Startsida / Inlägg

Det är synd om de dopade idrottarna

av Patrik Brenning

Om du ska se på sport i helgen bör du vara beredd på att tävlingarna inte är helt rena.

Det är inte osannolikt att någon av idrottarna som passerar dina ögon fuskar eller har fuskat med dopning.

Du har all rätt att hata dem – men jag tror att det mest mänskliga ändå är att känna med dem.

 

Det fanns en tid när idrott handlade om att testa sina gränser. När de aktiva tävlade för att helt enkelt se hur fort en mänsklig kropp kunde färdas på två skidor uppför en mördarbacke, hur långt ett par fötter kunde ta dig över en grusgrop och eller hur de tillsammans skulle komma fram till det mest effektiva sättet att transportera en läderboll förbi elva motståndare.

För många idrottare har det inte förändrats. Vi hör återkommande skidåkare, friidrottare och fotbollsspelare tala om just det. Tävlingen mot dem själva – snarare än mot konkurenterna – och aldrig om prischeckarna. Stina Nilsson, den svenska som tjänade mest av skidåkarna förra året, vittnade till exempel i Expressen i dagarna om hur hon bara unnat sig en kaffemaskin som ”extra kydda i livet” för pengarna.

Hade alla inom idrotten tänkt likadant är jag säker på att dopningen inte hade existerat. För då hade ju själva poängen med idrottandet, att spränga dina egna gränser, diskvalificerats om du fuskat. Du hade bara lurat dig själv.

Idrottens stora problem är inte något moraliskt förfall bland utövarna. Det är de andra intressena som blandat sig i.

OS i Sotji 2014 handlade för Ryssland som nation inte om att ge Jevgenij Plusjenko chansen att visa hur vackert konståkning kan vara, få Vic Wild att inspirera ryska ungdomar att börja med snowboard eller låta Aleksandr Legkov testa de mänskliga gränserna i uthållighet. Det handlade om att stärka ryssarnas självkänsla och samtidigt visa världen vilken makt Ryssland och ledaren Vladimir Putin har.

Du kan testa kärnvapen i världshav, flyga över gränszoner eller skicka in ubåtar i fientliga vatten. Eller så vinner du medaljligan i OS. Motiven kan faktiskt vara ungefär desamma.

Nu avslöjas att 1000 ryska idrottare åren 2011-2015 dopats eller dragit fördel av dopning i en gigantiskt statsfinansierad skandal. Fördömande avlöser varandra över världen men jag kan inte låta bli att inte bara tycka synd om idrotten och de ryska idrottarnas konkurrenter. Jag tycker också väldigt synd om de ryska idrottarna. För de är också offer.

För vilken möjlighet har du som enskild rysk idrottare att säga nej till dopning när hela den statsfinansierade apparaten uppmuntrar (eller kräver) det av dig? Skulle du själv ha den moraliska styrkan att ge upp på din karriär och ditt levebröd och indirekt även svika din nations förväntningar när dessutom alla dina träningskamrater fuskar?

Då har jag inte ens gått in på det faktum att idrottarna riskerar både liv och hälsa genom att låta giriga propagandatörstare stoppa dem fulla med olika preparat. Det är bara påminna sig om Andreas Kriegers tragiska historia – den östtyska kvinnliga kulstöterskan som efter systematisk dopning från 16 års ålder till sist förvandlades till en man.

De aktiva är både hjältar och offer i idrottsvärlden. De är de som tar alla risker både hälso- och karriärmässigt och skulle de mot förmodan bli påkomna står de också själva med hela skulden. För hur ofta straffas ledarna? Hur ofta når anklagelserna upp på politiskt nivå? I de flesta fall är det enbart utövaren som stängs av och ensam får stå med hundhuvudet. Sedan sorteras de tyst bort när nästa steroidpumpade ungdom tar över platsen. Och det gäller knappast bara Ryssland heller.

Nu är fokus på ryssarna men det vore enormt naivt att tro att det slutar där. För med tanke på hur mycket som finns att vinna på sportsliga framgångar i dag lär dopningsskuggan täcka långt fler nationer och idrotter.

Ta den anmärkningsvärt förskonade fotbollen där spelarna tjänar hundratals miljoner, agenterna lika mycket och klubbarna är så giriga att de likt Manchester United skriver sponsoravtal som kräver att truppen bär en speciell typ av flygkudde med sig på alla resor. När den störste stjärnan dessutom döms till fängelse för skattefusk kan man fråga sig varför dopning inte skulle förekomma när den moraliska kompassen uppenbarligen redan är så missriktad på andra plan i deras professionella liv.

Det kan fortfarande finnas idrottare som motiveras av att testa sina egna gränser. De som fortfarande tävlar för den stora passionen. Men lyckas de kommer i många fall också en press att tjäna pengar eller vinna segrar för andra på köpet.

Det innebär helt andra krav och det är lätt att förstå att du under den pressen frestas eller tvingas att ta genvägar även om det inte är för din egen skull. Med de pengar och den politiska makt som kommer med idrottsliga segrar i dag krävs det en stor moralisk styrka för en enskild idrottare, kanske inte ens 20 år fyllda, att stå emot en genväg som kan innebära en ekonomiskt lottovinst för alla som hjälpt dig fram genom karriären. För dina tränare, för dina rådgivare, för din klubb, för dina föräldrar, för dina barn och för ditt land. Med de parametrarna kan det nästan tyckas själviskt att avstå.

Det är en orimlig press på en människa och som jag ser det är det inte heller idrottarna som är de största bovarna. Det är läkarna, ledarna, politikerna och alla andra som måste ha hjälpt till om någon lyckas med dopning i dag.

Står det en hel nation bakom och inte bara uppmuntrar utan kräver av en enskild idrottare att ta genvägen krävs det att den persongen är en äkta hjälte om han eller hon ska stå emot. Men det är i så fall också en hjälte som med största sannolikhet kommer förbli osjungen.

En moralisk segrare, visst, men trots allt en förlorare. I alla fall när idrotten som i dag till så stor del bara handlar om pengar och politik.

  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB