Startsida / Inlägg

Rocky Mountain High

av Per Bjurman

Det finns några odiskutabla kronjuveler i den amerikanska geografin. Ohotade herrar på täppan i respektive kategori. Det dramatiska landskapets superstars.
Mississippi är till exempel den mäktigaste floden.
Grand Canyon är den djupaste ravinen.
The Great Plains är den mest vidsträckta prärien.
Mojave är den hetaste öknen.
Lake Michigan är den maffigaste sjön.
Everglades är det svampigaste träsket.
Och mest majestätiska berget?
Rocky Mountains.
Det är inget fel på Appalacherna, Sierra Nevada , Adirondack eller Black Hills i South Dakota heller – men jämfört med The Rockies är de inte mycket mer än grushögar.
Jag har vid oräkneliga tillfällen flugit över det väldiga massiv som sträcker sig från Rio Grande i söder till British Columbia i Kanada i norr – och nästan varje gång förbannat och svurit, eftersom det har en olycksalig förmåga att orsaka svår turbulens – men aldrig korsat det med bil.
Det gör jag nu och det känns som en pilgrimsresa. Man har liksom inte riktigt upplevt Amerika om man inte, likt pionjärerna på rull västerut i den det förlovade landets gryning, trängt sig genom den enorma barriären gudarna tycks ha rest för att hindra massorna att nå Stilla Havet.
När jag kommer ut på andra sidan, i The West, och försvinner in i Utahs Great Wide Open, är jag döpt på nytt.
Fast det handlar inte bara om en spirituell övning.
Really, de 41 milen på I-70 mellan Denver i öst och Grand Junction i väst hör till de mest betagande Interstate-sträckor jag sett – och I’ve seen them all, för att uttrycka det en smula pösigt.
De breda filerna löper under ständigt växlande väder upp och ner för hisnande branter, genom filmiska kajuner, in i tunnlar – till exempel legendariska Eisenhower Tunnel – som trotsar ingenjörkonstens begränsningar och förbi skyhöga bergstoppar alltjämt klädda i snö i mitten av augusti.
Det är spektakulärt, det är storslaget, det är så häftigt att jag oavbrutet utbrister i andlösa ”Wow!” för mig själv.
ROCKY1
ROCKY2
ROCKY4
ROCKY:Tunnel1
ROCKY:Tunnel2
ROCKY5
ROCKY6
ROCKY7
ROCKY8
ROCKY9
ROCKY10
• • •
Att efter en vecka i östlig och nordlig kurs vända bilen västerut är överhuvudtaget en lisa.
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas:

Amerika befinner sig sedan sin födsel i rörelse i den riktningen. Det är i västerled USA i andlig, kulturell och psykologisk mening strävar. Go West, lyder den klassiska parollen. Det är där, ännu lite längre bort från den gamla världen, drömmen bor. Den om något annat. Något bättre. Och alla som åker ditåt navigerar mot tiden, in i framtiden – timme för timme.
• • •
Mitt emellan Denver och Grand Junction kör man genom berömda skidorten Vail.
Ja, I-70 skär i princip rakt genom vad som verkar vara en amerikaniserad version av Kitzbühl, med pittoresk kyrka mitt i byn och allt.
Ser rätt trevligt ut, även när slalombackarna ligger bara och gröna i den varma sommaren.
Man framförallt:
Det är ju klassiskt Pillan Wiberg- och Anja Pärson-territorium.
Då tutar man.
• • •
Pionjärerna, de som verkligen lystrade till rådet att go west och under ofattbara vedermödor tvingade sig över den jättelika kontinenten i jakt på drömmen, finns alltid närvarande under de här odysséerna, men framförallt nu, i Klippiga bergen.
Den här passagen var alltid den stora utmaningen, det snudd på omöjliga hindret innan den sista passagen ut mot den nya kusten – en nog så betydande prövning, den med.
Kom de, som familjen Macahan, fram för sent i april fick de slå läger i närapå ett halvår för då skulle de inte hinna igenom innan vintern och vintern överlevde ingen annan än Zeb himself här.
Att de alls lyckades passera, med hästar och vagnar och hela bohag, är inget annat än ett under.
Kanske man se se samtidens truckers som deras mindre utsatta arvtagare.
Även för dem är The Rockies ett test. De stävar stånkande långsamt uppåt i motluten och beordras via uppfordrande vägskyltar att enbart köra på låga växlar i de armsvettsframkallande branterna utför. Som för att understryka farorna finns det här och där runaway-ramper de kan styra upp på ifall bromsarna skulle haverera helt. Och vintertid är de förbjudna att alls passera utan kedjor på alla däck.
Till skillnad från Zeb kan våra – oftast – bastanta vänner i de blytunga 18-hjularna dock stanna på Smoke Modern Barbeque i Glenwood Springs och äta juicy ribs.
• • •
Till kvällen gör jag halt i Green River – en remote avkrok i Rafael Desert i östra Utah – för övernattning på ännu ett anonymt motell, identiskt med alla andra motell i de 50 delstaterna.
GREENRIVER:Utah
Det är inte den Green River Creedence Clearwater Revival diktade om – den låg i Louisianas träsk och hette egentligen något annat – men jag låtsas det i alla fall och tycker mig kunna höra John Fogertys själfulla sång när jag i den varma skymningen sitter med en Coors Light i papperspåse utanför en Shell-mack och ser hur passagerarna i en Greyhound-buss, troligen på väg mot Salt Lake City, kliver av och sträcker på benen.
GREENRIVER:Buss
En senig man tänder en cigg och sparkar lite förstrött i gruset, en ung kvinna springer in på macken och köper en läsk. Lågmälda samtal fortplantar sig genom kvällen medan den rosa himlen långsamt växlar över i orange.
I övrigt är det alldeles tyst och stilla.
Jag tar en klunk till och nynnar med i den sången bara jag kan höra.

Well, take me back down where cool water flow, yeah
Let me remember things I love

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB