Påven är i stan.
Och tro mig:
Ingen – absolut ingen – har missat det.
Som edsvuren ateist från världens mest sekulära land blir man ju lätt förbryllad, men New York är faktiskt helt hypnotiserat av den fromme Pope Francis närvaro.
Den som inte tror mig kan ju studera New York Posts förstasida från fredagen.

Ja, ni ser va?
De gick in i själva i titeln och blev New York Pope för en dag.
Briljant grepp, i sig.
Men samtidigt häpnadsväckande dramatiskt.
Det går verkligen inte att föreställa sig någonting som skulle få Jan Helin att gå med på att själva namnet Aftonbladet ändrades – mer än möjligen ett oväntat och slutligt bevis för att Gud finns; då blidde vi möjligen Aftonbönen för en dag.
Å andra sidan har Post i all sin reaktionära snaskighet alltid haft fingret på den här stadens puls och de fångande onekligen den rådande stämningen med det tillfälliga namnbytet.
Igen:
Som gudlös svensk blir man perplex, men det har varit hysteri var den lille mannen med den lustiga hatten än visat sig – i FN, under kortege längs femte avenyn, i Central Park, i Harlem och under en mässa på Madison Square Garden.
Själv gick jag under tidiga fredagskvällen ut för att köpa en en ny skrivbordslampa, av allt prosaiskt som nu går att tänka sig, och råkade komma klampande längs tredje avenyn just som han svischade förbi i sin lilla Fiat på 34:e gatan – mot just Madison Square Garden
Hela korsningen visade sig vara avspärrad och runt kravallstaketen stod femdubbla led av människor och jublade tygellöst under de två sekunder det tog för påve-följet att passera.
Senare kom rapporter att atmosfären på Garden liknade ingenting. Påven rev tydligen ner vildare ovationer till och med än den svenske kung som brukar uppträda där…
Nu var det dock här i nordöst, i Boston och Philadelphia och New York, de miljontals immigranterna från Italien och Irland på 1800-talet bosatte sig – och de följdes senare av lika stora skaror från från Central- och Sydamerika – så detta är sedan länge den amerikanska katolicismens epicentrum.
Den andra typen av kristna amerikaner ni hör om – baptisterna, evangelisterna, kreationisterna, de som kallar sig born-again – håller huvudsakligen till i Elvis Country, alltså södern, och dit kommer ingen påve.
Lustigt nog är dock Helige Fader och det kaos som utbryter under hans sällsynta besök i stan föremål för oavbrutna skämt till vardags.
När bekanta till exempel vill raljera om Manhattans omöjliga parkeringsregler kommer det alltid en salva om att man ”får stå där och där mellan 14 och 19 ojämna veckor, om bilen är registrerad i Connecticu – utom när påven är i stan, då får Connecticut-skyltade bilar bara på stå på gator med jämna nummer nedanför 14:e gatan , mellan 11 och 13”.
Det är först nu, när jag upplevt mitt första påvebesök, jag börjat förstå det där.
Säkerhetspådraget liknar nämligen ingenting, halva stan är verkligen avspärrad och trafiken här ute på östra ön – där vi samtidigt har det årliga öppnandet av FN:s generalförsamling att deala med – framstår som vasalopsstarten på hjul. Och med avgaser.
Inte ens amerikanska presidenten himself är föremål för fullt lika rigorösa insatser.
– Nej, det här är Secret Service egen Super Bowl, febrade en säkerhetsexpert på CNN nu under aftonen.
Det är lite svårt att fatta.
Visst, det var en dåre som sköt Johannes Paulus i Rom för snart 35 år sedan och gamle Padre måste förstås skyddas, men inte sjutton är väl han SÅ kontroversiell?
Inte kan hotbilden mot Francis – den till synes anspråkslöse och milde – vara allvarligare än den Obama lever med?
Nå, idag lördag reser han vidare till Philly och även om det varit fascinerande att följa cirkusen under de här uppskruvade dygnen kan jag inte säga att det känns direkt tråkigt.
Adjö, herr helighet.