Zlatan, damerna och debatten

av Johanna

På den fjärde dagen vaknade jag och insåg att mitt uppenbarligen fåfänga försök att vara julledig när jag är julledig inte hade lyckats särskilt väl hittills och antagligen inte skulle göra det framledes heller.
Varför?
Ja, Zlatan Ibrahimovic har ju pratat. Och han har gjort det ur hjärtat och i stora bitar synnerligen dumt.
Ni har redan följt debatten. Ni har läst ett gäng kloka inlägg från flera håll med olika perspektiv, men frågan är om inte Fotbollskanalens Olof Lundh i en kort passus, som han tack och lov också upphöjt till rubrik, kommer närmast det som spontant kliar mest med Ibrahimovics uttalanden om damfotboll, jämförelser och rättvisa.

Deppigast är egentligen att Zlatan som så många gånger pratat om hur han med sin bakgrund behövt vara mycket bättre än andra för att bli accepterad. Hur tror han Pia Sundhage o Co har haft det på vägen? Han borde identifiera sig med dem, och inte sparka på dem.

Det här är för mig kärnfrågan i en debatt som har cirka en miljon aspekter och som de senaste dagarna spretat åt alla håll.
Själv förbluffades journalisten (och för all del kvinnan) i mig över hur Expressen kunde låta Zlatan gå på och på utan att ifrågasätta hans utsagor vare sig under intervjuns gång, med reaktioner från övriga fotbollssverige och fotbollsförbundet eller åtminstone genom en krönika bredvid som problematiserade Zlatans resonemang (man behöver inte ta avstånd från det, men man har ett ansvar att förekomma och ge perspektiv på uttalanden från Sveriges herrlandslagskapten om att Sveriges damlandslag ”kan få en cykel med min autograf så blir det bra sen”.)
Zlatan Ibrahimovic presenterades i sammanhanget som segraren på ”Expressens prestigefulla 100-lista” (det är en julgrej, han vann för övrigt Aftonbladets Sifo-omröstning förra veckan och pratade ett par minuter med mig i mixade zonen i söndags, dessvärre innan damfotbolls-gate hade börjat) och ägnar sin segerintervju åt att fundera på om han ska behöva åka hem till Sverige och ”skämmas” när han blir jämförd med svenska damspelare, eftersom han i resten av Europa blir jämförd med Leo Messi och Cristiano Ronaldo.

Hade jag inte varit så sinnessjukt hårdhudad hade jag tagit illa vid mig av intervjun. Den handlar inte om Pia Sundhage, Lotta Schelin och Caroline Seger. Den handlar inte ens om alla tjejer som spelat fotboll när vi var yngre, eller om oss som valt det här jobbet trots att mallen är maskulin och vägen fram ibland är mycket snårigare.
Den handlar om alla de unga killar som följt min egen resa med Zlatan, som läst bloggen (när den fortfarande uppdaterades med någorlunda jämna mellanrum), och kommenterat artiklar om Barcelona och PSG, som mejlat och chattat och twittrat med mig under de senaste fem åren.
Kort sagt alla som följer Zlatan Ibrahimovic slaviskt. Som tittar när han spelar och lyssnar när han pratar.
Jag vågar inte ens tänka på vilken effekt den här typen av uttalanden från Sveriges enskilt största idrottsidol får för dem.
Jag hade förvisso också hållit juldagstidningen borta från mina fotbollsspelande döttrar (om jag hade haft några) och jag kände mig under hela juldagen ovanligt frustrerad och vresig, trots *glädjebudskapet att Jesus föddes dagen innan.
(*källa: Bibeln).

Men varför brusar vi upp då? Nedsättande kommentarer om kvinnor och fotboll från utövare (och ledare!) förekommer ju hela tiden, i alla fall i andra länder. Är det verkligen vår uppgift att vara hela världens goda samvete?
Nej, verkligen inte. Det är ofta inte ens vår debatt att ta och våra svar att utkräva.
Men Zlatan Ibrahimovic är inte bara en idol för hundratusentals barn och ungdomar, han är också lagkapten för ett svenskt landslag, en sorts ambassadör för Svenska fotbollförbundet och det kommer med vissa värdegrundskrav. Det spelar ingen roll om damlandslaget spelar in noll kronor till förbundet, alla tillhör samma fotbollsfamilj (herrarnas u17-lag som tog VM-brons tidigare i höst spelar gissningsvis in betydligt mindre pengar än senior-damerna och dem hejade Zlatan som bekant fram med buller och bång).

Jag är ganska luttrad när det kommer till fotbollsspelare (jag höll på att skriva ‘män’, skjut mig) och deras inställning till damfotboll och, ja, till damer lite generellt så där. Det finns inom den internationella fotbollen alldeles för många kända fall av, i fallande skala, könsrelaterat våld, övergrepp, prostitutionsskandaler, instrumentell otrohet (a.k.a tjejer man ”ringer in” till spelarhotellet), neanderthal-attityder och bara total brist på kvinnliga influenser och förebilder i livet (there is blog about it, en bit ner i inlägget).
Och ja, Erik Hamrén kan ju för egen del bocka för minst tre av ovanstående ingredienser hos sina senaste landslagstrupper.

Nåväl. Det finns säkert en framtid om bara några dagar då vi kan gå vidare med våra liv och hoppas att alla lärt sig något av den här debatten, allra helst huvudpersonen själv.
Då hörs vi igen. På andra sidan julen och helgerna och allt det göttiga.

En frankofon förvandling på gång i PSG

av Johanna

Just som ni trodde att jag hade hoppat av skutan tänkte jag steppa upp mitt game några steg. Det är Europakväll i Paris och det ska ätas små greker till middag.
Inför kvällens match mot Olympiakos har jag ställt och (med lite hjälp av his highness himself) besvarat frågan: får den missade VM-platsen Zlatan Ibrahimovic att tappa moralen i sitt klubblag?
Den långa versionen har ni här. (Den korta är: ”nej”)

Vi noterar att Maxwell i går gav sin första presskonferens helt på franska och som frankofon och trogen besökare av PSG:s presskonferenser (samt en trogen följare av Maxwell, som jag familjestalkade även i Barcelona i ett annat liv) så undrar jag varför i hela friden han inte gjort det förut.
Det var inte så att brassens varenda verbböjning satt som en smäck, men på det stora hela gjorde han ett starkt ++++-intryck på sitt nya hemspråk och det är inte många som lyckas med på första försöket.
En källa nära den svenska Guldbollen (vi kan kalla den ”han som lämnar över den till Zlatan varje år”) berättade att Ibrahimovic efter prisutdelningen i Globen påstod att Maxwell och de andra börjat prata franska så fort han själv gjort sin första intervju på språket, och det må vara sant, men Maxwell är just nu ungefär sju gånger bättre än Zlatan på språket (han har ju också varit i stan lite längre).
Zlatan är ju å andra sidan lite bättre på fotboll än sin bästisbrasse, så han borde kunna låta udda vara jämnt här.

Den här frankofieringen av PSG är förstås ett resultat av Laurent Blancs tid på tränarbänken, och av att president Nasser Al-Khelaïfi vill att hans spelare ska göra en ansträngning gentemot supportrarna.
Jag vill gilla idén, men jag ser just nu en av mina absolut största konkurrensfördelar i den mixade zonen på Parc des princes försvinna ut i intet. För i början av den här säsongen var det så att medan undertecknad kunde kommunicera med Serie A-falangen (Motta, Silva, Maxwell, Verratti, Marquinhos mfl) och den argentinsk-uruguayanska (Pastore, Lavezzi, Cavani) samt den överlägset mest eftertraktade svenska (Ibrahimovic) så stod mina franska kolleger, vars språkkunskaper oftast sträcker sig till bra franska och rätt sugig engelska, och hoppades på att Blaise Matuidi i alla fall skulle förstå deras frågor, typ.
Jag var, kort sagt, hetast i hela mixade zonen, och då gör jag alltså inte bara en rent estetisk bedömning, och höll på att sätta hela den franska presskåren i en skön beroendeställning, eftersom de är tvungna att komma krypande efteråt och fråga vad Zlatan sa på svenska och Edinson på spanska. Ni hajar grejen.
I takt med att allt fler PSG-lirare börjar prata franska är mina konkurrensfördelar snart ett minne blott och någon gång fram i mars, april kommer klubbens inhemska pressfölje bara ha vaga minnen av hon den dära som hjälpte till med översättningar för längesen. Snyft.

Jag känner er empati här och det värmer.
Nu drar vi strax på match, där Paris inte ska få några problem så länge de inte går i Anderlecht-fällan och tror att en bra bortamatch garanterar en enkel hemmamatch. Vi vill bli klara för åttondelsfinal i kväll, visst?
Hörs och syns.

En strejk som inte är värd namnet

av Johanna

Det är upp till kamp i fotbollsfrankrike just nu. För PSG mot Lorient i kväll, utan Zlatan Ibrahimovic, eftersom han har ont i sitt knä igen och för samtliga Ligue 1-klubbar (plus kompisarna i Ligue 2) som hotat med att strejka under omgång 15 (nummer 16 för andradivisionen) om de inte undantas från den skattereform som hela Frankrike står inför och som är tänkt att få landets finanser på rätt köl.
I går eftermiddag hade klubbarnas fack och deras företrädare ett möte i självaste Élysée-palatset med den franske presidenten François Hollande och redan här måste man ju gilla Frankrike lite, helt oavsett vilken sida man står på i fajten. Hollande kände alltså att han, mitt i vad som är hans jobbigaste månader i karriären om man ska titta på (im)popularitetssiffrorna, gott kunde viga en timme eller två för att snacka lite fotboll.
Han tänkte däremot inte ändra sig i frågan och från klubbarnas sida kvarstår nu hotet om strejk den sista helgen i november.

Fast just ordet ”strejk” är lite laddat just här, för att det rör fotbollsmiljonärer och för att senaste gången som Frankrike såg en fotbollsstrejk gällde det ett gäng landslagslirare som mitt under brinnande VM-slutspel i Sydafrika gjorde bort sig så till den grad att det är tveksamt om hemmapubliken någonsin kommer att förlåta dem.
Så företrädare för de franska proffsklubbarna väljer att kalla det man planerar en ”journée blanche”, vilket närmast får översättas som ”en tom omgång” av Ligue 1.

I ett Frankrike som är hårt drabbat av den ekonomiska krisen, värre än många först trodde, har den allmänna opinionen ganska lite tålamod med stenrika idrottsmän som gnäller på skattmasen. Dels för att de är rika och dels för att de är fotbollsspelare, som ju inte omges av några speciellt positiva vibbar alls efter det som hände i Sydafrika och som i franska medier refereras till som ”Knysna”, efter brottsplatsen.
Däremot tycker fransmännen generellt att det är spelarna själva som borde ta smällen och inte klubbarna, vilket just nu är fallet.

Vi lär få anledning att återkomma i ämnet. Vill ni nörda ner er i det ännu mer har Jonas Hansson skrivit betydligt urförligare i sin eminenta blogg.

Vi ska, vad som än händer, på match i kväll och hör sen.

Det mest svårspådda Clásicot på evigheter

av Johanna

Det är dags för en ny klassiker och därför har blogg och bloggerska dragit tillbaka till brottsplatsen a.k.a Camp Nou.
Jag ska inte bli långrandig om hur många Clásicon jag varit på (jag vet faktiskt inte själv, men vi är ju lätt uppe och nosar på tvåsiffrigt) MEN jag undrar om inte detta är det bästa på förhand.
”Vad snackar hon om? De har ju mötts i semifinal i Champions League, i final i Copa del Rey, vad är det här i jämförelse?”. Så tänker ni nu (jag känner er, jag vet vad ni tänker).
Och visst, jag har suttit på presskonferenser på Santiago Bernabéu-stadion där Pep Guardiola kallat José Mourinho ”el puto amo”, jag har suttit på pressläktaren och knappt trott mina ögon när Barça, världens bästa fotbollslag, förnedrade Real Madrid på Camp Nou och jag såg José Mourinho bryta Barça-hegemonin på Mestalla i en mycket speciell cupfinal för två och ett halvt år sedan.

Så vad snackar jag om? Jo, kvällens match är bra för att man inte vet vad i hela fridens namn man ska vänta sig av den. För att det är ett så ovisst möte mellan två ganska oskrivna institutioner. Jag pratar om Carlo Ancelottis Real Madrid mot Tata Martinos Barcelona, vad vet vi egentligen om dem?
Ganska lite. För det är två tränare som låtit fotbollen sköta jobbet inför den här matchen, två grånade gentlemän som gör sitt första superclásico i karriären och som enbart verkar ha planer på att njuta av det.

Jag ska inte hymla, som journalist gillade jag så klart José Mourinhos munläder ibland, jag kunde till och med uppskatta hans fingrar i ögat på motståndartränare, eftersom det gav oss ”snackisar” och ”tittisar” och saker att tycka det ena och det andra om.
Men jag är glad över att alldeles strax glida iväg till Camp Nou och bara tänka ”vem vinner?” i kväll.

Det kommer bjudas på tifo i Tito Vilanovas ära, vi kommer få se två nya fixstjärnor, en blåröd Neymar och en vit Bale, göra sitt riktiga intagningsprov i La liga och om någon av dem darrar på manschetten när de står i spelartunneln i kväll kan de i alla fall tänka att för två dagar sen stod ett japanskt par på samma gräsmatta och tog ett betydligt större steg i livet.

En delikat fråga som PSG:s ledning duckar

av Johanna

Det är matchdag, det känns som evigheter sen, men Laurent Blanc har till slut samlat ihop alla sina kycklingar och tänker spela match mot Bastia klockan 17.00 minsann.
Vissa av kycklingarna är nu avstängda, framför allt två italienare på mittfältet (”Thiago Motta är väl en sak, men Marco Verratti måste lära sig lite disciplin” sa Blanc i går på presskonferens), och när det öppnade sig för en startplats för Javier Pastore blev argentinaren så ställd att han skadade sig i ren panik och inte heller finns med i truppen i dag.
Adrien Rabiot lär därför få förtroendet från start, en spelare som typ hela Frankrike älskar, med goda skäl.

Själv tar jag ett lite större grepp på den mycket komplicerade och extremt känsliga historien om PSG:s sätt att hantera sina supportrar just nu. Redan förra säsongen gjorde vi en djupdykning i qatariernas önskan att ”byta ut” sin kärnpublik och det kan man verkligen tycka både det ena och det andra om, men när en fransk fotbollsklubb börjar röra sig i gränslandet för vad som är lagligt känner jag att det är dags att dra ett gult kort.
Franska medier har med få undantag velat ta i den här historien (egentligen är det bara Aftonbladets systertidning 20 minutes här nere som konsekvent rapporterat om övertrampen), antagligen för att det är ganska svårt att få opinionen med sig när det handlar om klubbens blodiga och, faktiskt, dödliga moderna ultrashistora.
Och på så sätt har PSG, med politikernas och polisens goda minne, lyckats kränga sig runt grundlagsskyddade rättigheter som rätten att organisera sig, med några inslag av personkartläggning i och med en påstådd ”svart lista” med icke önskvärda supportrar.
Klubben har konsekvent vägrat att uttala sig i frågan under hösten, och när jag i går ställde frågan till Laurent Blanc undrar jag om det inte är första gången någon i Paris Saint-Germains kärna sagt något om saken alls.

Anyhoo, vi ska strax på match, Zlatan Ibrahimovic är frisk och spelklar och motståndet Bastia har bara en förlust (0–3 mot Monaco) på de senaste sex matcherna.
Ännu viktigare: de har knutit till sig den gamle bloggfavoriten Ndri Romaric, som redan dragit in två mål för korsikanerna.
Jag ångrar lite retroaktivt att jag inte följde förhandlingarna när han lämnade Zaragoza för Korsika i somras. Det har ju varit festligt att följa hans klubbyten tidigare, menar jag.

Romaric

Hela fotbollsfrankrike bakom PSG i kväll

av Johanna

Så där ja, då var det onsdag igen och Europa på menyn och Paris Saint-Germain kan åtminstone inte göra bort sig mer än ärkerivalen Marseille gjorde när man sprang in i den gula muren i går och aldrig kom loss. Och då behövde inte ens Pierre-Emerick Aubameyang kliva in i målskyttet.

PSG har för en gångs skull stora delar av Frankrike med sig i kväll, av den enkla anledning att en extraplats i Europa står på spel, där portugisiska Liga Sagres just nu har ett försprång på Uefas rankning sedan förra året, då man snodde en plats av Ligue 1 och tvingade Lyon att CL-kvala i två steg i år (det tog stopp mot Real Sociedad som ni minns) medan Portugals tabelltrea just nu bara kvalar en gång.
Varsågoda att andas och läsa om vid behov.

PSG ger ett ganska harmoniskt intryck för stunden, Laurent Blanc, som firar hundra dagar i klubben just i dag, grattis, var lite lagom arrogant men ändå hövlig i går på sin presskonferens, medan Zlatan Ibrahimovic förklarade att det spelar inte så stor roll vem som gör målen, bara de kommer.

Jag resonerar lite kring det där i tidningen dag, och det faktum att Edinson Cavani fryst fast på en kant i Blancs bygge och att det faktiskt inte är så hälsosamt för någondera part. Men vad ska människan göra egentligen?

Några timmar före match är det ännu osäkert om Blaise Matuidi och Alex är spelklara, eller om Adrien Rabiot, 19, (som Simon le Bank bloggade om förtjänstfull häromdagen) och Zoumana Camara, 34, får kliva in från start i stället.
Zouma-vem? säger ni. Ja, ni har ju sett honom ”hoppa in och ta på sig arbetshjälmen” som han själv uttryckte saken häromdagen, under de senaste matcherna, men ni vet kanske inte så mycket mer om den här filuren.
Vi har ju haft en ytterst oregelbundet återkommande serie här på bloggen (fast kanske mest på Twitter när jag tänker efter) som avhandlat de stora fotbollslagens mest klassiska fripassagerare, där Barcelonas andremålis José Manuel Pinto står i en klass för sig.
Camara är lite av PSG:s mysgubbe, killen som hade fått vakta mina barn om jag hade haft några, liraren som aldrig gnäller över att sitta på bänken, men som kliver in när det behövs och alltid gör ett stabilt hantverk.
Jag vet inte om det beror på att han bara har 6 procent kroppsfett (courtesy of l’Équipe), att han kör en Smart eller att han är intresserad av politik och ekonomi och New York (vem är inte det ioförsig?), men Camara är själva essensen av en fripassagerare och han är, hör och häpna, en av Zlatans närmaste i laget.
Camara pratar italienska efter några säsonger i Serie A och var i somras tillsammans med Maxwell inbjuden att övernatta på Ibrahimovics sommarställe när PSG var på Sverige-turné (och det är här jag skulle vilja dra några detaljer om deras pjamasparty i Stockholms skärgård, men så långt sträcker sig inte mina källor dessvärre).

Så, ja, med full vetskap om att det rimligtvis blir Alex som ställer sig bredvid Marquinhos i mittlåset i kväll så är det här min man of the match på förhand.

Moi? Åhå, jag tackar. Foto: Sport24.com

Slår ni på tv:n i kväll och tycker att PSG verkar spela på bortaplan är ni inte helt ute och cyklar. Efter den gigantiska portugisiska arbetskraftsinvandrarvågen under 60- och 70-talen i Frankrike har Benfica tiotusentals supportrar bara i Paris och de har lovat att höras och synas rejält i kväll.

Då så. Då åker vi alldeles strax. På med bältet.

Det enda viktiga med hela kvällen

av Johanna

Det hände egentligen bara en viktig grej i matchen mellan Valenciennes och Paris Saint-Germain i kväll: PSG gjorde ett mål och – kanske ännu viktigare – det kom på ett samspel mellan Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani. Det var väl det enda som kom i kväll också.

I övrigt vet jag inte hur ni hade det framför tv:n, men på plats slet jag med ögonlock som ville säcka ihop under delar av matchen.
Efteråt frågade jag Zlatan om han var missnöjd eller bara trött efter slutsignalen (eller om han bara funderade på var han skulle få plats med sin tillbytta tröja av Valenciennes målvakt, nej, det frågade jag inte, tyvärr) men Ibrahimovic själv menar att han bara var sliten efter förra matchen.

Ibra har ju blivit med treårskontrakt sedan vi hördes senast och i kväll bekräftade han mina teorier som jag lanserade i dagens tidning (vi brukar kalla dem uppgifter när vi skriver på lite smålösa boliner) när han förklarade att det var Nasser al-Khelaïfis ivriga övertalningstaktik som betalade sig (det var kanske det näst viktigaste som hände i kväll, men mest för mig själv tänker jag).

PSG måste spara på krafterna nu, jag tänker att de kan ta sig en sovmorgon och dricka juice med mycket vitaminer och så ska det nog lösa sig med det hårda spelschemat också.
Det var långt ifrån feststämning på Hainaut-stadion i kväll, men det var tre viktiga poäng i en liten ask och nu, nu tar snart det det roliga vid igen.
Europa och så.

Aloha.

Jättelöftet gör debut i PSG i kväll

av Johanna

Det har varit landslagslugnt i Paris ett tag, men när PSG samlas för att kicka igång en period med sju matcher på 23 dagar är det från hyfsat olika håll i världen man dyker upp.

Jag undrar vem som har flest frequent flyer-miles i truppen. Tänker att Edinson Cavani kan vara en av dem som får hänga ut i guldkorts-loungen innan planet tillbaka till Europa lyfter.

Nåväl, det imponerande VM-kvalflackandet gör också att Laurent Blancs manskap är rejält kraftdecimerat i dag, och som om det inte vore nog är alla tänkbara startelvekandidater som blev kvar på hemmaplan (Pastore, Ménez, Marquinhos) små- eller storskadade och kan inte spela alls (P och M) eller i alla fall inte i nittio minuter (M).

Det är dessutom laget från Laurent Blancs hemstad som står för motståndet, det Bordeaux som han själv framgångsrikt tog till en ligatitel och en andraplats i Ligue 1 för bara några år sedan.
Les Girondins har inte direkt sett livsfarliga ut i år, men de är inte heller sämre än att de kan giva ett slutkört stjärngäng från huvudstaden på moppo.

Enligt franska le10sport.fr får PSG-nyförvärvet, superlöftet från Lille och franske U20-världsmästaren Lucas Digne hur som helst förtroendet på vänsterbackplatsen, där Maxwell (som ju börjat spela i brasselandslaget vid 32 års ålder, lagom till VM på hemmaplan och allt, vi ställer oss upp och fyrar av ett fyrfaldigt leve tycker jag) behöver vila.
Så här kaxig ser han ut över det förtroendet.

Lucas Digne

Dåskavise. Foto: Le10sport

Till sist; jag vet att ni gillar bloggen och ni vet att bloggen gillar er, men i takt med flytten till Paris har jag gått ner en smula i fotbollsstjänst för Aftonbladet, och den här säsongen blir det gissningsvis aningen mindre jobb än förra säsongen.
Det innebär att det blir dåligt uppdaterat blogg-wise. Det är lite tråkigt, men livet är inte alltid party, vi får klara oss med mindre doser av varandra helt enkelt.
Men det finns ju andra som skriver så det ryker om Ligue 1 och gör det på ett oöverträffat sätt.

Det om det. Nu ska vi på match i Bordeaux och hör sen.

PSG:s elva mot Nantes tolva i kväll

av Johanna

Det är Bretagne som är scenen för dagens Ligue 1-spektakel och det är Paris Saint-Germain som bidrar med kvällens gästensemble som måste, MÅSTE, ta tre poäng i kväll. I alla fall om de inte känner för att kollektivt bre ut sig på divanen hos fransk fotbolls psykoanalytiker (d.v.s. oss blodhundar i mediekåren) och få läget och formen och kanske barndomen dissekerad i småbitar. Känner de för det funkar förstås ett oavgjort resultat, eller varför inte en förlust, bra.
PSG:s barndom är ju nu ganska kort och i dagens tidning tar jag ett grepp om spelarna som blivit statister i laget, a.k.a. fransmännen.
Diskussionen om etnicitet/autenticitet i den internationella fotbollen är ett vanskligt och alltid lika intressant ämne eftersom det alltid gränsar till andra betydligt mer komplexa frågor.

Hur mycket vikt ska klubbar och supportrar lägga vid att spelarna kommer utifrån så länge resultaten är goda? Och finns det en poäng att prata om ett franskt lag när snart inga spelarna i startelvan längre är franska?
Det finns förstås inga universella svar: Hos supportrarna till Athletic Bilbao och Barcelona är kravet på hemmagrott spelarmaterial rejält mycket högre än i många Premier League-klubbar som tålmodigt fått acceptera att priset för framgång är att killen du träffar över en pint på puben på hörnet på lördagen sällan längre är killen som bär armbindeln för ortens fotbollslag på söndagen.
PSG ställer av allt att döma i dag upp med en elva där ingen av spelarna egentligen har någon historia alls med klubben, eller ens staden Paris.

Paris fick lite hjälp av Monacos poängtapp och Lyons oväntade förlust i helgen, men ärkerivalen Marseille och målspottaren André-Pierre Gignac spelar just nu fotboll som om det inte finns någon morgondag.
Gignac fick efter segern mot Valenciennes i går frågan ”och franska landslaget då?” av en tv-reporter och svarade med att lämna intervjun och gå mot spelartunneln. Reportern var inte nöjd med det svaret och började helt enkelt gå efter Gignac, som svarade med att börja – springa.
Det är oklart om Didier Deschamps och Marseilles målmaskin kan reda ut de sårade känslorna och plocka gåsen en gång för alla, men det vore nog bra för alla parter. Det här är en spelare som ska ha en plats i nästa trupputtagning av Les Bleus och hör sen.

PSG ställer upp mot en bretagnesk (bretonsk? västfransk?) starttolva om man ska tro förhandsrapporterna från Nantes.
Nykomlingen som inte riktigt varit sig lik sedan Chippen Wilhelmsson lämnade skeppet (och, för all del, vice versa) har ett rejält hemmastöd att räkna med i kväll och styrs med fast hand av den mytomspunne Michel Zakarian, som tagit upp Les Canaries till Ligue 1 två gånger på sex år. Förra gången, 2008, fick han sparken efter tre omgångar i den högsta ligan som tack för hjälpen, den här gången lär hans ledarskap klara sig kvar längre än så.
Der Zakarian tycker inte att det är några större konstigheter att vara tillbaka i en klubb som tidigare sparkat honom.
– Äh, Mourinho gick ju tillbaka till Chelsea efter att de sparkat honom, säger Nantes tränare, som är känd för att vara av hyfsat hårt virke sedan den egna spelarkarriären som fruktad försvarare.
1991 mötte han Manchester United med Montpellier i cupvinnarcupen och hade spelat i ganska exakt fem minuter när han tacklade Mark Hughes som trillade ihop på honom och såg till att Michel Der Zakarian drog av ett inre ledband.
– Vår läkare ville att jag skulle bytas ut, men jag såg inte mig själv göra det i den matchen. Jag bad honom tejpa mig hårt i stället och bet ihop. När jag stödde på foten stod mitt knä rakt ut bakåt, i slutet av matchen var det ingen vacker syn, säger Der Zakarian till l’Équipe.

Nantes vann säsongens första hemmamatch mot Bastia för två veckor sedan, men blev sedan fråntagna poängen efter att det visat sig att inbytte spelaren Abdoulaye Touré egentligen var avstängd, som en följd av ett gäng ackumulerade gula kort. Just nu hänger de tre poängen i luften efter att klubben bett ligan att få dem tillbaka (enligt principen ”meh, var lite schysta då, vi kan väl inte ha koll på allt!” får man anta).

Det är lapp på luckan i kväll på Beaujoire-stadion, men jag ska göra mitt bästa för att hitta en plats åt er.

Blanc, Zlatan, sprickan och ”sanningen”

av Johanna

Det är intressant det här med nyheter.
Det är väl tur att man tycker det som journalist, men ibland är jag mest förundrad.
Låt mig återge dagens presskonferens i Clairefontaine utanför Paris. Det går rätt snabbt eftersom träningen förflöt helt utan nyhetsvärde, eller nej, en grej var lite gullig, spelarna gjorde nån form av zenbuddhistiska övningar i en solfjäder på planen.

Zlatan är nummer fem från vänster, precis på väg ner på yogamattan.

Men sen kom den kanske mest oväntade attacken vi hört från PSG-fabriken i år.
Det var Thiago Mottas tur att prata med medierna och efter att ha inlett sitt svar på frågan om PSG:s eventuella kris kom följande, och nu copypastar jag från mina live-simultananteckningar:

– Det är klart att vi ska prata om det här, PSG ska vinna hemma mot Ajaccio, men vi måste diskutera andra saker till exempel. Jag vill inte kritisera domaren, men vi var arga på domaren för att han lät Ajaccio maska med tid. Jag hade försökt göra samma sak, men det är misstag som alla kan göra. Vi måste prata om sånt här också. Matuidi skulle haft en straff till exempel, jag förstår inte varför domaren inte blåste där, men det är inte vi som ska påpeka det här, det är ni (i media) som ska dra fram den här sanningen. Det här är situationer som straffar PSG mycket under matchen. Det fanns fler situationer. Min dotter på fem år ser matchen hemma och ser att det är straff. Om inte ni i pressen pratar om det här så måste vi göra det. Jag tyckte inte att domaren höll toppnivå i den här matchen.

Sa Thiago Motta. Efter att ha inlett med ”jag vill inte kritisera domaren”.

Och sen kom Laurent Blanc och hade liksom inte så mycket istid att claima efter att PSG-mittfältaren verbalt avrättat domarkollegiet i Frankrike. Men han var ju ändå där, så vi på plats passade på att ställa lite frågor så att han inte skulle känna sig bortglömd.
Bland annat undrade jag hur hans bild av Zlatan Ibrahimovic ändrats sedan han lärt känna honom, och fick ur Laurent Blanc det som nästan alla säger om Zlatan Ibrahimovic när de lär känna honom privat (utom möjligen Josep Guardiola, en grånad katalan, numer i lederhosen, med skäggstubb om ni minns).

Blanc:
– Det finns en bild av att han är på ett visst sätt, men han är väldig lätt att prata med och ha att göra med. Han är enkel, och bilden utåt är inte densamma som jag fått av honom. Kanske beror det på att han reagerar snabbt och intuitivt på planen, många spelare gör det, men mitt intryck är att han är väldigt lätt att ha i en grupp. Han har inte skapat några problem i gruppen och jag tror inte att han är en person som gör det, sa Blanc och förklarade sen att ”Ibra” varit irriterad på sig själv efter att ha missat många klara målchanser mot Ajaccio.
– Det förstår jag, han är anfallare, sa Blanc, som för all del har en del press på sig inför helgen efter två inledande och onödiga poängtapp.

Sen var det tack och hej i den alldeles bastuvarma pressalen innan bilen gick hem till Paris igen. Möjligen kokade det över lite i Stockholm ungefär samtidigt.
Om ni rent hypotetiskt läser på någon svensk sajt att Laurent Blanc i dag pratade ut om ”sprickan” med Zlatan Ibrahimovic så kan ni väl ha ovanstående i bakhuvudet.
Jag vet att det ofta går snabbt online, att citat rycks loss och att nyanser går förlorade i översättningar mellan olika språk.
Då får man helt enkelt dra lite i handbromsen.
När jag själv velar mellan olika smaskiga och mindre smaskiga vinklar och huruvida de har täckning i verkligheten eller inte (Gud ska veta att det är ett ständigt övervägande som journalist, inte minst på kvällstidning) så brukar jag ställa mig själv frågan ”varför blev du journalist från början, Juanita?”.
Svaret brukar bli i linje med de krav som Thiago Motta ställer på journalister i sin verbala konvulsion tidigare i dag.
Sen brukar jag fatta ett bra beslut.

På söndag är det match mot Kanariefåglarna i Nantes som är uppe i Ligue 1 igen. Då hörs vi igen, tycker jag.

Sida 1 av 90
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Schori
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB