Talents som flyger första klass, landslagslegendaren Kim Källström som skickas till Sydkorea i ett dygn (!) och en framtid med såväl OS som allsvenskan på programmet. Men det fanns en gång ett annat Eurosport också. Låt mig ta er med till tiden innan den amerikanska jätten Discovery köpte den franska sportkanalen. Låt mig ta er med till en sliten kontorslokal i Sundbyberg utanför Stockholm där alla sändningar en gång kommenterades och som jag själv brukade kalla min arbetsplats.

”Jävla snigelätande baguette-huliganer!”

En av Eurosports mest profilerade fotbollskommentatorer är inte glad. I dag heller. Sändningslistorna från kontoret i Frankrike dröjer och med bara timmen kvar till kvartsfinalen i Afrikanska mästerskapen är frustrationen total.

Vi var många som förstod honom. På den här tiden var Eurosport ett extremt toppstyrt företag med sitt epicentrum i Paris. Det var där alla stora beslut togs, det var där ALLA mindre beslut behövde godkännas och det var där fransmännen som i grunden var totalt ointresserade av vad som egentligen pågick i Sverige satt.

När en person på Sverige-kontoret en gång i mer eller mindre panik ringde till den tekniska supporten i Paris fick han tre ord till svar.

– No. Go away! (Klick)

 

Fransmännen hade inte tid med lilla Sverige och visst gick det att förstå. I den vitlöksdoftande nationen var Eurosport sportkanalen nummer 1. Tunga rättigheter som cykel och tennis drog stora åskådarmassor samtidigt som samma sändningar i Sverige ibland bara sågs av en handfull människor. Men sändas skulle det. Hela tiden!

För att fylla kanalen dygnet runt verkade det till sist tävlas i att få in de allra mest obskyra sporterna i tablån. En julhelg sände Eurosport på fullaste allvar VM i Sten, sax och påse.

Sverige-kontoret gjorde trots allt vad de kunde för att rekrytera kunniga kommentatorer. Extrem expertis knöts till sändningarna men resultatet kunde också bli att kommentarerna tvingades vikariera för varandra – med minst sagt blandat resultat.

– Du, kan du hoppa in? Det är panik. Kommentatorn har inte dykt upp, fick en av Eurosports vassaste tennisröster en dag höra.

Absolut, jag ställer upp. Vad är det jag ska göra?

– Surfing…

En annan gång lade servrarna helt ner. Efter rykten om en vattenläcka ringde en kollega ner till serverrummet i Paris varpå en vild och smått panikartad fransmän skrek på bruten engelska.

– There’s water to our knees!!!

Det var samtidigt att beskriva som en vanlig dag på bygget i Sundbyberg.

 

Bland kommentarerna var det framförallt två namn som stack ut. Det ena var Roberto Vacchi – nu talent i Discoverys organisation där han fått hedersuppdraget att referera skidtävlingarna men som då kommenterade cykeltävlingen Tour de France från sin egen källare. Vacchi var stjärnan med stort S och det var som om de mindre namnkunniga kommentatorerna nästan hukade när den högljudde cykelprofilen ett år klev in på den stora konferensen i centrala Stockholm.

Men så stod de trots allt också i tacksamhetsskuld till Vacchi då tittartävlingen under Tour de France hade finansierat hela konferensens efterfest. Annars hade det inte blivit någon mat, lät ledningen meddela.

Men trots att Roberto Vacchi var stjärnan så var det ett annat namn som behandlades med ännu större respekt bland kollegorna på Eurosport. Kim Hartman må ha oturen (eller turen) att dela namn med skådespelaren bakom en av karaktärerna i serien ”Allo, allo, emliga armén” men är oomtvistligt en av Sveriges vassaste sportreferenter. Kanske den allra bäste.

Om du inte vet vem Hartman är så har du aldrig sett snooker på svensk tv och har du inte sett snooker på svensk tv så har du sannerligen missat något. Hartman är något i dag så ovanligt som tystnadens mästare. Idrotten får ta plats, kännas och låta utan att någon kommentator tallar på upplevelsen. Det är först när det verkligen är motiverat Hartman stjäl syre från stjärnorna på golvet.

 

Det gick också många skrönor om Hartman på redaktionen under den här tiden. Undertecknad har själv sprungit på snooker-nestorn i fikarummet sörplandes på en kaffe framför tv:n där hans egen (!) livesändning då rullade för fullt. En klassisk historia (som jag inte vet om den egentligen är sann) är annars att Hartman en gång lade ner headsetet mitt under brinnande direktsändning uppe på kontoret, klev ut genom dörren, tog hissen ner och promenerade de 200 meterna bort till Sundbybergs centrum där han klev in på puben, beställde en öl och bad bartendern slå på Eurosport på tv:n. När ölen var slut gick han samma väg tillbaka igen, tog hissen up, klev in i båset och kommenterade kort:

– Stephen Lee ja. Han pustar och pustar, blir lite röd i ansiktet emellanåt. Påverkar hans vikt hans spel, undrar någon. Har han dålig kondition? Nej, nej, det har han inte. Men han gillar mat. Det måste tillstås.

Detta samtidigt som han inte på något sätt försämrar tittarupplevelsen för tittarna. Snarare precis tvärtom. Ingen behöver få berättat för sig att vit boll träffat svart som gått i hål när bilden redan visat precis det. Hartmans instick handlar istället inte alls sällan om helt andra saker.

– Jörgen från Skövde undrar hur jag tror våra svenska stjärnor skulle klara sig mot Hendry exempelvis. Ja, vad ska jag säga… Om det skulle vara en kapptävling på 50 meter vore det som att en struts skulle få springa mot ett strutsägg.

Med det var inte bara namn som Kim Hartman och Roberto Vacchi som cirkulerade i Eurosports sändningar.

 

Inför OS i Vancouver hade kanalens olika nationskontor samlats i Paris för stor konferens. På programmet stod diskussioner om framtida strategier men de franska topparna lockade också med en rejäl överraskning.

Kanalen saknade rättigheter att sända OS i Vancouver men hoppades ändå locka tittare med ett eget program i anslutning till spelen. SVT hade i samband med det här presenterat sin satsning där folkkära Babben Larsson intervjuade svenska OS-hopp men Eurosport valde en något annorlunda väg framåt.

Inför den samlade publiken avslöjade kanalen ansiktet utåt för satsningen: Victoria Silvstedt. Personer som var på plats har beskrivit hur de franska och italienska kontoren jublade i eufori när Playboy-modellens bild dök upp på storbilden framför dem. Allt samtidigt som den svenska delegationen bara ville sjunka genom golvet.

Att det svenska kontoret låg längre fram i jämställdhetskampen än sina internationella kollegor var samtidigt något det nästan kom dagliga påminnelser om. Personerna bakom höjdpunktsprogrammet Watts blev återkommande vänligt påminda av de välvilliga svenskarna om att det kanske trots allt inte är så lämpligt att visa ett 30 sekunders klipp på en tennisspelares guppande bröst till disco-musik. Fransmännen lyssnade men förstod aldrig riktigt den där svenska invändningen.

 

Sedan var inte den extremt toppstyrda och traditionsbundna franska sportkanalen särskilt intresserad av att lyssna på personer underifrån heller. Det är svårt att glömma när en av de högsta cheferna skulle besöka Sverige-kontoret och alla anställda fick stränga order om att klä upp sig dagen till ära. Det var en märklig syn när sändningstekniker som till vardags släntrande runt i slitna jeans och stora tröjor helt plötsligt kröp runt bland damm och kablar i skjorta och slips.

I fikarummet stod också en espressomaskin och dammade på översta hyllan. Den inhandlades inför ett annat besök sedan signalen från huvudkontoret varit att den franske chefen som då råkade ha vägarna förbi Stockholm föredrog en espresso på maten. Ingen såg någonsin maskinen användas igen efter det eftermiddagsbesöket.

Respekten var samtidigt befogad. Den varnande historien om receptionisten i Paris som sparkats på stående fot för att hon undertecknat ett mejl med sina initialer var vida spridd. Den typen av hälsning fick vi förklarat för oss var nämligen en exklusiv förmån för de allra högsta topparna.

Kanske var det därför, av oro för sina anställningar, många på Eurosports kontor slet helger och kvällar utan någon OB-ersättning. Men kanske är det också därför, på grund av den tuffa skolan, som Eurosport fostrat så många fina journalister.

 

Till sist tröttnade i alla fall de flesta. De största kommentatorstalangerna snappades upp av de i Sverige större bolagen och den egna sajten eurosport.se fick till sist avvecklas efter att duktig arbetskraft försvunnit (och den tekniska utvecklingen från Paris helt uteblivit). En av mina favorithistorier är den om en väldigt skarp journalist som numera jobbar på TV4.

Hösten 2012 hade han efter flera tuffa år tröttnat på de usla arbetsvillkoren på eurosport.se och rekryterades istället till en motorsajt ägd av tidningsgruppen Stampen. Uppfylld av ny energi och inspiration genomförde han de första veckorna av sin anställning som en nyförlöst fjäril innan chefen en dag kallade in honom på sitt kontor.

– Du, vi har gjort en investering.

Jaha?

– Vi har köpt eurosport.se. Vi tänkte, med tanke på din erfarenhet, att du får välkomna gänget och flytta över dit igen.

Några veckor senare satt han där igen – i en ny lokal men på samma gamla stol han efter fler år äntligen trodde sig ha lämnat.

Han kom ändå därifrån till sist, och det gjorde också jag. Men det är trots allt även med fina minnen vi båda i dag ser tillbaka på vår tid på Eurosport.

För mitt i den omöjliga dialogen med de franska cheferna, den ängsliga svenska styrningen, de många heta utbrotten och de ibland rent obskyra sändningarna så fanns det också något annat. En genuin vilja att trots de usla förutsättningarna göra något riktigt bra. En faktisk passion för innehållet.

Det fanns inga kostymer, förstaklassbiljetter eller sensationella stjärnrekryteringar då. Men det fanns faktiskt ett jäkla brinn.

Så tack för den tiden, Eurosport. Och lycka till i framtiden. Det är med glädje jag ser att det gamla misshandlade varumärket nu putsas upp och får nytt liv igen.

Men lova mig också en sak, ni som nu tar Eurosport-fanan vidare. Ta hand om Kim Hartman! Behandla honom det unikum inom svensk sportjournalistik han är och värdera hans expertis precis lika högt som Jonas Karlssons, Roberto Vacchis eller Karin Fricks – trots att Hartmans sport aldrig kommer dra samma miljonpublik.

Att tala är silver men att tiga är guld. Jag säger som Kim Hartman en gång gjorde under en av sina många sändningar.

– Ja, man har lust att applådera själv här uppe i båset… och jag gör det nu. Lite tyst.