Jag har just lämnat Wåfflan Hansson vid lunchkantinan och försöker tränga mig genom presscentermyllret för att nå det ständigt röriga hörn Foreign Press Center reserverat åt oss från fjärran land.

Då kliver en uppjagad, svettig, ung reporter fram, kör en recorder i nyllet på mig och frågar om det är okej att han ställer en fråga.

– Om vad, undrar jag

Då dyker det upp en lika uppjagad och svettig kameraman och riktar sin lins i min riktning.

– Okej, fortsätter den förste, nu filmar vi. Jag måste fråga: Hur kändes det när orden ”legitimate rape” kom över dina läppar.

– ???

– Ja, hur kändes det…

Det tar några ögonblick att inse att den transpirerande gossen tror att jag är Todd Akin – dåren från Missouri som torgförde teorierna om att kvinnor inte kan bli gravid när de våldtas.

Man skulle tro att det är någon form av jönsigt studentspex, för jag och Akin-idioten är ungefär lika snarlika som Chris Christie och Televinken, men när jag helt häpen förklarar att jag är svensk mediafigur blir den unge mannen generad, ber om ursäkt och lommar iväg.

Så:

Det finns människor som på fullt allvar tror att jag är Todd Akin.

Jag kommer inte att kunna sova på veckor.

* * *

Häromnatten hamnade jag och Wåfflan och Martin Gelin på Tampas stora Marriott-hotell, det som ligger alldeles intill Tampa Bay Times Forum, och därmed hade vi äntligen hittat det här konventets partycentral, med två barer fullkomligt belamrade med heavy-hitters från det konservativa USA och let me tell you:

Dom krökar stenhårt på såna här evenemang. Jag har inte sett något liknande sedan backstage-området på Hultsfredsfestivalen i början av 90-talet.

Mest kittlande att se var Rudy Giuliani. Han satt i ena hörnet av de stora baren, i beige kostym, och klirrade lite med isen i ett whiskeyglas.

Plötsligt reste han sig och gick ut på verandan utanför, var borta i några minuter och kom tillbaka i bara skjortärmarna.

– Han kanske gick ut och rökte på, föreslog någon i sällskapet.

Det hade just varit nåt.

Kvällen slutade med att New Yorks ex-borgmästare gick och stod och grabbkramades med en gubbe som såg ut precis om Dominic Strauss Kahn, men…nej, det scoopet fick vi inte.

* * *

Det är nåt speciellt med sista kvällen på ett sånt här konvent.

Jag gillar atmosfären när alla hänger av sig kavajer och blusar, kavlar upp skjortärmar, lättar på slipsar och förenas i ett sista utbrott av lössläppt hänförelse.

Jag är glad att jag fick uppleva det igen.

* * *

Clint Eastwoods redan klassika anförande, på bästa tv-tid, är det konstigaste jag sett på en scen – i möjlig konkurrens med Charlie Sheens debacle på Radio City Music Hall i New York, när han satt i en fåtölj på estraden och pratade så mycket skit att publiken till slut vrålade av frustration

Men redan den provocerande usla filmen ”Hereafter” indikerade ju att den gamle hjälten håller på att lose it.

– Clint Eastwood, I assume?

* * *
Nu börjar jag röra mig mot New York igen, saknaden efter den de här skymningarna i vardagsrumsfönstret har blivit för stor.

Vi hörs därifrån om några dagar.