Och så bara bara händer det – igen.
New York drabbar med full kraft och räddar hela veckan.
Det kan ju, hur befängt det än må te sig för den som sitter hemma i ett regnigt Sverige och drömmer om världens huvudstad, vara motigt här också och jag kliver en fredageftermiddag runt på södra Manhattan och känner mig både orolig, stressad, vemodig och allmänt mörk i sinnet – oförmögen att ta in det vibrerande NU jag har omkring mig.
Men plötsligt, på gamla St Marks Place, mellan tredje och andra avenyerna, precis innan skymningen, är det något som tränger rakt igenom nedstämdheten.
Det är en otippad adress för vad som på engelska kallas en ”epiphany” och väl ungefär kan beskrivas som ett ögonblick av abrupt, oförutsedd insikt om någonting omvälvande.
St Marks Place – namnet till trots en del av 8th street – var en gång en hip och happening gatstump och under sena 80-talet och tidiga 90-talet ett måste för en ung storögd besökare med fäbless för ruffig gatukultur, men har sedan dess förvandlats till ett slags hybrid av asiatisk partygata och ett punkens eget tingeltangliga turistmekka, nerlusat av karaokebarer, koreanska snabbmatsrestauranger, tatueringsstudios, serietidningsaffärer och sädiga butiker där de säljer allsköns skröfs med förment koppling till de senaste fem decenniernas undrground-kultur.
Jag har förvisso fortfarande mina ryska barberare mitt i smeten och går dit och blir klippt och rakad mellan varven, men känner mig ofta både för gammal och för besvärad av det ogenerade geschäftet för att trivas .
Nu är det dock just där skymningsljuset får ett så trolskt skimmer, speciellt genom trädens alltjämt prunkande lövverk, att en dyster 47-åring plötsligt drar efter andan av hänförelse.
Det är just där, i rökelsedoften från en sån där butik som saluför allting från T-shirts med Johnny Thunders-motiv till arabiska vattenpipor och döskallar i glas, gatuscenens påträngande ljud blir till en kakafonisk men ljuvlig symfoni i öronen.
Och det är där, i ett förväntansfullt vimmel på tröskeln till ännu en fredagkväll med oändliga löften om extaser, jag åter får den där berusande känslan av att den här metropolen är en levande organism, ett elektriskt laddat väsen med ett eget hjärtslag, egen andning, egna nervtrådar och egen själ.
I det ögonblicket löser New York bort klumpen i mellangärdet, sköljer bort melankolin och spränger hela bröstkorgen full av upprymdhet.

Den upprymdheten sitter sedan där resten av veckan och jag ser och hör och känner allt igen.
De vildsinta kontrasterna i den råa urbana terrängen. Det stånkande, stönande, frustrerade och ändå hemtrevliga kaoset i trafiken kring Holland Tunnel i rusningen. Den till synes eviga indiansommarens ljumma vind i kalufsen när en god vän delar en kaffe och en brownie på den nedsänkta uteserveringen vid det där lilla kaféet i hörnet vid tredje och 38:e och myllret på trottoaren en halv trappa upp aldrig, aldrig upphör . Den veritabla detonationen av energi när klockan slagit fyra och börsen stängt och arbetsmyror i de dyraste kostymerna väller ut på gatorna i finanskvarteren. Värmen i hela atmosfären när Ella Fitzgerald börjar sjunga på en transisitor en av gatuhandlarna i Tribeca har på medan han baxar upp kartonger med frukt på sina provisoriska hyllor:

Glittering crowds and shimmering clouds
In canyons of steel
They’re making me feel
I’m home