag fått någonting som liknar ett slags förklaring, åtminstone en ledtråd. Just när det gäller Bea var det kanske inte något jag sa, något jag gjorde, som tog henne ifrån mig. Kanske istället vad jag inte sa. Inte gjorde.

Men Bea är ju inte den enda som sagt upp vänskapen. Kanske har de känt att något skevar. Att jag döljer något, att det finns något jag vill ha och som de inte kan ge mig.

Andra gånger har det varit jag som dragit mig undan. När det gjort för ont. När nästan inte varit tillräckligt.

Jag har aldrig ”kommit ut” som bisexuell. Jag har aldrig känt att jag behövt. Alla som känner mig vet att jag faller för vackra, intelligenta och begåvade killar och tjejer. Men jag har aldrig haft en anledning att berätta det för hela världen. Eftersom jag aldrig haft mer än korta, flyktiga relationer med tjejer. Det har oftast varit tjejer jag inte varit kär i men som velat ha mig, i vissa fall har jag varit oerhört förälskad, så förälskad att hon jag fallit för dragits med, velat göra ett försök. Men sedan insett att de varit tända på situationen, det outforskade, smått förbjudna. Att de inte är beredda att lämna tryggheten i det heterosexuella, invanda, accepterade.

Har jag varit beredd att göra det? Lämna det trygga?

Jag vet inte. Jag fick aldrig chansen att ta reda på det. Den handfull flickor i mitt liv som hade kunnat få mig att göra det var inte intresserade av att försöka. Eller så vågade jag aldrig fråga.

Det här är redan ett fruktansvärt långt inlägg, och jag vet inte om jag överhuvudtaget besvarat frågan. Om det ens fanns en fråga.

För att sammanfatta: Ja, jag har varit kär i kompisar. Men de har antagligen blivit just mina kompisar eftersom jag först inte vågat tänka tanken att jag velat ha mer än så, och sedan, när tanken väl är tänkt, inte vågat riskera att bli avvisad.

Hmm. Jag märker att jag inte tagit upp sex. Kanske borde det kunna vara ett svar på frågan: hur vet man? Kanske är det så. Att om man vill ligga med personen så är det mer än vänskap. Men det är mycket möjligt att det är jag som är konstig – jag blir inte särskilt hjälpt av det heller. När jag faller för någon, som vän eller som mer, är jag så uppe i känslan att jag har svårt att uttyda om jag vill vara nära eller om jag vill vara… nära. Dessutom har jag haft de mest underliga sexdrömmar om de flesta jag känner, särskilt när man precis lärt känna varandra, och har för länge sedan insett att det inte säger särskilt mycket om min relation till personen.

Emma. Om du tror att du är kär i din bästa kompis så är du nog det. Jag tror att kärlek och ”inbillning” är ungefär samma sak, för inbillar man sig att man är kär så är det liksom ingen större skillnad gentemot att faktiskt vara det. Känslan är ju det den är.

Att inse att man är kär i sin bästa vän är förstås alltid precis hur jobbigt som helst, för oavsett hur man gör eller vad som händer så kommer ens relation aldrig att bli densamma. Och förändring är så förbannat svårt och tungt, åtminstone förändring av något bra, eftersom förändring innebär risker. Man kan bli så jävla sårad, man kan till och med förlora varandra. Man kan också vara tyst och aldrig med ett ord avslöja det där som pågår inuti, men då har relationen förändrats i alla fall, för då kan man inte längre prata om allt. Plötsligt har man hemligheter för den man ska kunna lita på allra mest.

Emma, jag vet inte vad du borde göra, det vet jag verkligen inte. Det enda jag kan säga – och som du redan vet – är att man inte kan styra över vem man blir kär i. Och att bli kär i en tjej är såklart precis lika fint och underbart och svårt och skrämmande som att bli kär i en kille. Men OM det är besvarat och den man är kär i och som är kär i en själv också är tjej, så finns det ingen tid som är bättre att leva i än just nu. Det finns fortfarande fruktansvärt många problem och orättvisor som drabbar människor som är kära i någon av samma kön, men vi har kommit en bra bit på vägen.

Eftersom jag tydligen inte alls kan sammanfatta det jag tänker på ett bra sätt vad gäller den här frågan hoppas jag verkligen att ni som läser bloggen kan hjälpa till. Berätta vad ni tänker! Ställ frågor! Jag lovar att svara på allt så gott jag kan. Kom med tips, till Emma och till varandra! Vad gör man när man blir kär i en kompis? Vad gör man om kompisen dessutom är tjej? Out with it!

Kategorier känslor
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Karl Novalli
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB