Startsida / Inlägg

The Price You Pay

av Per Bjurman

Dagbok från vägen – till formen lätt inspirerad av Anders Westgårdhs sentida Facebook-poster.

Vaknar vid kvart i åtta av att den evigt brummande, otympliga A/C-pjäsen under fönstret plötsligt tystnar – som en sjöman när fartygets motor slås av ute på Atlanten mitt i natten. Förstår först inte var jag är och ser mig oroligt omkring i dunklet. Inser snabbt att det är ännu ett motellrum, omöjligt att skilja från något annat jag bott i senaste veckorna. De ser alla likadana ut, och har alla samma air av död. I alla fall tidigt om morgnarna. Efter en stund minns jag att just det här ligger i Barstow i Mojave-öknen, mittemellan Las Vegas och LA. Längre orkade jag inte efter sista urladdningen på The Mirage. Får lite ångest. Tänker: ”Vad gör jag här?”. Tänker också: ”Vad ensam jag är. Om ändå Maria var här. Eller Peter. Eller Roger. Eller Fredrik”. Försöker somna om men ger upp efter fem minuters snurrande i tunna lakan. Går upp. Gläntar på gardinen. Solen bränner från skoningslöst molnfri, klarblå himmel. Det syns tydligt att det redan är hett i arla morgonstunden. Säkert över 30 grader. En bjässe med latinskt utseende, i boots och stråhatt och ljus flanellskjorta som spänner över bröstkorgen, går förbi på vändplanen precis utanför. Det krasar i det nästan vita gruset. På motorvägen strax bortanför sköljer strömmen av bilar och 18-wheelers i bägge riktningar. Svisch, svisch, svisch låter det oavbrutet. Och klonk, klonk, klonk – från skarvarna i vägbanan. The soundtrack of The Highway. Jag river förpackningen av en liten påse kaffe och lyckas få igång mini-bryggaren vid tvättstället – på typiskt motellvis placerat utanför badrummet. Slår på tv:n. Mer bilder från vansinnigheterna i Charlottesville. Dårar paraderar med nazi-fanor. I USA. Mår fysiskt illa. Dricker kaffet. Det är vattnigt. Precis som jag vill ha det.
DESERT:Kaffe
Efter att ha kollat mail och nyhetssajter och sociala medier baxar jag upp resväskan i den obäddade sängen och börjar rota efter rena och inte alltför skrynkliga kläder. Det är den stora utmaningen efter några dygn on the road, i synnerhet när lägerelden tänds på nya platser varje kväll och inget hinner lämnas in för tvätt eller pressning. Lyckas med hjälp av ång-tricket (man hänger plagget på en galge i badrummet, vrider på duschen på högsta värme och stänger dörren) få en bowlingskjorta med lätt skabröst Betty Paige-tryck på bröstet någorlunda slät. Blir glad. Duschar själv också – och får ännu en gång anledning att begrunda min gamla käpphäst om bristen på likritning i VVS-branschen. De amerikanska motellrummen må vara identiska i övrigt, men precis alla har olika slags duschanordningar. Just den här är hyggligt lättfattlig och trycket imponerar. Man skulle nästan kunna blästra skrovet på en atlantångare med den knallhårda strålen. Sen borstar jag tänderna, duttar på en droppe lukta-gott, tar en snus, packar ihop mitt bohag och går ut till bilen. Ingen utcheckning är nödvändig. Räkningen ligger i farstun, inskjuten under dörren medan jag var hos John Blund.
Bilen är en Cadillac. Visserligen en modern SUV-variant, och svart istället för rosa, men ändå. Biffen drove up in a brand new Cadillac. Det är ju bilkulturens, frihetens och den eviga vägens ursymbol.
DESERT:Cadillac
Min XT5-version är dock törstig som en kamel. Bensinmätaren rör sig frustrerande fort under de långa raksträckorna genom öknen. Nu är den dessutom skitig. Ett bibliskt regn under ett lunchstopp i en lerig sänka i Klippiga Bergen ställde till det. Gör en mental notering om att jag måste till biltvätten innan jag angör Los Angeles. Att åka omkring med smutsig bil i La La Land är som att gå med matrester i skägget i andra städer.
I Barstow spelar det mindre roll. Jag har passerat denna Mojave-öknens frontier town i vid oräkneliga tillfällen, på väg till och från Vegas, men aldrig utforskat den närmare. Nu har jag gott om tid och kör några spontanvarv i omgivningarna, framförallt på den intakta snutt av Route 66 – The Mother Road! – som till den lokala turistbyråns upphetsning fortfarande löper rakt genom stan. Gillar vad jag ser. Bygden är dammig och sliten och old school. 50-talet pågår liksom fortfarande. Spontan tanke: Fler filmer borde spelas in i Barstow.
Hittar en fin diner – Black Bear Diner – och äter lunch där. Funderar på att, som provokation visavi Socialstyrelse-spöket som följer en svensk född på 60-talet världen över, beställa in ställets specialitet. Den heter The Grizz och består av 2 pannkakor på grädde (!), två tjocka skivor bacon, två korvar och tammefan en skinkstek också. Men nån måtta får det vara. Tar corned beef hash med två ägg, stekta over easy, plus en stor apelsinjuice – ”A large OJ”, som jag säger för att spela lite Allan – och svart kaffe (”A cup of Joe”, säger jag dock inte…). ”OK honey, it’ll be right out”, lovar en ung servitris med tovigt hår, kulspetspenna bakom örat och kaffefläckar på det vita förklädet. Vid bordet intill sitter tre stora, skäggiga truckers och karvar stumt i biffar och bakade potatisar. Längre bort stimmar en barnfamilj. ”Mummy, mummy I want cake”, vrålar en missnöjd gosse. Förgäves, som det verkar. Vid ett fönster sitter en ensam kvinna och ser ut som Patti Smith. Hon tittar frånvarande mot de rödbruna bergen i väster. På en tv i taket, som alltid med nerskruvat ljud, pågår ”The Steve Harvy Show” och i radion ekar Eagles. ”Take it To The Limit”. Sure, good old Randy Meisner. Jag häller salt och tabasco på äggen. Det börjar kännas riktigt bra igen. Ingen ångest mer. Och jag är ju inte ensam. Jag är själv. Skillnad, det.
Nästa stopp: En stor Shell-mack ute vid I-15. Tankar 88-oktanigt. 9 gallons. Så mycket mer går det inte i och jag börjar fundera på om tanken helt enkelt bara är liten. Det vore ju absurt. I en Cadillac. Såna ska ha bränsletankar som jumbojets, känns det som. Inne på macken provianterar jag vatten och mer kaffe och ser om de har några tacky souvenirer till min American Shrine hemma i Midtown-lyan. Hittar ett klistermärke från Gold & Silver Pawnshop, pantbanken på norra Las Vegas Boulevard där de spelar in History Channel-klassikern ”Pawn Stars”. Där var jag bara något dygn tidigare och såg han Chumlee, den bisarra karaktären, livs levande. Det var festligt. Så jag köper det klistermärket, plus en ful nyckelring det står Barstow Trucking Paradise på.
DESERT:Bensin
DESERT:Pawn
Sen är det time to go. Knappar in hotellet i Rancho Mirage i Coachella Valley på telefonen och naglar fast den i en suverän liten nypa som jag enkelt och smidigt satt i den lilla ventilationsluckan intill ratten. Älskar den lilla grimaljen. En av mina käraste ägodelar. Nypan alltså. Inte för att jag egentligen behöver hjälp att ta mig från Barstow till Coachella Valley, but still. Jag gillar att ha GPS-instruktioner som stöd.
Tar förstås genvägen över Lucerne Valley, längs Highway 247 och Old Woman Springs Road. Det är en av mina favoritsträckor i den västra hemisfären. Två smala filer rakt genom en tyst öken. Senapsgul sand. Någon Joshua-palm här och där. Tumbleweeds som blåser längs vägrenen där Anton Corbijn nyligen filmade nya scener till U2:s ”The Joshua Tree”-turné. Enstaka hus, de flesta kantstötta ruckel man undrar hur någon kan bo i, utspridda på behörigt avstånd från varandra. Och närmast total isolation. För det mesta är jag alldeles ensam där ute, sånär som på ett par skygga coyotes som hastar över vägbanan. Men plötsligt noterar jag en rostig pickup-truck i backspegeln. Den kommer närmare och närmare, i hög fart. Till slut är den uppe alldeles bakom. Ska det bli som för Kurt Russel i filmen ”Breakdown”, inspelad just i dessa trakter? Sväljer hårt. Men nej, den unge mannen i förarsätet, med baseboll-keps på snedden och solglasögon med spegelglas, kör om och försvinner snabbt i horisonten.
DESERT:Raksträck 1
DESERT:Raksträcka 2
Fipplar ett tag med Spotify-appen i telefonen för att få rätt sorts ledmotiv. Gram Parsons, förstås. My Morning Jacket. Mojave 3:s ”Give What You Take”. Nya Allison Krauss. Men mest zappar jag runt mellan de hundratals kanalerna på den suveräna satellitradion, Sirius. Howard Stern intervjuar John Mellencamp, som verkar vara rätt besynnerlig men tydligen har släppt ett bra album. Och på E Street-kanalen är Rob Lowe gäst-DJ. Han spelar ”The Price You Pay”.

You make up your mind, you choose the chance you take
You ride to where the highway ends and the desert breaks
Out on to an open road you ride, until the day you learn to sleep at night with the price you pay

Efter ett par timmar når jag Yucca Valley och kör breda 29 Palms Highway utför, ner mot skogen av vindkraftverk utanför Palm Springs, i skymningen och jag vet att det är en sekvens från denna roadtrip jag aldrig kommer att glömma. Resor av det här slaget når alltid sina klimax just i sådana oväntade ögonblick, när atmosfären plötsligt tätnar och känslan av att these lanes can take us anywhere intensifieras – ofta till följd av att ljuset förändras och skänker nya dimensioner åt landskapet. Nu är himlen rosa, luften liksom tjock och euforin i bröstkorgen intensiv.
Hur är det hon säger, Karin Boye?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.
DESERT:Yucca1
DESERT:Yucca2

Vid midnatt ligger jag i en ny säng och kollar nya Netflix-avsnitt av ”Ozark” på laptoppen.
Vid fönstret brummar den stora A/C-pjäsen tryggt.

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB