Startsida / Inlägg

Empire State of Mind

av Per Bjurman

WHY
Under utflykterna i det förlovade landet händer det att jag kommer till platser där jag får för mig att jag skulle vilja stanna.
”Fan, en lägenhet eller ett hus här…det kunde kanske vara nåt istället för New York ett tag”, har jag vid talrika tillfällen tänkt i både Nashville, Vegas, Austin, Palm Springs, LA, Tampa, Chicago, Memphis och New Orleans.
Men så kommer jag tillbaka till The Greatest City In The World och bara…no way!
Som nu.
Jag landar kraftigt försenad på JFK vid halv ett på natten. Regnet öser ner och när det upphör hänger den klibbiga fukten kvar som varmt klister i luften och jag blir sjöblöt i den frustrerande långa taxikön utanför terminal 4 och sen kör den grinige chaffisen alldeles fort längs Van Wyck Expressway och i Midtown Tunnel, som dom aldrig slutar renovera, är bara en fil öppen så genom den går det förfärande långsamt istället.
En kvart senare står jag dock i vardagsrumsfönstret på 48:e våningen och tar in den overkliga vyn av Manhattan i nattskrud och det känns som första gången och euforin formligen brusar i bröstkorgen.
Fuck Nashville och Austin, säger jag tyst för mig själv.

Det är bara här jag kan kliva ut genom dörren och på ett ögonblick vara i den myllrande, stressade, speedade, högljudda, buffliga och underbara svärmen på en aveny i rusningen.
Det är bara här solen sätter glasskrapor som de i djungeln på södra Manhattan i brand med rätt sorts eftertryck – och bara här kan man stå vid relingen på en skruttig färja i East River och begrunda miraklet.
Det är bara här gamla vänner från Elaine’s-tiden en vanlig vardagkväll väntar på Hudson Malone på 53rd and 3rd – yes, Ramones-fans, en favoritbar råkar ligga på just den adressen – och beställer in en skummande Stella redan innan jag hunnit fram till baren, hojtar sig genom ystert skvaller och mustiga debatter om Trump och spelar Sam Cooke på jukeboxen.
Det är bara här det aldrig blir tyst och stilla och dött – utom på Thanksgiving Day, men då sitter man ju ändå inne och äter kalkon så det var ju detsamma.
Det är bara här det viskande ekot i tunnelbanegångarna, till exempel i den stora entréhallen under Union Square, låter som soundtracket i en tidig Scorsese-film.
Det är bara här det känns som att staden är en organism i sig själv, ett levande väsen med egen rytm och egen karaktär och egen själ, en självständig enhet som andas och rör sig för egen maskin, oberoende av sina innevånare.
Det är bara här de går att sitta på en bänk i Washington Square Park en solig lördageftermiddag och studera den vilda mixen av NYU-studenter, hippies, barnfamiljer, junkies, skejtare – som tagna direkt från Larry Clarks ”Kids” – turister, gatuartister och exhibitionister som vill visa världen sina färdigheter i allt från tai chi till jojo.
Det är bara här det plötsligt, när som helst i vilken korsning som helst, kan kännas som att man är inne i en låt signerad Lou Reed, Jay-Z, Paul Simon, Madonna, Duke Ellington, Willy DeVille, Lady Gaga, Dion & The Belmonts, Laura Nyro, Village People, Television, Public Enemy, Leonard Bernstein, Sonic Youth, Billy Joel, LCD Soundsystem, Mambo Kings eller Lil’ Kim.
Det är bara här det i twilight-skenet vid halv åtta en augustikväll knappt går att ta sig fram på andra avenyn norr om 45:e gatan för de knökfulla uteserveringarna tar upp nästa hela trottoarerna och resten ockuperas av de som väntar på bord, men det gör inget för hela scenen känns så fantastiskt levande och medryckande och exciting.
Det är bara här varje tid på dygnet har sin specifika atmosfär, sin specifika känsla, sin specifika färg.
Det är bara här det står ett uppjagat bud utanför en bodega på sjunde avenyn och slafsar i sig en pizza-slice från en flottig papptallrik, medan några Haiti-bördiga taxichaffisar dividerar om lotto-nummer med det indiska biträdet inne vid kassan.
Det är bara här man kan gå på Pete’s Tavern i Gramercy Park och sänka en pilsner vid bordet där O’Henry runt 1905 påstås ha skrivit ”The Gift of Magi” – och sedan korsa ön för ett glas till på White Horse Tavern, där Dylan Thomas en kväll i början av 50-talet sänkte så många whiskey att han gick hem till Chelsea Hotel och dog.
Det är bara här Yankees spelar baseboll – och äntligen ser ut att nå slutspelet i år – medan tunnelbanetågen rasslar förbi bakom ena läktaren, på upphöjda spår mellan South Bronx ruffiga bostadslängor.
Det är bara här det finns stekhus som Sparks, Keens, Smith & Wollensky, The Palm, Wolfgang’s, Peter Luger, Strip House och Gallagher’s.
Det är bara här man under promenader på Upper East Side kan peka mot luxuösa paradvåningar högt upp i de grandiosa fastigheterna och säga att ”ja, där bor Woody Allen, där växte Jackie Kennedy upp och där gömde sig Greta Garbo”.
Det är bara här US Open i Tennis alldeles strax ska avgöras.
Det är bara här man kan gå till lilla rockabilly-butiken Enz’s i East Village och köpa Steady Clothing-skjortor och Bettie Paige-inspirerade klänningar.
Det är bara här det finns samma blixtrande kontraster, samma kittlande paradoxer och samma halsbrytande, inspirerande – och för rasister säkerligen mardrömslika – blandning av folkslag, kulturer, stilar, religioner, ideologier, språk och sätt att vara.
Det är bara här den mexikanske servitören på kvarterets diner säger ”Hey boss, good to see you again” och ställer fram en kopp genomskinligt kaffe utan att fråga.

HOME:42a
HOME:Broadway
HOME:Chrysler
HOME:CHurch
HOME:Cistern
HOME:FReedom
HOME:Mercer
HOME:HElikopter
HOME:Strand
HOME:Wollensky
HOME:Park
HOME:Union
Så, nä – ingen flytt till Tennessee.
New York it is.
• • •
Har sedan länge stående rader på Powerball – en av flera amerikanska motsvarigheter till Lotto – och lyckas för några ögonblick intala mig att det är jag som plockar hem onsdagens jackpot a’ 759 miljoner dollar – alltså sådär en sex miljarder kronor.
Det är det inte. Det är en 53-årig sjuksköterska från Chicopee i Massachusetts som heter Mavis Wancyk. Hon har valt att ta ut hela vinsten som klumpsumma och efter skatter får hon nånstans kring 450 miljoner bucks.
Rätt in på kontot.
– Jag ringde till jobbet och sa upp mig och nu ska jag bara ligga i sängen och fundera på vad jag vill göra, säger hon till lokaltidningen.
Låter rätt angenämt.
Själv hade jag tre rätt, vann sju dollar och får nog se till att upp på morgnarna även i fortsättningen.
• • •
Ikväll är det Fight Night.
Obesegrade lätt- och welterviktsmästaren Floyd Mayweather går upp mot irländske UFC-mästaren Conor McGregor i T-Mobile Arena i Vegas.
Det jippot – kallat ”The Money Match” – febrade de om i Sin City redan när jag var där för två helger sedan.
– Det är hela höstens happening, stan kommer att vibrera, meddelade fler än en taxichaffis.
Även New York lyckas hetsa upp sig rätt ordentligt på förhand.
Matchen må vara ett fånigt spektakel, men ingen vill missa den, så det är bara att tränga sig in på lämplig bar och försöka hitta en hygglig plats i närheten av en tv-skärm.
Trots allt – inget är som en Fight Night.

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Anders Hovne
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB