Som ni kanske har märkt så händer inte särskilt mycket här. Ja, här på bloggen, alltså. Utanför den händer en hel del.

Jag håller på att genomföra ett helt gäng ganska stora förändringar i mitt liv. Till exempel kommer jag att skriva väldigt mycket mindre journalistiskt och istället sätta mig i skolbänken igen i höst. Och i mitt nya, fina kontor, förstås. Där kommer jag äntligen att ta mig tid och utrymme att skriva på sådant jag verkligen vill. Som en bok eller kanske två.

Alldeles nyss satte jag punkt i Worddokumentet för min senaste krönika till Sofis mode. Efter att jag skickat in den kommer jag att skriva tre till. Sedan blir det inga fler. Efter att ha skrivit flera hundra stycken de senaste tre åren behöver min hjärna vila från berättelser om mig själv och mitt liv. Det finns så mycket annat att skriva om, så många andra berättelser att utforska.

En jämförelsevis ganska liten förändring är att jag numera bloggar på engelska. Om mode, katter och min vardag, mest, men lite annat också. Vill man följa den bloggen kan man göra det på accordingtoannika.com.

Gamla inlägg från den här bloggen kommer man i fortsättningen att hitta här. Youtubevideor verkar inte ha lagts över, men det mesta annat. Bilder, kommentarer och sådant. Kommer jag att blogga på svenska igen i framtiden, ja, då blir det kanske där, kanske någon annanstans. Men just nu behöver jag en nystart. Försöka fokusera på det i mitt liv som faktiskt är ljust och lättsamt, utan att vända ryggen åt allt det som gör ont, som antagligen alltid kommer att göra det.

Ni som inte vill följa med mig till nya bloggen, jag hoppas att vi ses igen en dag. När vi alla kommit till en annan plats, bättre, eller bara annorlunda. Fast helst bättre. (Och med ”plats” syftar jag inte på Aftonbladets bloggportal, men det gissar jag att ni hajade.)

Tack för tre fina år här. Ni har stöttat mig mer än jag någonsin kan återgälda. Tusen, tusen, tusen, tusen tack.

Jag känner mig inte direkt manad att lägga upp bilder från New York och klaga på hur jobbigt varmt vi har det här.

Mina tankar går till alla inblandade i tragedin i Norge. Ofattbart.

Ta hand om varandra.

I lördags kväll tog fantastiska Sandra och hennes vänner med mig och Ronnie på äventyr i Williamsburg. Det var mitt första besök i Brooklyn, men sannerligen inte det sista!

Jag körde på paljettöverdåd i min megaglamglittriga kavaj från Disco Pony, och var helt löjligt nöjd med att för första gången på sju månader kunna ha snedlugg. Åt hummer, drack tequila, trängdes, sjöng, illtjöt över feta råttor som firade sig ner på bakgården där vi satt och åt via klängväxterna, dansade, tappade bort linsskyddet till kameran och annat som passade alldeles utomordentligt bra att ägna sig åt en lördagskväll i Brooklyn. Dock såg jag inte Dan Humphrey – stor besvikelse. (Ja, jag har alltid haft svårt för det här med att skilja teveseriekaraktärer från verkliga människor.)

Kjol, linne, väska, skor och bälte från Monki. (Japp, jag gillar Monki.) Strumpbyxor från Asos.com.

Katterna är så hejdåpussade och kramade att de blivit alldeles nötta, huset är storstädat åt våra snälla husvakter, väskan är packad, om än slarvigt och högst ogenomtänkt. Så nu drar jag till New York!

Varm, klibbig, vacker, sorglig, lat, rolig och viktig sommarhelg med min kära, kära Anna.

Läs, tänk till, och SAKTA NER för fan. Snälla.

Vi får inte glömma hur skört det är, alltihop.

Klänning, H&M. Strumpor och hatt, Asos.com. Skor, Jeffrey Campbell/Solestruck.com.

I fredags åt Ronnie och jag göttig restaurangmiddag för att fira att jag numera är en tjej med kontor. Jag passade på att klä upp mig till tänderna i paljetter och slokhatt – det är ju inte varje dag man har anledning att glittra lite.

Jag ägnade helgen åt att flytta och skruva ihop möbler, och igår hade jag min första riktiga arbetsdag i kontoret. Trots att mina förväntningar var skyhöga måste jag säga att de överträffades. Så mycket som jag fick gjort under de timmarna… det hade tagit mig en vecka här hemma! Ja, det känns verkligen som att jag tar kontroll över min situation, mitt arbete, som att jag äntligen kan börja planera inför framtiden efter att ha stått och stampat i snart ett år.

Det allra bästa är att jag tror att det här kan hjälpa mig att genomföra en del förändringar som jag längtat efter, länge. Den sortens förändringar som man måste kunna tänka framåt för att våga driva igenom. Som man måste kunna säga: ”i det långa loppet tror jag ändå att det här är bäst för mig”. Jag har inte klarat av det. Inte kunnat se framåt överhuvudtaget. Varit tvungen att fokusera på att ta mig igenom en dag i sänder. Jag tror att det kommer att ändras nu.

Eh, ja, om jag kanske skulle ta och åka iväg till kontoret någon gång! Fastnade framför ”World’s Strictest Parents” på TV4 – samma princip som ”Ung och Bortskämd” men oerhört amerikanskt, kristet och med garanterat lyckligt slut. Två tjuriga tonåringar med värdelös attityd skickades till en (till synes) ”perfekt” kärnfamilj i den amerikanska södern, fick mocka skit (killen), diska (tjejen), säga ”yes ma’am” och ”yes sir”, lära sig ett och annat om etik och moral, för att sedan få rida hästar (tjejen) och spela baseball (killen) och när mammorna hämtade dem efter fem dagar var de nya människor – artiga, ödmjuka, omtänksamma och ångerfulla. Come to think of it, programmet var nog mer som ”Ung och Bortskämd” möter Nannyakuten, eller något av alla de där programmen där en tränare uppfostrar odrägliga hundar. Strålande morgonteve var det i alla fall.

Såhär såg mitt nya kontor ut första gången jag såg det.

”Vi ska bara isolera, smälla upp några väggar, lägga golv, sätta in dörrar och bygga ett loft”, sa min hyresvärd Tobbe. ”Sen kan du flytta in.”

Sex veckor senare öppnar jag en dörr (som definitivt inte fanns där senast) och kommer in här:

Helt seriöst trodde jag att jag… hamnat på fel våning, eller så. Jag menar, det har tagit sex månader att fixa en vattenskada i vårt hus, men knappt en och en halv att skapa ett rum från scratch? Damn. Antar att det handlar om hur man prioriterar (och det enda som är säkert är att våra hantverkare här hemma prioriterat något helt annat än oss).

I alla fall – jag älskar det! Älskar, älskar, älskar! Jag vet inte var jag hade föreställt mig, men helt klart något väldigt mycket mindre, mörkare, ruffigare. Det här kontoret är ju finare än de flesta ettor jag sett! Tror dock att jag ska måla trappan och räckena vita, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Lilla Biianka har mått ganska bra sedan vi kom hem från djursjukhuset i torsdags kväll, bara så att ni vet. Ronnie får vara hemma och ta hand om henne idag, för jag ska till Ikea och köpa skrivbord! Möblerna kommer att bli ett hopplock av sådant jag tar med från huset, gamla prylar som inte fick plats när Ronnie bytte kontor och det absolut billigaste Ikea har att erbjuda, min ekonomi tillåter ingenting annat. Det gör ingenting alls, såklart. De kommer ju att stå i allra finaste kontoret!

Hela gårdagen tillbringades på djurakuten i Bagarmossen. De tror att Lilla Bii kan ha epilepsi. Fast de vet inte säkert ännu och jag håller tummarna så hårt jag kan för att det bara var temporärt och att hennes krampanfall aldrig någonsin kommer tillbaka. Just nu kutar hon åtminstone omkring och jagar sin storebror och verkar må ypperligt.

Så, nu måste jag sluta skriva och hålla tummarna igen.