Startsida / Inlägg

Bjurres diner

av Per Bjurman

Som Jerry Seinfeld sa när han var på resa (och, såsmåningom, råkade hamna hos the bubble boy…):

There’s nothing finer than being in your diner.

De flesta som bor i New York tillbringar oproportionerligt mycket tid på just diners och därför gäller det att hitta sin egen; en där man verkligen känner att nothings’ finer.

Jag har två.

Dels Gemini på andra och 35:e för soloäventyr, dels Sarge’s på tredje och 36:e för bruncher med Thomas Nilsson, norska VG:s New York-fotograf och nära affilerad i försöken att lösa tillvarons stora gåtor.

Det är verkligen inget märkvärdigt med Gemini, det finns tusentals liknande everyday-restauranger över hela stan, men de har det man ska ha, brygger föredömligt blaskigt kaffe och eftersom jag är där nästan varje dag i veckan blir jag väl behandlad och får alltid stort bord så jag kan veckla ut både Post och Times – det kanske viktigaste av allt.

På Sarge’s är stämningen lite, hur ska vi säga, barskare.

De underbara judiska mammakaraktärer som serverar – några av dem så antika att det inte skulle förvåna om de hällt upp kaffe åt Moses – himlar med ögonen om man krånglar med beställningarna, formligen slänger åt en juiceglaset och skäller ut en om man inte äter upp de sanslösa portionerna

Men maten är lysande.

De har förmodligen stans bästa corned beef hash, det närmsta USA kommer pyttipanna, och en borscht det händer att jag ligger och tänker på när jag inte kan somna.

Äta hemma?

Nä…man gör ju liksom inte det.

Under de sju år jag bott i min lägenheten har jag använt spisen högst tio gånger – och sen i och för sig fått se gäster envisas med att slå på den några gånger också, men det är ju deras problem.

Jag är som Paul Sorvino-karaktären i ”Goodfellas” som när han erbjuds att ta över en krog slår ut med armarna och säger:

– What do I know about the restaurant business? I know how to sit down and order food, that’s it.

Precis.

De flesta jag känner, särskilt de som är singlar, har samma syn på matlagning. Faktum är att det förekommer att new yorkers helt sonika rviver ut sina kök och använder utrymmet till något mer angeläget.

Det är ju så mycket enklare att gå ut och äta – eller beställa hem.

Kvällstid är det, såvida jag inte är ute och rullar hatt, delivery som gäller och det finns som synes en del att välja på.

Det kan vara det allra bästa med att ha sin vardag här. Alla restauranger står till tjänst med delivery i sitt närområde och det kostar inget extra; man får bara se till att dricksa duktigt åt den unge man som vanligtvis kommer springande med krubbet.

Hur står ni ut utan?

Och utan diners?

Jag förstår inte.

* * *

Steve Forbert-konserten på City Winery  i fredags kväll skulle jag vilja beskriva med den underskattade termen ”trivsam”.

Det var inte himlastormande, särskilt som han underlät att framföra sånger jag gått och väntat i nästan 30 år på att få höra i känsliga live-versioner, särskilt ”It Isn’t Gonna Be That Way” och ”Tonight I Feel So Far Away From Home, men…ja, trivsamt. I all nedtonad anspråkslöshet,

Roligast:

Materialet från nya skivan ”Over With You”, som släpps i veckan, lät väldigt lovande.

Får ni chansen att se nåt ni gillar på just City Winery, på Varick Street i västra Soho,  ska ni by the way ta den. Det är ett fantastisk litet etablissemang som faktiskt gör sitt eget vin  – helt ok – och håller konserter i ett stort men ändå intimt och vackert rum som på nåt sätt får mig att tänka på en gammal gillestuga.

Bokar man biljett tidigt kan man få stol och bord precis vid scenkanten och det är inte så dumt.

På programmet framöver återfinns bland andra John Hiatt (25-26 september), Los Lonely Boys (28-30 september), Allen Toussaint (1-2 oktober) och Suzanne Vega, som 9 oktober ska fira att det är 25 år sedan hon gav ut ”Solitude Standing”.

Då lär man få höra om en diner också. ”Tom’s diner”, närmare bestämt – föremålet för en av de stora klassikerna på den skivan

* * *

Månadens viktigaste leverans kom på fredagseftermiddagen.

Nu klarar man sig ett tag.

* * *

Det är inte så överdrivet varmt här längre, men fukten…uh, man kan bli galen av den.

Så nu hoppas vi på regnet Travis Bickle ber om i ”Taxi Driver” – eller åtminstone ett rejält jävla åskväder som rensar luften åt oss.

* * *

Idag, söndag, landar storebror Ola ute på Newark och en timme senare lutar han sig tillbaka här i den legendariska korresoffan.

Han ska fira 50-årsdag här i New York och jag vill bara varna andra som råkar vara här i veckan.

Det blir inte stillsamt…

* * *

Spritbutiken i hörnet av tredje och 37:e pluggar Karlsson’s Golden Vodka just nu.

Det måste väl vara svenskt, no?

För  övrigt undrar jag varför Systembolaget aldrig har såna här driver. Gratis vodkasmakning mellan fem och åtta…det är ju suveränt.

* * *

Här är dagens New York-låt, med älskade Dion:

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB