Inlägg av Per Bjurman

Get Yer Ya-Ya’s Out

av Per Bjurman

Go ahead, bite the Big Apple, don’t mind the maggots, huh…
stonestunga
Skrev lite om den pågående Rolling Stones-utställningen i West Village i den här krönikan på Aftonbladets nöjessidor i lördags och och tänkte bygga vidare på samma tema här i bloggen.
Eftersom Stones är ett äkta New York-band finns det ju mer att säga.
Va, flämtar upprörd vän av rockhistorisk ordning, vet han inte att de är britter?
Jo, det vet han – på samma sätt som han vet att jorden är runt.
Men Stones ville – som alla andra brittiska band som det är nåt med – egentligen vara amerikaner och gjorde tidigt New York till sin andliga hemstad.
Ja, inte bara andliga. Flera av dem bor, eller har bott, på Manhattan under långa perioder. Innan han flyttade ut till de spatiösa ägorna i Connecticut hade till exempel Keith Richards en lägenhet i den del av East Village som ibland kallas NoHo och då hände det enligt uppgift att han sena nätter dök upp på självaste Jones på Great Jones. Han drack cajun martini och var som vem som helst, säger dom. Bara han blev någorlunda normalt behandlad.
Mick Jagger, å sin sida, äger våningar över hela stan, till exempel på exklusiva Central Park West och tycks fortfarande tillbringa mycket tid här. När han i december blev pappa för åttonde gången – 73 år gammal! – var det i alla fall på berömda Mount Sinai-sjukhuset 29-åriga flickvännen Melanie Hamrick födde.

Men framförallt är New York ett återkommande tema i den enorma sångkatalogen.
Lätt söndertjatade klassikern ”Honky Tonk Women” är ett exempel.
Den är ju mest känd för att sångens jag redan i inledningsversen möter ”a gin-soaked bar-room queen” i Memphis, men några rader senare är han och stökar med New Yorks damer också.

”I laid a divorcée in New York City
I had to put up some kind of a fight
The lady then she covered me with roses
She blew my nose and then she blew my mind”

”Heartbreaker”, från överdrivet bespottade ”Goat’s Head Soup” börjar med att ”the police” – uttalat med autentiskt, harlemskt PO! – i New York City jagar en ung man genom parken och ”In a case of mistaken identity, they put a bullet through his heart”

”Heartbreakers with your forty four
I wanna tear your world apart
You heartbreaker with your forty four
I wanna tear your world a part”

I ”Dance” från disco-färgade ”Emotional Rescue” undrar Jagger i öppningsraden ”What am I doing standing here on the corner of West 8th Street and the 6th Avenue” – men det är en rätt konstig fråga för vem vill inte stå där; det är en av södra Manhattans mest happening korsningar – och på ”Dirty Work” ger de sig i kast med Rob & Earl-covern ”Harlem Shuffle”.
Det tål också att påpekas att ”Get Yer Ya-Ya’s Out”, allmänt känt som tidernas livealbum, spelades in på Madison Square Garden 1969, och att de eviga pojkarna 39 år senare intog Beacon Theatre för att göra ”Shine a Light”, som ju blev både ett livealbum och Martin Scorsese-regisserad konsertfilm
Det verkliga New York-albumet i katalogen är dock ”Some Girls” från 1978
Nästan varenda spår på den femplus-mackan är inspirerat av, och/eller handlar om, det som då var en nergången, solkig, sädig, farlig och ljuvligt dekadent sophög till världsmetropol.
I punkiga ”Shattered”, som citatet i högst upp i inlägget är taget från, låter det nästan som att de ludna råttorna från en ödetomt på Lower East Side hastar över studiogolvet, och stanken av ruttnande sopor utanför porrbutikerna på 42nd Street en fuktig, het sommarnatt formligen sipprar genom Keefs fragmenterade, nervösa riff – medan spår som ”Miss You” och ”Beast of Burden” känns som att de är inspelade mitt i kokaindimmorna på de glamorösa perversionernas Studio 54, där det ju sägs att kvällarna aldrig blev bättre än när Jagger låg i ett soffhörn och hånglade med sin senaste supermodell, eller med David Bowie.
Och i ”When The Whip Comes Down” dubbeljobbar samma Jagger som sophämtare och gayfnask på Manhattans råaste gator.

”Yeah I go to 53rd Street and they spit in my face/But I’m learning the ropes, yeah, I’m learning a trade/The East River truckers is churning with trash/I’ve got so much money but I spend it so fast…Yeah, some call me garbage when I’m sweeping up the street/But I never roll and I never cheat/And I’m filling a need, yeah, I’m plugging a hole/My mama’s so glad I ain’t on the dole.”

Det är ju för övrigt samma 53rd Street där Dee Dee Ramone hängde i samma ärende i Ramones odödliga ”53rd and 3rd”.
Ja, vi befinner oss ganska på ganska många ljusårs avstånd från dagens välpolerade New York City.

På ”Tattoo You”, Stones klart främsta 80-talsgiv, är Big Apple-temat inte lika uttalat, men i gengäld filmade de videon till själfullt hängiga och slängiga balladen ”Waiting on a Friend” mitt i East Village.

Den där trappavsatsen är belägen på St. Marks Place, strax öster om första avenyn och ser ungefär likdan ut idag.
waitingtrappan
Som av en händelse användes samma fastighet till omslaget till omsusade Led Zeppelin-albumet ”Physical Graffiti” fem år tidigare
Ni som kan er långhåriga rock ‘n’ roll känner igen
waitingphysical
Och ja, de som har tebutiken i källaren intill är förstås inte dummare än att de snott titeln rakt av.
waitingbutiken
Baren Mick och Keith efter sin trappsittning i videon går till för att träffa Ronnie och Charlie och den sure Bill Wyman ligger i sydöstra hörnet av korsningen 1st och St. Marks Place. Den heter St. Marks Bar & Grill och finns finns kvar, den med.
waitingbaren
Jag skulle kunna fortsätta på samma sätt ett bra tag – och till exempel påminna om alla gånger de presenterat nyheter om plattor och turnéer och nya gitarrister under spektakulära events på våra gator och avenyer – men ni fattar nu.
Rolling Stones ÄR ett New York-band
Därför avslutar jag bara med några bilder från utställningen på Industria – inklusive på den beramade replikan av lägenheten i (Londons) Chelsea.
stonesla%cc%88genhet
stoneskeithgitarr
stonesackisgura
stonestexter
stoneskeiths-dagbo%cc%88cker
stonessticky
stonesexile
stonesmotto
stoneskingsroad
stoneskostymer

I Love New York

av Per Bjurman

deligubbe
Det sitter en man i ett trångt litet rum på våningen ovanför en deli i ett murket hus på östra Manhattan
Han har ryggen mot det larmande skymningsmyllret på gatan utanför och verkar strängt upptagen med något på sin dator.
Vad gör han?
Sliter han med en roman?
Betalar han hyran – garanterat obscent hög fast han bor i ett råtthål med alldeles för mycket insyn utifrån?
Kanske skriver han ett mail till en vän på västkusten om att vi ännu bara haft en halvmesyr till snöstorm och en kortvarig köldknäpp i New York, men att vi ändå alla hukar i väntan på fortsättningen för det är ju januari, och sedan februari, och då vet vi vad som förr eller senare händer.
Först sveper en Nor’easter ner från New England och lamslår hela stan med ett formidabelt lass blötsnö, sedan står allt stilla och formligen skälver i regelrätt permafrost. Och på den tredje dagen börjar den vind blåsa som, helt i enlighet med Pogues skildring, ”goes right through you”.
”Nästa år”, försäkrar han vännen han skriver till, ”måste jag planera så jag kan tillbringa vintern i Florida”, för så tänker alla den här tiden på året.

Det är inte omöjligt att han utgjuter sig även om annat som just nu sänder stötar av olust och oro genom stadsdjungeln.
Till exempel det nya, ovissa politiska läge som då och då får hätska demonstrationer att flamma upp runt den blivande presidentens guldskimrande skrapa på femte avenyn i Midtown. Och det faktum att eskalerande mängder klassiska restauranger och barer och butiker på grund av de skenande hyrorna tvingas slå igen och ersätts av snabbmatskedjor, apotek och ännu fler av kanadensiska finansjättens TD:s förbannade bankkontor, alla kompletta med hiskeligt spygröna ljusskyltar. För att inte tala om trafiken, mer och och mer hopplös för varje månad och eftersom de till och från stänger Midtown Tunnel för omfattande reparationer extraordinärt jävlig denna vinter.
”Lots of bullshit out there”, hamrar mannen i det lilla rummet frustrerat på tangentbordet.
Men så lutar han sig tillbaka i pastrami-doften som obönhörligen letar sig upp i lägenheten från delin, kastar en blick genom fönstret, ser höghusen uptown glimra i det blå skenet och ler, trots allt, för sig själv.
Det är, inser han, ändå New York han bor i och vad som än händer är det fortfarande en stad att älska.
Känslan att det – för att travestera vad Gertrud Stein sa om specifika geografiska brännpunkter – är den plats i världen där det finns ett mer distinkt DET än någon annanstans går aldrig förlorad. Inte heller förnimmelsen att livet självt får högre puls i trängseln på Manhattans gator och avenyer. Eller det andlösa i vyn av Midtowns overkliga skyline . Eller det plötsliga, och därför helt överrumplande, lugnet på en vindlande gatstump i West Village en vardagseftermiddag. Eller det kittlande i insikten att det alltid går att höra världens bästa opera på The Met, se världens bästa shower på Broadway, hänföras av världens bäst moderna konst på Moma, andas in dammat i världens bästa boklådor, äta världens bästa rostade ostron på Gramercy Tavern och dricka världens bäst blandade dry martinis på Bemelmans Bar på Carlyle Hotel.
Mannen böjer sig åter över tangentbordet och fortsätter skriva.
”Men New York är ju alltjämt New York….I love it here”.
bildchryslerflagga
bildtva%cc%8atunnor
bildsjunde1
bildstaty2
bildro%cc%88k
bildfn
bildutsikten
bildtrafik
bildtrump
bildravin
bildskymning
bildbleecker
bildreklamskyltfa%cc%88rg
bildtraficc
bilddjungel
bildtrafikljus
bildfreedomtower
bildbrandtrapport
bilddeli
bildskrapor
bildfo%cc%88nstret
bildempirequeens
bildcorintian
bildskymning2
bildtunna
• • •
Med denna lilla comeback tänkte jag skaka lite liv i New York-bloggen igen.
Jag lovar inte, som så många gånger tidigare, nya inlägg varje dag – men då och då.

End of the Road

av Per Bjurman

Lämnar bilen – en Hyundai Tucson som spunnit som en katt i exakt i 695 mil – hos Hertz, sätter mig på ett Delta-plan och flyger hem till New York igen.
Där hinner jag vara i två-tre dygn.
Sedan börjar vägen ropa på mig igen…
New York är för all del alltid New York – inte minst nu, när vi är mitt uppe i årets hittills mest brutala heat wave och hela stan bara saktar in och blir långsam och slö och skön – men rastlösheten lämnar mig aldrig ifred.
Jag längtar tillbaka till de oändliga raksträckorna genom Mojave-öknen. Till frukostar på truck-stops där kaffet är svagt och ingen vädrat ut stekoset sedan 1983. Till dammet och hettan och den obönhörliga solens reflexioner i motorhuven. Till de spatiösa motellrummen med dess heltäckningsmattor, ständigt brummande åbäken till A/C-lådor under fönstren, små behändiga kaffebryggare, 200 kabelkanaler på tv:n och utsikt över en motorväg där strömmen av bilar aldrig avtar . Till billboards och 80 miles per hour-löften och gröna vägskyltar som pekar ut riktningen mot Albuquerque. Till bensinmackarnas pumpar, läskkylar och sunkiga toaletter. Till en tidigare oupptäckt Tish Hinojosa-serenad på bilstereon just som kaktusarna utanför Tucson börjar glöda gryningen. Till den berusande känslan av att ständigt vara i rörelse. På väg bort. Mot något annat, något nytt, något bättre…
Så, well, vad det lider åker jag igen.
Då hoppas jag ni är med igen.
Till dess – ytterligare ett litet galleri snapshots från den just avslutade färden genom drömmen om Amerika.
END1
END2
END3
END4
END5
END6
END10
END7
END8
END9
END11
END12
END13
END14
END16
END17
END18
END19
END20
END21
END22
END23
END24
END25
END26
END27
END28
END29
END30
END33
END34
END32

City of Angels

av Per Bjurman

LA:Palmer
På film har bilåkning nästan aldrig sett mer förföriskt ut än i danske Nicolas Winding Refns ”Drive” från 2011.
Scenerna under första halvtimmen när Ryan Gosling bara gasar runt i downtown LA till Kavinksys ”Nightcall” är eskapism i absolut världsklass (sen blir det handling och sånt, och det var helt detsamma…).
Och de kunde bara ha filmats här.
I LA.
Överallt annanstans på den nordamerikanska kontinenten är det mellan städerna och destinationerna det är en upplevelse att köra.
Här, i det urban sprawl som födde och i praktiken bara finns för bilkulturen, kittlar stadskörningen – nästan – lika mycket.
Det är nåt med det evigt somriga landskapet, körbanornas vidd, Hollywood-glamouren och de enorma avstånden.
Naturligtvis måste jag numer alltid ner på de där Gosling-gatorna och snurra när jag kommer på besök. Kvällstid, med just Kavinsky på concorde-volym…ah, pure magic.
Jag måste också cruisa längs de evighetslånga farleder som skär genom hela La La Land. Santa Monica Boulevard, till exempel. La Cienega. Ventura Boulevard (Tom Petty vet hur coolt bara det namnet låter…). Glittriga Wilshire. La Brea. Och Sunset Boulevard, förstås (hur besatt jag är av Sunset skrev jag om här redan för två år sedan)
Allra mest betagande är dock Los Angeles motorvägar, de som – i alla fall delvis – ingår i det nationella Interstate-systemet men har sådan säregen karaktär att de fått den helt egna beteckningen Freeways.
Det är om dom jag drömmer när kölden slagit New York i bojor i januari och mördande vindar sveper längs Manhattans avenyer.
Om hur solen blänker i motorhuven på 405:an norröver, från LAX mot West Hollywood och Beverly Hills.
Om ljudet i däcken när man byter fil på och kör över de där små piggarna i den slitna, oljefläckiga asfalten på I-5 på väg ner mot Orange County.
Om synen av röda baklyktor som bildar en jättelik lysmask i sexton filer på 10:an i Santa Monica i skymningen.
Om vilken kick det är att höra goddamned REO Speedwagon på stereon i lutningen på Hollywood Freeway, förbi Hollywood Bowl och Universal Studios.
Det senare är mycket remarkabelt.
Den typ av så kallad FM-rock Speedwagon och deras gelikar – Foreigner, Kansas, Jefferson Starship etc – gjorde låter enligt mitt förmenande bara hemsk i andra miljöer, men den skapades med LA:s freeways i åtanke och utgör i all sin plastiga storslagenhet plötsligt oemotståndligt soundtrack på här ute.
Trafiken?
Ja, den kan ju vara en utmaning ibland.
Vissa tidpunkter står det helt stilla i alla de där sexton filerna.
Men såvida man inte har bråttom – då blir man Michael Douglas i ”Falling Down” och svär oavbrutet om att det är helt otroligt att människor kan leva så här – har jag egentligen inget emot den heller.
Det är ju ändå i LA det står still och inget är som LA.
• • •
I övrigt kommer mig för att skriva en endaste rad under min knappa vecka i stan, jag har det för bra för det, men här är i alla fall några snapshots.
LA:Beach
LA:Traffic
LA:Tower
LA:Elvis
LA:Pool
Fotnot: Nä, Tower Records har inte öppnat igen, skyltarna är tyvärr bara tillbaka för en film.

Roll down the window and let the wind blow back your hair…

av Per Bjurman
THE ROAD

These two lanes will take us anywhere, lovade en highway-romantiker från New Jersey en gång.

Det är just så det känns under två oändliga dagsetapper från norra Texas till Los Angeles.
Jag kör mil efter mil efter mil efter mil längs Interstate 40, genom Texas och New Mexico och Arizona.
Någon gång stannar jag och tankar på mackar som försöker slå mynt av att resterna av historiska Route 66 löper parallellt med samtidens breda highway, vid ett par tillfällen dricker jag svagt kaffe på solkiga truck stops – och till kvällen tar jag in på ett Days Inn i Flagstaff, som man förr eller senare alltid kommer till under odysséer i västerled; det verkar inte gå att undvika timmerindustrins vilda gamla högborg i Ponderosa-skogen.
Morgonen därpå fortsätter det på samma sätt.
Mil efter mil efter mil….
Många skulle antagligen uppleva det som jobbigt och tråkigt.
För mig är det hela poängen med en roadtrip.
Det är inte – för att knyta an till Karin Boyes tankegångar – städerna och platserna jag kommer till det handlar om, egentligen
Det är vägen.
Farleden utan början och utan slut.
Den är ett löfte, en psalm, ett evigt hopp i en brutal och svekfull värld och yes – i fartvinden i öppen sidoruta viskar änglar att de här två filerna kan ta oss precis var som helst.
Frihetskänslan intensifieras för övrigt flerfaldigt när jag rör mig i västlig riktning.
Det är den kursen Amerika alltid hållit, det är så man SKA navigera på den här kontinenten.
Jag skrev för några år sedan en liten betraktelse om det fenomenet i Dalarnas Tidningar och eftersom jag just nu är så hög på Go West-spirit kommer den här i repris.
• • •
Go west, young man.
Så lyder den mest amerikanska av uppmaningar, ursprungligen formulerad av 1800-talsförfattaren Horace Greeley och seklet därpå populariserad i en gay-hymn signerad Village People.
I den senare tappningen är det förstås San Francisco som åsyftas.
Där, i det som alltid varit den amerikanska drömmens mest liberala och toleranta utpost längst bort vid randen av Stilla Havet, blev young men med okonventionell läggning mycket tidigare än någon annanstans accepterade och till och med omfamnade och kunde leva öppet och fritt.
Men strävan västerut är redan från början inbyggd i det amerikanska psyket och symboliserar längtan efter frihet också i traditionell mening.
Det var så hela unionen formades – i rörelse i västerled. De första kolonierna etablerades på östkusten. Sedan expanderade pionjärerna – de djärvaste, mest nyfikna och företagsamma – längre och längre västerut tills de slutligen nådde havet på andra sidan.
Den idén, och den sinnebilden, lever kvar.
USA är alltjämt en nation som i psykologisk och kulturell mening rör sig i öst-västlig-riktning – inte tvärtom.
I öst finns det gamla och etablerade.
Väst är det nya.
Det moderna.
Fronten de våghalsiga och framåtsträvande söker sig mot…
Så går det sällan att beskriva mig – jag är betydligt oftare feg och passiv, numer dessutom ganska långtifrån ung – men jag får alltid en rungande kick när jag följer Horace Greeleys och Village Peoples eminenta råd.
Känslan att man navigerar åt rätt håll när man flyger från New York till, exempelvis, Los Angeles accentueras redan av det faktum att man tjänar tid, får en längre dag och liksom åker ikapp framtiden.
På tillbakavägen är det tvärtom. Tiden rinner en ur händerna och med den, känns det som, själva livet…
Rent tekniskt – alltså geografiskt och historiskt – tar vilda västern vid redan någonstans i höjd med gränsen mellan Missouri och Kansas, men emotionellt och visuellt är det när man passerat Klippiga bergen det börjar.
Därifrån och ut till själva kustbandets bränningar är marken khaki-färgad, horisonterna oändliga och löftet om ett nytt och bättre liv insprängt i livsluften.
Att det samtidigt är på andra sidan Klippiga berget man oftast tycker sig uppleva det mest genuint och tidlöst amerikanska, och att det inte går att köra den kortaste vägsträcka i Arizona eller Utah utan att notera att landskapet ser ut som en extremt traditionell Gram Parsons-dänga låter, är en sällsam paradox men inget mer.
Det är likafullt hoppet om det nya och fria där borta som utgör den verkliga lockelsen och får en young man att go west.

• • •
Nu befinner jag mig alltså i La La Land och här tänker jag kasta ankar ett tag.
Fler rapporter kommer innan Hertz i Las Vegas får tillbaka sin bil nästa vecka, men jag vet inte exakt när.

The Lone Star State

av Per Bjurman

TEX:TExasflaggor
Texas ändå.
Det väldiga, bredbenta, högljudda väster om Mexikanska golfen.
En värld för sig med sin stolta flagga, sina yellow roses, sina longhorn-kossor, sin artighet, sin fotbollsfetischism, sin BBQ, sina Stetson-hattar, sin George Strait, sitt Alamo, sina oändliga vidder och sin glödande lokalpatriotism.
Men paradoxalt nog – den största delstaten av The Lower 48 är samtidigt den mest amerikanska som finns.

Det känns som att allt i det förlovade landet – mentaliteten, estetiken, optimismen, landskapets dramatik, de kulinariska böjelserna, religiositeten, fixeringen vid storlek – dras till sin yttersta spets i The Lone Star State.
Allt som är bra på andra ställen är ännu bättre i Texas.
Countryn svänger med ännu mer själ på klubbarna på South Congress i Austin, ribsen är ännu saftigare på Louie Mueller i Taylor, glasskraporna gnistrar ännu starkare i solen i Dallas, rancherna täcker ännu fler kvadratkilometer utanför Amarillo, bootsklackarna smäller ännu hårdare i parketten under en linedance på Billy Bob’s i Fort Worth, motorvägarna slingrar sig ännu mer förföriskt runt Houston, människorna man möter är ännu vänligare i Buddy Hollys Lubbock, blommorna är ännu färggrannare i The Hill Country och tågvisslan ekar ännu mer lockande i den sena kvällen i San Antonio.
Den rakt motsatta sanningen gäller förstås också. Somligt av det som är dåligt på andra ställen är ännu sämre i Texas; man känner instinktivt att man till exempel bör undvika att ha med Law Enforcement – särskilt Texas Rangers – att göra. Budskapet ”Don’t Mess With Texas” – som trummas in på stora billboards utefter motorvägarna – är liksom inte bara en tom slogan.
En och annan besökare kan säkert känna sig lite främmande inför chauvinismen också.
Ingen annanstans är människor lika besatta av sin delstat. Texas – och allt som har med Texas att göra – är en sannskyldig religion för texanerna.
De påminner därvid om masar och kullor…
Kanske är det därför jag trivs så bra?
Jag vet inte, jag vet bara att det sjuder av en särskild sorts eufori varje gång jag kommer hit och ser den mäktiga Lone Star-flaggan vaja i den varma vinden.
TEX:Bigtexan
TEX:Lonstarbeer
TEX:Buddy
TEX:Kossa
TEX:Cadillac
TEX:Skyltar
TEX:Enflagga
• • •
Under det pågående besöket får jag för övrigt eminent hjälp att förstärka känslorna och stämningarna av Anders Westgårdh – Göteborgs egen High Priest of Americana.
För några år sedan mailade han en Spotify-lista med 182 (!) låtar som på ett eller annat sätt har anknytning till Texas.
Den rullar nu oavbrutet i hyr-jeepens stereo och några av numren har tillsammans kommit att bilda hela resans ledmotiv, så de läsare som för tre veckor sedan önskade sig ett soundtrack till den här bloggen bör spetsa öronen nu.
Här är de, the songs of 2016 års roadtrip:
Freddie Kings rullande, manglande killer ”I’m Going Down” (på hög volym är den helt otrolig!), Asleep At The Wheels ”Miles and Miles of Texas”, Texas Tornados ”He is a Tejano”, Big Mama Thorntons ”Hound Dog”, George Straits ”Texas” (plus allt annat han spelat in; George Strait är för Texas vad Edvard Person var för Skåne), T-Bone Walkers ”Papa Ain’t Salty”, Emmylous ”Waltzing Across Texas”, Dave Alvins ”Black Rose of Texas”, Mark Chesnutts ”Blame it On Texas”, Lyle Lovetts ”Texas River Song”, Barbara Lambs ”Tonight I Feel Like Texas”, Red Steagalls ”Truck Drivin’ Man”, Rosie Flores ”West Texas Plains”, Nanci Griffiths ”Speed of The Sound of Loneliness”, Marty Robbins ”Meet Me Tonight in Laredo”, Dixie Chicks ”Wide Open Spaces”, The Dirty River Boys ”Desert Wind”, John Andersons ”I Danced With The San Antonio Rose”, Kimmie Rhodes tidigare nämnda ”West Texas Heaven”, Alan Jacksons ”Dallas” och så två nummer jag får hämta från annat håll; Gene Autrys nationalsång ”Deep in The Heart of Texas” samt Nina Perssons och Nathan Larsons undersköna version av Restless Hearts ”The Bluest Eyes in Texas”.

West Texas Heaven

av Per Bjurman

WEST:Himmel
Jag har alltid – ja, i alla fall sedan 1996, när den gavs ut – älskat countrysångerskan Kimmie Rhodes episka, melodiskt fulländade ”West Texas Heaven”.
Men det är först när jag nu, i höjd med Scroggins Draw, tar av från älskade Interstate 10 och istället styr norrut på I-20, mot Odessa och Midland, jag förstår hela vidden av dess storhet.
Jag – och alla andra – brukar alltid febra om Montanas enorma himlar, men de i västra Texas – runt just syskonstäderna Odessa och Midland, förebilder för det fiktiva Dillon i vådligt underskattade tv-serien ”Friday Night Lights” – är minst lika överväldigande.
Det är förstås en optisk effekt sprungen ur det faktum att landskapet är så frapperande platt – plattare än Iowas majsfält, plattare än centrala Florida, plattare än Kansas slätter – men det var ju detsamma.
Jag blir alldeles stum vid ratten.
Som när jag hör Jussi Björling sjunga, läser Walt Whitmans poesi eller ser Erik Karlsson spela ishockey.
Så magnifika – att talförmågan går förlorad – är Kimmie Rhodes himlar.
Att det överallt ute i den platta terrängen står oljeborrar och vickar på sitt säregna sätt, och att det på sina håll kommer eldsflammor ur långa rör – detta är trots allt den amerikanska petroliumindustrins mekka, även Ewing Oil hade sina mest lukrativa källor här ute! – gör ingenting.
Tvärtom, borrarna bara accentuerar skönheten.
Det är krångligt att hålla på med, för telefonen sitter i en liten nypa i instrumentbrädan och fungerar huvudsakligen som GPS, men när skymningen dessutom faller börjar jag flippra i Spotify-listorna för att hitta min sång och plötsligt har jag det ultimata soundtracket för västra Texas.
Det är såna gånger amerikanska roadtrips känns fullkomliga…
WEST:Långväg
WEST:Borr
WEST:Vägskyltar
WEST:Skymning

Out In The West Texas Town of El Paso

av Per Bjurman

Jag och Virtanen körde förbi sommaren 1998 och såg två väldiga flaggor – en amerikansk och en mexikansk – häva sig majestätiskt under skimrande himmel vid en hårt trafikerad gränsövergång.
Sedan dess har jag längtat efter att få återvända och undersöka El Paso mer ingående.
Och arton år senare trampar jag slutligen omkring i beryktade Juarez systerstad, och…nja.
Det är inte riktigt som jag föreställt mig i mina febriga fantasier.
Jag gillar att det i delar downtown – i synnerhet längs slitna, ruffiga El Paso Street, ner mot den gränsstation flest fotgängare använder – verkligen känns som att jag är i Mexiko och det är lite kittlande att om kvällen sitta på en takterass med en kall Corona och ha ljusen från Juarez, ”the beast” som dom säger i brutala ”Sicario” , i blickfånget.
ELPASO:Dagvy
ELPASO:Nattvy
ELPASO:Damm
ELPASO:Mexikanskt
ELPASO:Gata
Tack vare eminent tips från signaturen hoggen22 i kommentatorsspåret äter jag en sensationellt god Machaca på Kiki’s också, ständigt utsedd till en av USA:s 50 bästa hispanic-restauranger. För att inte tala om hur goda Margaritas jag dricker på samma opretentiösa toppställe.
ELPASO:Kikis
ELPASO:Marga
Men jag får verkligen anstränga mig för att förnimma den särskilda laddning, den smugglar- och rövarromantik, den hemlighetsfulla atomsfär som jag bespetsat mig på i den solblekta transitstaden längst ner i Texas sydvästra hörn.
Stämningen är, rent allmänt, lite för stillsam och sömnig, och dramat vid den där gränsposteringen kan inte direkt beskrivas som – häpp – gränslöst. Folk kommer och går som vore det gränsen i värmländska Eda de skulle passera, inte den hårdast bevakade och mest omtalade på hela nordamerikanska kontinenten. Ingen verkar ha upplyst de som återvänder till Juarez efter att ha handlat förnödenheter i de de trånga, sprängfulla butikerna på El Paso Street att de enligt Hollywood och amerikansk media bor i västvärldens farligaste stad…
ELPASO:Bilar
ELPASO:Övergång
ELPASO:Vapen
Andra delar av stadskärnan har en vacker patina och förefaller impregnerat i ett tunt laget damm ingen vinnlagt sig om att försöka tvätta bort sedan 50-talet, men det är påfallande öde och tyst. Mycket lite verkar hända.
Så…well, de som i en nätgallup för några år sedan utsåg El Paso till en av USA:s tio tråkigaste städer överdrev nog en smula.
Men det finns en anledning till att man hör mer om exempelvis New Orleans, om vi säger så.
Ändå är jag glad att jag varit här.
Jag romantiserar allt i USA, men inget så mycket som de vägar jag inte kört, de landskap jag inte sett och de städer jag inte upplevt.
Jag sitter ibland med kartböcker uppslagna framför mig i soffan hemma på Manhattan och smådreglar och tänker att ”där, just där, finns nog det verkliga Amerika…det måste vara helt fantastiskt”.
Det är inte alltid sant och nu vet jag att jag inte behöver ha bråttom tillbaka till El Paso – på samma sätt som jag sedan några veckor är införstådd med att ingen behöver längta efter den tvåfiliga motorvägen genom Nevadas isolation.
Jag vet också att det efter ett par dygn sjuder av eufori i bröstkorgen när jag efter ett par dygn åter baxar ut hyrbilen på Interstate 10 och styr österut, mot det verkliga West Texas….

Interstate 10 Revisited

av Per Bjurman

I10:1
Den börjar i Santa Monica i södra Kalifornien och slutar i Jacksonville i norra Florida på andra sidan kontinenten, är 395 mil lång och tar 38 timmar att köra – om man skulle klara att göra det i ett sträck, men även den mest jäktade behöver minst två övernattningar och kommer fram tidigast kväll nummer tre.
Interstate 10, var namnet.
Och as of today har jag har upplevt varje centimeter av denna fabulösa, transkontinentala highway. Det var bara den lätt vindlande sträckningen mellan Tucson och El Paso, genom New Mexico, som saknades
Det struntar antagligen ni ganska så högaktningsfullt men jag tänker fira med en rejäl margarita på en takterass i El Paso ikväll
Tian är inte längst av Interstate-monstren – både I-80 mellan San Francisco och New York och I-90 mellan Seattle och Boston tar längre tid att tillryggalägga – men jag har alltid tyckt den varit mest lockande och fängslande. Den startar ju som sagt i södra Kaliforniens sexiga solsken, klyver hela Texas (bara det tar tretton timmar), passerar New Orleans och fortsätter genom the deep south.
Dessutom visade det sig vara rätt så betagande ute i det karga, steniga New Mexico. De bulliga stackmolnen gick lika lågt under den knalblå himlen som i de vackraste scenerna i ”Thelma & Louise”.
I10:2
I10:3
Så grattis mig, jag har Interstate 10 under bältet.
• • •
Nu ska vi se vad den här mytiska gränsstaden, evig granne med livsfarliga Juarez, har ett erbjuda.
Tips mottages tacksamt.

Many a long and lonesome highway

av Per Bjurman

Interstate 10 österut, från Coachella Valley, mot Arizona.
Långtradarna – några futuristiska rymdskepp på arton feta hjul, andra rostiga och kantstötta åbäken som spyr ut tjock, svart rök ur smutsiga avgasrör – ligger i trög karavan i lutningarna upp mot Chiriaco Summit.
ARIZONA1
Därefter kommer vi ut i östra Kaliforniens öken, bränd och död i högsommarhettan.
Inget finns att se.
Men däcken sjunger sin sedvanligt suggestiva sång i den nötta vägbanans skarvar och på satellitradiokanalen Sirius XM:s outlaw-kanal maler Shooter Jennings.

”Well, I push my load across the land
Livin’ the life of a travelin’ man
Dusk brings down another day
Gonna swallow up time and throw it away”

På en bensinmack i Blithe, precis vid delstatsgränsen:
Tankar, elva gallon unleaded, 91 (amerikanska) oktan. 31 dollar och 14 cent. Det är dyrt för att vara USA, men bra mycket billigare än för bara något år sedan.
ARIZONA2
ARIZONA4
ARIZONA5
ARIZONA7
ARIZONA6
Inne på macken hälsar en kortvuxen man med latinamerikanskt utseende på bruten engelska.
”How you doin’ sir”.
Jag nickar till svar.
Utbudet är det vanliga. Godis och snacks i hyllor mitt på golvet. Några kannor kaffe på en bänk intill kassan. Kylar fyllda av läsk och öl vatten och Mountain Dew utefter väggarna. Kylarvätska och olja i ett hörn. Några lokala souvenirer i ett ställ.
”Blythe – jewel of the desert”, står det på ett klistermärke.
Nåja.
Jag köper en kaffe i styrofoam-kopp och en Hershey bar och åker vidare.
Rodney Crowell har tagit över på outlaw-kanalen.

”Many a long and lonesome highway lies before us as we go
In the end I’ll do it my way
Look for me where the four winds blow”

I Arizona höjs hastigheten till 75 – mot 70 i Kalifornien och futtiga 65 hos oss ute på östkusten – och det är bra, för sträckan mot Phoenix är lång och händelsefattig.
Men efter ett par timmar signalerar rader av jättelika billboards utefter vägrenen att en större metropol närmar sig.
Budskapen svischar förbi:
”Been in an accident? Call 1-800-XXX-Lawyer”.
”Adult Superstore, take exit 75”
”Steaks 4.30 dollars at Papa Joe’s Grill”.
ARIZONA12
ARZONA13
Hamnar sedan helt orutinerat i rusningstrafiken och rundar ”Valley of The Sun” i frustrerande långsam takt, men på slätterna söderöver lättar det och jag är plötsligt ute i det det verkliga Arizona.
Riktiga kaktusar, såna Lucky Luke gömde sig bakom när han skulle överraska bröderna Dalton, sträcker mot sig den knallblå himlen, tumbleweeds blåser över vägbanan och bergsmassiven i horisonten är så intensivt röda att det knappt går att förstå.
Jag tycker det ser ut som att Ry Cooder skulpterat och målat dem med en spansk gitarr.
ARIZONA11
Efter en och an halv timme stannar jag utanför ett hotell i centrala Tucson.
En flank parkeringsvakt rusar fram och öppnar dörren och kvällshettan slår emot mig.
– Checking in, sir?
Dagen är över.

Sida 1 av 29
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB