Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för kategori kattegori

- Sida 1 av 6

Om att hålla tummarna.

av Annika Marklund
lillabiihall.jpg

Hela gårdagen tillbringades på djurakuten i Bagarmossen. De tror att Lilla Bii kan ha epilepsi. Fast de vet inte säkert ännu och jag håller tummarna så hårt jag kan för att det bara var temporärt och att hennes krampanfall aldrig någonsin kommer tillbaka. Just nu kutar hon åtminstone omkring och jagar sin storebror och verkar må ypperligt.

Så, nu måste jag sluta skriva och hålla tummarna igen.

Kategorier foto, kattegori

Varför små katter inte hör hemma i höga träd.

av Annika Marklund
stackarslillan.jpg

Alltså… Sotis. Jag hatar honom! Hatar!

Sotis är alltså våra grannars katt, som höll på att kosta Lillan livet tidigare i år. Och han ger sig inte. Jag vet att katter bråkar om revir, men han är faktiskt galen. Jag börjar misstänka att han i själva verket är en lejd kattyrkesmördare som fått i uppdrag att röja Biianka ur vägen. ”Städa bort henne”, om ni så vill.

Jag satt vid köksbordet och jobbade med ytterdörren öppen när jag hörde ett mjaaaaaaaaaaaaaaooooooooo och ett gäng väldigt olycksbådande ljud, rusade ut och fick syn på Sotis halvvägs upp i vår enorma tall precis utanför huset. När han hörde mig skrika och svära klättrade han ner och for iväg som en svart blixt, och kvar i tallen, högt, högt upp, satt Lillan.

Don’t get me wrong, Lillan är asduktig på att klättra. Uppåt. Det är att komma ner som är problemet. Basse däremot är som en gigantisk ekorre, han kastar sig mellan grenarna som ett riktigt proffs, honom behöver man aldrig oroa sig för. Men enda gången Lillan varit riktigt högt upp i ett träd fick jag klättra upp och hämta henne – min mamma var inte direkt överförtjust när hon fick höra det. (Vem som bar ansvaret för att Lillan satt i trädet den gången? Gissa. Gaaaah. Sotis.)

poorkitty2.jpg

Nåväl, inte mycket annat att göra än att hämta en stege, klättra upp så högt som möjligt och påbörja övertalningen. ”Såååja lilla liten, duktig kisse, kom ner till mamma nu! Jaaa, kom igen! Kom igen, Biankis! Duuuktig katt!”

Ni kanske tycker att det är en smula opassande att jag har bilder av det här förloppet. Borde jag inte fokusera mer på att få ner min vettskrämda katt och mindre på att fånga henne på bild? Jo, det ligger något i det. Men till mitt försvar så stod jag inte direkt på den där stegen och lockade i fem minuter. Jag stod där i tre timmar. Av dessa tre timmar var ungefär två timmar och femtiofem minuter fullkomligt händelselösa. Biianka klev runt på sin gren och såg olycklig ut, jag gjorde min koooom-till-mamma-söta-raring-grej. Det blev lite tröttsamt i längden, jag hämtade kameran för att ha något att sysselsätta mig med. Don’t be hatin’.

poorkitty3.jpg

Men kolla! Duktiga, duktiga lilla katt! Jag var alldeles till mig förstås, även om jag försökte påminna henne om att det inte går så bra att klättra sådär. ”Liten, kommer du ihåg vad vi har övat på? Rumpan först! Snälla rara, andra hållet! Rumpan föööörst!”

poorkitty4.jpg

Jodå, ett par grenar tog hon sig förbi. Men sedan fanns det liksom inga grenar kvar. Bara väldigt, väldigt, väldigt mycket stam.

poorkitty5.jpg

”Jaha… ånurå?!?”

Under hela den här tiden hade Basse hängt på marken och sett orolig ut, så jag sa åt honom att han väl kunde göra ett försök att klättra upp och hjälpa sin lillasyster att komma ner.

poorkitty6.jpg

Det gjorde han så gärna. Och han kanske inte var till särskilt stor hjälp vad gäller att få Lillan att klättra ner, men han höll henne åtminstone sällskap…

poorkitty7.jpg

…vilket jag var väldigt tacksam över, för vid det här laget hade Lillan börjat bete sig väldigt underligt. Jag var lite rädd att hon förlorat förståndet där uppe. Som ni ser så stack hon ut tungan och spärrade upp ögonen, och dessutom gav hon ifrån sig obehagliga, gälla pip.

poorkitty8.jpg

Men jag hade inte behövt oroa mig! Hon hade inte alls blivit tokig – raka motsatsen, faktiskt. De konstiga ljuden och minerna betydde bara att hon fått en idé! En strålande idé, faktiskt. En tanke hade ploppat upp i hennes vackra huvud, och den lät ungefär såhär: ”rumpa”… ”först”…

(Jag tänker inte tjafsa om att vi faktiskt pratat om det här med att klättra med rumpan först typ tio tusen gånger. Hon är ju faktiskt en katt, och katter har annat för sig än att lyssna på vad deras mammor säger hela dagarna.)

äntligen.jpg

Wohoooo! Smarta duktiga lillkatten! Hon behövde inte ta sig många meter innan jag kunde fånga upp henne och klättra ner från stegen med min tjej i famnen. Och efter några minuters pussar och kramar och lite kattmat var hon pigg och glad igen, redo för nya äventyr. (Basse tog sig såklart ner lätt som ingenting.)

Den där Sotis, alltså. Gaaah. Sotis.

Nu måste jag laga lunch innan jag svälter ihjäl. På återseende/laterzzz!

Kategorier foto, kattegori

Kattkrångel.

av Annika Marklund
1katz1.jpg

Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att hitta kattvakter till två så ljuvliga varelser! De är de absolut mest underbara trasselsuddarna i hela världen, men de gör sannerligen livet väldigt mycket mer komplicerat. Dessutom blir jag bara mer och mer stressad – har helt sjukt mycket jobb att göra men hela arbetsdagen har gått åt till att ringa alla i telefonboken och tigga och be om hjälp, utan resultat. De som bor så att de kan ha katt är allergiska, de som gärna ställer upp bor i små ettor. 

Och ute regnar det, så katterna ligger inne och myser och tittar anklagande på mig. Jaha, säger blickarna, så nu vill du lämna bort oss?! Nämen kul att höra att man är så uppskattade, alltså verkligen, skitkul. Och jag bara, det handlar om några VECKOR! Snälla snälla ni, jag kommer ju tillbaka, men jag måste verkligen resa iväg och göra det här! Förstår ni inte det?

Men det gör de inte. För de är katter. Om de inte varit katter hade de inte behövt kattvakt och problemet hade inte funnits överhuvudtaget.

 

Hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurraaaaaaaa! Nu har vi hittat det perfekta stället för katterna och jag kan åka iväg på min resa. Och kanske äntligen få lite jobb gjort! Ska bara dansa segerdans först.

Kategorier kattegori

Om stackars sorkar och en riktig surka(r/t)t.

av Annika Marklund
polka1.jpg polka2.jpg polka6.jpg polka5.jpg

Om någon skulle vilja ha ett par sådana här luftiga och prickiga shorts som ser rättså mycket ut som en kjol så finns de på Weekday.

De obligatoriska bloggskorna från Jeffrey Campbell – som vissa verkar hata just på grund av att de är de obligatoriska bloggskorna – klickade jag hem härifrån. Själv tycker jag att de är snygga och härliga, särskilt med tanke på att de är både bekväma och lätta att gå i och gör mig en sisådär två och en halv meter lång. Eftersom Ronnie och jag är lika långa och han oftast inte har på sig Jeffrey Campbell-klackar ser vi ut som Tompa och Katie Holmes när jag har dem på mig. Antar att lilla Biianka får spela rollen som Suri. De är onekligen ungefär lika söta!

Nu ska vi äta korv med bröd och fortsätta vårt Lars Molin-maraton. Basse är ute sent som vanligt och Lillan är skitsur över att hon inte också får vara ute, särskilt som hon fångat en sork som hon väldigt gärna vill äta upp. Istället ligger hon nu i mitt arbetsrumsfönster och blickar frustrerat ner på gräsmattan där vi tvingade henne att lämna den stackars sorken. Vi försöker förklara att Basse egentligen inte får vara ute när det börjar mörkna, men att han helt enkelt inte kommit hem. Hon vägrar dock lyssna på det örat, himlar bara med ögonen och mumlar något som låter som ”mjiii” och som betyder ungefär ”yeah right, särbehandling är vad det är, och ingen cred får man heller för att man jagar sorkar och därmed bidrar till familjens försörjning”.

bild.jpeg
Kategorier foto, kattegori, mode

Om päls som växer sisådär och så lite Lars Molin på det.

av Annika Marklund
lillabii1.jpg lillabii2.jpg lillabii3.jpg Bild 1.png

Tackar som frågar!

Det är konstigt, det här. Lilla Bii är inte alldeles skallig på ryggen längre, men det går sannerligen inte fort för henne att bli sitt vanliga fluffiga jag igen – trots att mitt hår växer som ogräs och Ronnies likaså. Det måste vara någon av våra förfäder som hade väldigt långsamt växande… päls.

Annars mår hon bra, och hennes käre bror också. De blir verkligen tryggare, gladare och mer kärleksfulla för varje dag som går (även om det knappast syns på bilderna, Lillan har en tendens att se en aning mordisk ut på foton). De far runt som yra kycklingar hela dagarna, jagar fjärilar och humlor och trollsländor och, eh, tallkottar. På nätterna sover de tätt omslingrade nere vid sängens fotända. Jag tror att de har ett ganska fint liv här.

Vi har det också rättså bra, jag och Ronnie. Renoveringen börjar – ta i trä – lida mot sitt slut. Efter sex månaders undantagstillstånd är det snart dags att börja återställa huset till sitt normala, något mer organiserade, kaos. Det känns lite skumt. Jag har liksom vant mig vid att rota igenom enorma högar med kläder och prylar varje gång jag behöver hitta någonting. Nu ska jag alltså behöva… hänga upp mina kläder? På, typ, galgar? Låter avancerat. Men man vänjer sig väl vid det också.

Den här natten har vi ägnat åt att se Lars Molin-filmer från åttiotalets mitt. Riktigt, riktigt strålande filmer, dessutom! ”Saxofonhallicken” rekommenderas varmt till alla. Inte minst för att Allan Svensson var så vansinnigt snygg.

Kategorier foto, kattegori

Om det där med oväntat besök.

av Annika Marklund

Efter en helt vidrig natt full av mardrömmar och fruktansvärd mensvärk vaknade jag av att Ronnie kom upp och sa ”Annikaaa! Anna och Mattias är här!”

am2.jpg

Och det var de sannerligen. De här två, alltså. Mer spontana människor har jag aldrig träffat! Men det klär dem. Jag sa åt mensvärken att dra åt skogen och sprang ner och kramades.

am1.jpg

Det visade sig att Anna och Mattias var på roadtrip på väg till Göteborg för att se Håkan Hellström, jäklarns lyllosar, och att de passade på att titta förbi och käka lite frukost med oss.

am3.jpg knytt1.jpg knytt2.jpg

Och vet ni, de hade Knyttet med sig! Världens finaste lillknytt! Som ville vara precis som Biianka och därför körde på tratt-trenden. Ja’ ba’, hallå, det där är ju sååå mars 2011. Nädå, det var synd om Knyttet, för han har precis varit hos veterinären och blivit steriliserad. Vänta, förlåt, sa jag han? Hon, menar jag. När de kom till veterinären visade det sig nämligen att Knyttet inte alls är en han, utan en hon. Tur att Anna och Mattias är sådana där genusmedvetna kattägare som målat barnkammaren gul och låtit Knyttet leka med både Barbie och Action Force-figurer.

knytt3.jpg knytt4.jpg

Man hade ju kunnat tycka att Biianka borde visat Knyttet lite medlidande, jag menar, hon vet ju själv hur jävligt det är att gå runt med tratt. Men inte då. Nej, frun i huset var inte ett dugg nöjd med att ha en annan katt på besök! Ingen gästfrihet här inte. Jag var helt seriöst lite orolig över att hon skulle gå runt och kissa i hörnen när Knyttet åkt, men det var som tur är inga problem överhuvudtaget. Phu. Vi har redan fel på avloppet, vi behöver inte kattpiss ovanpå den befintliga stanken.

aa2.jpg aa1.jpg prettyanna.jpg prettyanna2.jpg

Anna har världens finaste fräknar. Och ögon. Och leende. Bara så att ni vet.

Diggiloo, diggiley.

av Annika Marklund
dorothy1.jpg dorothy2.jpg dorothy10.jpg dorothy8.jpg

Klänning Gina Tricot, skor Beyond Retro, strumpor Lindex.

Jag vaknade imorse och kände att nää, om man skulle ta och lalla runt i trädgården i guldfärgade paljettskor och leka Dorothy i Trollkarlen från Oz.

Så då gjorde jag det. Och sedan gick jag in och jobbade och åt Brago-kex.

Kategorier foto, kattegori, mode

Den osynliga katten.

av Annika Marklund
biigardin.jpg

Det är alldeles hopplöst. Vi gör inget annat än letar överallt efter Lillan, men hon är omöjlig att hitta.

Hon har nämligen lyckats nosa upp Det Perfekta Gömstället. Dit smiter hon iväg varje gång hon känner för att bli lämnad ifred. Vara sig själv för en stund, så att säga.

Vårt älskade lilla geni.

Kategorier foto, kattegori

Om att skyffla skit.

av Annika Marklund
annikabasse.jpg

Jag förstår att vissa bloggare bara skakar av sig taskiga kommentarer. Att de ser det som en del av sin business.

Kanske borde jag också försöka se det så (även om min blogg knappast är en ”business”). Men det är svårt. Både bloggen och krönikorna kräver en tillit, ett slags (verkligt eller inbillat) band mellan mig och er som läser. Man berättar inte om sådant som gör ont om den man berättar för skrattar åt en, man bjuder inte in någon i sitt hem om han ställer sig och pissar på golvet. Det vore ju idiotiskt.

Antagligen har jag blivit alldeles för bortskämd – det har varit en sådan fantastisk fin stämning bland kommentarerna ända sedan Fanny dog. Nu är det inte så längre. Jag vet inte om det är en person som skriver under olika alias eller om det är flera stycken som bestämt sig för att få mig att känna mig som skit. Men vet ni vad? Det behövs inte. Jag mår redan skit. Jag ägnar så ofattbart mycket energi bara åt att fortsätta andas. Varje morgon vaknar jag och känner mig helt jävla stympad, fattar inte hur jag ska orka en dag till.

Du eller ni anonyma som gjort det till er livsuppgift att tala om för mig att jag är skit: det är ni som är skit. Ni är små, patetiska, äckliga, fega människor som i en värld där det redan finns så mycket smärta ändå väljer att tillfoga ännu mer. Där så många redan mår så dåligt vill ni att ännu fler ska må ännu sämre. Förstår ni hur vansinnigt det är? Hur sjukt?

Jag har aldrig gjort er något och jag förtjänar inte era hånfulla och elaka spydigheter. Ni är vidriga som gör att jag inte vill gå in på min egen blogg överhuvudtaget för att jag inte orkar med att bli spottad i ansiktet. Ni blir helt tokiga när jag tar bort era hatiska kommentarer, kallar mig omogen, en barnrumpa, en bortskämd liten fitta för att jag inte vill låta er skit förpesta min blogg. (Och du som drar in min familj i det hela, dig är det ju något seriöst fel på.) Som om det var en rättighet att bli publicerad på en annan människas sajt. Som om jag bara skulle tiga och se på när ni skriver elakheter till de andra som kommenterar bloggen. Som att det omogna är att städa upp ert bajs, inte själva bajsandet.

Så, nu har ni fått ett helt inlägg till er ära. Hoppas att ni är nöjda. Från och med nu kommer inte en enda elak kommentar att släppas igenom. Ni får gärna fortsätta att skriva en i minuten, de raderas olästa.

Till de 99,99% av mina läsare som inte är äckliga idioter: jag hoppas att ni har överseende med att jag sätter på ”godkänn före publicering”-funktionen ett tag. Tack för att ni finns.

Kategorier foto, kattegori

I solen med fempluskatterna.

av Annika Marklund
-3.jpg

Peter och Ulrika är här på besök, och det utlovade regnet bestämde sig för att hålla sig borta ändå. Det tackar vi för!

Ulrika har aldrig träffat våra katter förut. Hon ger dem fem plus.

”Nej, vänta”, säger hon. ”Fem plus plus.” Då rodnar småkatterna.

-2.jpg -4.jpg -1.jpg

Typiskt skäggiga män att komma och störa när man försöker stå å va lite romantiska sisådär!

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB