Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Pin It Up!

av Annika Marklund
dot3.jpg dot1.jpg dot2.jpg dot6.jpg

Here we go, fler bilder där jag anstränger mig för att vara tjusig. Det får man förstås tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det är roligt!

Jag har fått frågor om vem som tar bilderna. Det är jag som tar dem, med stativ och fjärrkontroll (man kan skymta kontrollen på översta fotot, till exempel). Med några få undantag plåtar jag alla bilder själv, både till bloggen och Sofis mode-krönikorna – jag ser foto som min hobby och delvis mitt jobb, bland annat plåtar jag pressbilder och för olika magasin då och då. Hoppas faktiskt på fler sådana jobb framöver, jag älskar verkligen att fota människor. Nästan lika mycket som jag älskar att fotografera katter. Eller, nä. Katz rule! På alla sätt.

(Klänningen är från Gina Tricot, skorna från H&M och strumporna från Lindex. Fast allt är gammalt och finns inte kvar i affärerna. Eller ja, det skulle väl vara strumporna då.)

Kategorier foto, mode

Lite midsommar sådär.

av Annika Marklund
mid10.jpg

I år firades midsommarafton tillsammans med Ronnies bror Rickard och hans flickvän Diana. Vi drog till Gryts hembygdsgård för lite traditionsenlig dragspelsmusik och dans kring stången.

midsommar.jpg

Så här fina var de, mitt midsommarcrew!

Och jag fastnade inte på någon bild från hembygdsgården eftersom jag höll i kameran, men jag såg ut såhär.

mid3.jpg

Ingen midsommar är komplett utan goa gubbar med dragspel som kan spela fiolioliolej.

mid7.jpg mid8.jpg

Ännu viktigare midsommarkomponent än dragspelare: barn i blomsterkransar.

mid9.jpg

Diana är från Colombia och där dansar de inte kring midsommarstänger, tydligen. Men dansar, det gör de! Rickard bjöd således upp sin dam till en smäktande flamenco (eller vad tusan nu sådana där danser heter) när de tröttnat på Små Grodorna-koreografin.

mid15.jpg

Här visar Diana Rickard någonting i sin mobil. Vad? Inte vet jag. Jag var ju upptagen med att fotografera.

mid12.jpg mid11.jpg

När vi kände att vi kunde det där med Prästens Lilla Kråka åkte vi hem och satte i oss obscena mängder sill och potatis. Sedan sa jag att jag skulle hämta något på övervåningen (minns inte vad), och kom ner två och en halv timme senare. Sängen såg ju så förbaskat inbjudande ut, det var väl ändå inte mitt fel!

På kvällen åt vi tapas som Diana smugglat in från Madrid (jag vet att det ligger i Spanien och inte i Colombia, men hon bor där nu), på lördagen kom vänner hit för årets första kräftskiva, på söndagen skjutsade jag våra gäster till tågstationer och flygplatser innan jag satte mig och skrev krönika halva natten. Det var en alldeles strålande midsommarhelg, det måste jag säga. Topp nåtch! Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Hoppas att ni haft det fint och hunnit ladda batterierna lite också, inte bara slagit klackarna i taket och skrålat sönder rösten på snapsvisor. Även om det kan vara riktigt gött, det med.

Kategorier foto

När vi var unga.

av Annika Marklund



Just nu är jag smått besatt av den här låten. Ronnies bästa vän Peter spelade den på vår (väldigt tidiga, jag vet) kräftskiva igår och sedan dess har den i stort sett gått på repeat i mina hörlurar. Jag vet inte ens om det är hiphop eller vad man ska kalla musikstilen, jag tycker bara så mycket om soundet i refrängen.

Ronnie har väldigt roligt åt att jag gillar låten – han tjatar om att det låter som en pinsam ”skämtlåt”. Och det kanske det gör. Jag orkar uppriktigt sagt inte bry mig. Den är gullig och fastnar i skallen som tuggummi under skon. Klibb, klibb.

Kategorier musik

You’ll never believe what’s on Gossip Girl!

av Annika Marklund
gg1.jpg gg2.jpg gg5.jpg gg4.jpg

gg7.jpg

gg3.jpg

gg6.jpg

Jag vet inte om ni märkt det, men det här är för tillfället en modeblogg. Ungefär som det under några månaders tid var en kattblogg. Eller, ja, man kanske ska säga att det är en katt-och-modeblogg. Förresten, har ni några bra kattmodebloggar på lager får ni gärna tipsa, Baz och Bii känner sig lite oinspirerade och vill gärna kolla in några coola kattdagensoutfits.

Tycker ni att det är fullkomligt urtråkigt med katter, kläder och bilder på mig i motljus, ja, då ber jag om ursäkt och hoppas för er skull att jag snart kommer in i en fas som faller er mer i smaken.

Angående bilderna: Nej, jag ska inte på begravning. Det här är min lilla Gossip Girl-tribute – jag kör just nu ett GG-maraton som pågår så snart jag har en ledig (och ensam) stund. Man måste ju komma i stämning. Varför dårå, tänker ni kanske. Jo, eftersom jag ska tillbringa en del av sommaren på the Upper East Side, that’s why! Och då måste man anstränga sig för att smälta in, har jag förstått.

Skämt åsido så är jag barnsligt exalterad över äntligen, äntligen få komma till New York! Jag har längtat efter att åka dit sedan jag var, typ, fem. Och nu blir det alltså av. Min pojkvän ska plugga film, jag ska, tja, göra stan. Vara hardcoreturist, gå runt med karta och leta upp alla platser jag suktat efter i de hundratals filmer och teveserieavsnitt som utspelas just där. Dricka kaffe, sitta och läsa i Central Park, spana efter Natalie Portman och allt annat klyschigt Newyorkigt ni kan föreställa er.

Så, ja, då blir det väl New York-blogg ett tag. Omväxling förnöjer!

Kategorier foto, mode

De perfekta brallzen.

av Annika Marklund
kalas8.jpg kalas7.jpg

Om ni – av någon underlig anledning – undrar hur Ronnies favorit(tjej)brallor ser ut, så kan jag tala om för er att de ser ut precis såhär.

Fast tvärtom.

(100 spänn på H&M-rean, värsta klippet!)

Kategorier foto, mode

Varför små katter inte hör hemma i höga träd.

av Annika Marklund
stackarslillan.jpg

Alltså… Sotis. Jag hatar honom! Hatar!

Sotis är alltså våra grannars katt, som höll på att kosta Lillan livet tidigare i år. Och han ger sig inte. Jag vet att katter bråkar om revir, men han är faktiskt galen. Jag börjar misstänka att han i själva verket är en lejd kattyrkesmördare som fått i uppdrag att röja Biianka ur vägen. ”Städa bort henne”, om ni så vill.

Jag satt vid köksbordet och jobbade med ytterdörren öppen när jag hörde ett mjaaaaaaaaaaaaaaooooooooo och ett gäng väldigt olycksbådande ljud, rusade ut och fick syn på Sotis halvvägs upp i vår enorma tall precis utanför huset. När han hörde mig skrika och svära klättrade han ner och for iväg som en svart blixt, och kvar i tallen, högt, högt upp, satt Lillan.

Don’t get me wrong, Lillan är asduktig på att klättra. Uppåt. Det är att komma ner som är problemet. Basse däremot är som en gigantisk ekorre, han kastar sig mellan grenarna som ett riktigt proffs, honom behöver man aldrig oroa sig för. Men enda gången Lillan varit riktigt högt upp i ett träd fick jag klättra upp och hämta henne – min mamma var inte direkt överförtjust när hon fick höra det. (Vem som bar ansvaret för att Lillan satt i trädet den gången? Gissa. Gaaaah. Sotis.)

poorkitty2.jpg

Nåväl, inte mycket annat att göra än att hämta en stege, klättra upp så högt som möjligt och påbörja övertalningen. ”Såååja lilla liten, duktig kisse, kom ner till mamma nu! Jaaa, kom igen! Kom igen, Biankis! Duuuktig katt!”

Ni kanske tycker att det är en smula opassande att jag har bilder av det här förloppet. Borde jag inte fokusera mer på att få ner min vettskrämda katt och mindre på att fånga henne på bild? Jo, det ligger något i det. Men till mitt försvar så stod jag inte direkt på den där stegen och lockade i fem minuter. Jag stod där i tre timmar. Av dessa tre timmar var ungefär två timmar och femtiofem minuter fullkomligt händelselösa. Biianka klev runt på sin gren och såg olycklig ut, jag gjorde min koooom-till-mamma-söta-raring-grej. Det blev lite tröttsamt i längden, jag hämtade kameran för att ha något att sysselsätta mig med. Don’t be hatin’.

poorkitty3.jpg

Men kolla! Duktiga, duktiga lilla katt! Jag var alldeles till mig förstås, även om jag försökte påminna henne om att det inte går så bra att klättra sådär. ”Liten, kommer du ihåg vad vi har övat på? Rumpan först! Snälla rara, andra hållet! Rumpan föööörst!”

poorkitty4.jpg

Jodå, ett par grenar tog hon sig förbi. Men sedan fanns det liksom inga grenar kvar. Bara väldigt, väldigt, väldigt mycket stam.

poorkitty5.jpg

”Jaha… ånurå?!?”

Under hela den här tiden hade Basse hängt på marken och sett orolig ut, så jag sa åt honom att han väl kunde göra ett försök att klättra upp och hjälpa sin lillasyster att komma ner.

poorkitty6.jpg

Det gjorde han så gärna. Och han kanske inte var till särskilt stor hjälp vad gäller att få Lillan att klättra ner, men han höll henne åtminstone sällskap…

poorkitty7.jpg

…vilket jag var väldigt tacksam över, för vid det här laget hade Lillan börjat bete sig väldigt underligt. Jag var lite rädd att hon förlorat förståndet där uppe. Som ni ser så stack hon ut tungan och spärrade upp ögonen, och dessutom gav hon ifrån sig obehagliga, gälla pip.

poorkitty8.jpg

Men jag hade inte behövt oroa mig! Hon hade inte alls blivit tokig – raka motsatsen, faktiskt. De konstiga ljuden och minerna betydde bara att hon fått en idé! En strålande idé, faktiskt. En tanke hade ploppat upp i hennes vackra huvud, och den lät ungefär såhär: ”rumpa”… ”först”…

(Jag tänker inte tjafsa om att vi faktiskt pratat om det här med att klättra med rumpan först typ tio tusen gånger. Hon är ju faktiskt en katt, och katter har annat för sig än att lyssna på vad deras mammor säger hela dagarna.)

äntligen.jpg

Wohoooo! Smarta duktiga lillkatten! Hon behövde inte ta sig många meter innan jag kunde fånga upp henne och klättra ner från stegen med min tjej i famnen. Och efter några minuters pussar och kramar och lite kattmat var hon pigg och glad igen, redo för nya äventyr. (Basse tog sig såklart ner lätt som ingenting.)

Den där Sotis, alltså. Gaaah. Sotis.

Nu måste jag laga lunch innan jag svälter ihjäl. På återseende/laterzzz!

Kategorier foto, kattegori

Nya Sofis mode!

av Annika Marklund
sofis mode.jpeg Skärmavbild 2011-06-15 kl. 11.53.28.jpeg city guide prague.png

Vet ni vad? Just idag är det nypremiär för Sofis mode! Tidningen kommer numera ut varannan onsdag (istället för varje måndag), den har blivit tjockare, matigare och väldigt mycket snyggare. Mina krönikor och bloggporträtt finns förstås med precis som vanligt, med skillnaden att de alltså kommer två gånger i månaden istället för fyra. Nytt är dock att i varannat nummer kompletteras bloggporträttet med bloggarens guide till staden hon bor i – i det här numret är det Martina som delar med sig av sina bästa Prag-tips.

Krönikan handlar om att återupptäcka sådant man tyckte om innan livet plötsligt förändrades. Eller kanske om att ta små, små myrsteg tillbaka mot något slags normalitet.

Kategorier bloggporträtt, krönika

Kattkrångel.

av Annika Marklund
1katz1.jpg

Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att hitta kattvakter till två så ljuvliga varelser! De är de absolut mest underbara trasselsuddarna i hela världen, men de gör sannerligen livet väldigt mycket mer komplicerat. Dessutom blir jag bara mer och mer stressad – har helt sjukt mycket jobb att göra men hela arbetsdagen har gått åt till att ringa alla i telefonboken och tigga och be om hjälp, utan resultat. De som bor så att de kan ha katt är allergiska, de som gärna ställer upp bor i små ettor. 

Och ute regnar det, så katterna ligger inne och myser och tittar anklagande på mig. Jaha, säger blickarna, så nu vill du lämna bort oss?! Nämen kul att höra att man är så uppskattade, alltså verkligen, skitkul. Och jag bara, det handlar om några VECKOR! Snälla snälla ni, jag kommer ju tillbaka, men jag måste verkligen resa iväg och göra det här! Förstår ni inte det?

Men det gör de inte. För de är katter. Om de inte varit katter hade de inte behövt kattvakt och problemet hade inte funnits överhuvudtaget.

 

Hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurraaaaaaaa! Nu har vi hittat det perfekta stället för katterna och jag kan åka iväg på min resa. Och kanske äntligen få lite jobb gjort! Ska bara dansa segerdans först.

Kategorier kattegori

Om stackars sorkar och en riktig surka(r/t)t.

av Annika Marklund
polka1.jpg polka2.jpg polka6.jpg polka5.jpg

Om någon skulle vilja ha ett par sådana här luftiga och prickiga shorts som ser rättså mycket ut som en kjol så finns de på Weekday.

De obligatoriska bloggskorna från Jeffrey Campbell – som vissa verkar hata just på grund av att de är de obligatoriska bloggskorna – klickade jag hem härifrån. Själv tycker jag att de är snygga och härliga, särskilt med tanke på att de är både bekväma och lätta att gå i och gör mig en sisådär två och en halv meter lång. Eftersom Ronnie och jag är lika långa och han oftast inte har på sig Jeffrey Campbell-klackar ser vi ut som Tompa och Katie Holmes när jag har dem på mig. Antar att lilla Biianka får spela rollen som Suri. De är onekligen ungefär lika söta!

Nu ska vi äta korv med bröd och fortsätta vårt Lars Molin-maraton. Basse är ute sent som vanligt och Lillan är skitsur över att hon inte också får vara ute, särskilt som hon fångat en sork som hon väldigt gärna vill äta upp. Istället ligger hon nu i mitt arbetsrumsfönster och blickar frustrerat ner på gräsmattan där vi tvingade henne att lämna den stackars sorken. Vi försöker förklara att Basse egentligen inte får vara ute när det börjar mörkna, men att han helt enkelt inte kommit hem. Hon vägrar dock lyssna på det örat, himlar bara med ögonen och mumlar något som låter som ”mjiii” och som betyder ungefär ”yeah right, särbehandling är vad det är, och ingen cred får man heller för att man jagar sorkar och därmed bidrar till familjens försörjning”.

bild.jpeg
Kategorier foto, kattegori, mode

Om päls som växer sisådär och så lite Lars Molin på det.

av Annika Marklund
lillabii1.jpg lillabii2.jpg lillabii3.jpg Bild 1.png

Tackar som frågar!

Det är konstigt, det här. Lilla Bii är inte alldeles skallig på ryggen längre, men det går sannerligen inte fort för henne att bli sitt vanliga fluffiga jag igen – trots att mitt hår växer som ogräs och Ronnies likaså. Det måste vara någon av våra förfäder som hade väldigt långsamt växande… päls.

Annars mår hon bra, och hennes käre bror också. De blir verkligen tryggare, gladare och mer kärleksfulla för varje dag som går (även om det knappast syns på bilderna, Lillan har en tendens att se en aning mordisk ut på foton). De far runt som yra kycklingar hela dagarna, jagar fjärilar och humlor och trollsländor och, eh, tallkottar. På nätterna sover de tätt omslingrade nere vid sängens fotända. Jag tror att de har ett ganska fint liv här.

Vi har det också rättså bra, jag och Ronnie. Renoveringen börjar – ta i trä – lida mot sitt slut. Efter sex månaders undantagstillstånd är det snart dags att börja återställa huset till sitt normala, något mer organiserade, kaos. Det känns lite skumt. Jag har liksom vant mig vid att rota igenom enorma högar med kläder och prylar varje gång jag behöver hitta någonting. Nu ska jag alltså behöva… hänga upp mina kläder? På, typ, galgar? Låter avancerat. Men man vänjer sig väl vid det också.

Den här natten har vi ägnat åt att se Lars Molin-filmer från åttiotalets mitt. Riktigt, riktigt strålande filmer, dessutom! ”Saxofonhallicken” rekommenderas varmt till alla. Inte minst för att Allan Svensson var så vansinnigt snygg.

Kategorier foto, kattegori
Sida 2 av 164
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB