Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 7

Sopgubbens entré i fotbollens finrum

av Patrik Brenning

I en värld full av Louis Vuitton-necessärer skred han in i den engelska fotbollens allra finaste lokaler med två sopsäckar i händerna.

Harry Maguire är inte som alla andra.

Tack och lov för det!

Snabba bilar, höga löner och ungdomar fostrade bakom skyddande grindar i en fantasivärld där det är normalt att betala en mindre årslön för en rullväska. Det är inte konstigt att många supportrar har svårt att identifiera sig med många av dagens unga fotbollsstjärnor. Det känns faktiskt ofta som om det handlar om människor från två parallella världar.

Roa till exempel dig själv med tanken på att det här kopplet killar skulle smita in på din arbetsplats eller skola en vanlig måndag i slutet av augusti:

Eller ta en födelsedagsfest. Här är hur Milans Gianluigi Donnarumma firade att han blev vuxen på riktigt:

gio

Hur troligt är det att en anställd på Skatteverket skulle vilja ha en avbild av Skatteskrapan som födelsedagstårta?

Jag har själv lekt med tanken tidigare och visst blir det effektfullt när du tar en person från vår gråa vardag och placerar honom i en, för en fotbollsstjärna av dagens snitt, normal värld.

niva

Men det finns självklart undantag och det är när de här två världarna möts som det blir som allra mest intressant. Det hände så sent som i går när Harry Maguire anslöt till sin allra första samling som engelsk landslagsman.

Harry är annorlunda än många andra brittiska fotbollstalanger. Samtidigt som majoriteten av hans landslagslagkamrater fostrats bakom lyckta grindar i de gigantiska PL-akademierna har Maguire tagit en annan väg till toppen.

Han debuterade redan som 18-åring för Sheffield United och nobbade sedan de stora klubbarnas värvningsförsök för att istället fortsätta spela a-lagsfotboll lite längre ner i seriesystemet. I dag har han, 24 år gammal, redan hunnit med över 250 seniormatcher i League One, Championship och Premier League. Den absoluta majoriteten av dem från start till slut.

– Efter att ha spelat runt 50 matcher under det första året med Sheffield United fortsatte jag på inslagen väg i tre år till. Jag kunde ha flyttat redan efter första året men tyckte att det var bättre att få mer erfarenhet. Du ser många spelare i dag som har problem att slå sig in i a-laget eftersom klubbarna värvar så mycket ny talang. Så det var viktigt för mig att få matcher och erfarenhet, har Leicester-försvararen vittnat om.

Kanske har det också fostrat en kille med andra prioriteringar? Frågan är i alla fall värd att ställa efter scenerna från måndagens landslagssamling.

Då klev 24-åringen rakt in i den engelska fotbollens finaste salonger, bland stjärnor som Harry Kane, Raheem Sterling och Dele Alli, med sina tillhörigheter i två stora svarta soppåsar. Det mest befriande sen Simon Tibbling kom till U21-landslagets guldfest i träningsoverall.

Det är underbart att fotbollen har sina Paul Pogbas, Mario Balotellis och Ricardo Quaresmas. Det är det som gör världen så kittlande och glamouröst otillgänglig. Men det är lika viktigt att den även får ha sina Harry Maguires och Simon Tibblings kvar. De som rotar fotbollen och knyter an till fansen.

Blandat är bäst!

Folket ska märka att kungen är i stan!

av Patrik Brenning

”Det är kul att spela fotboll”.

Jag vet inte hur många gånger vi fått höra det de senaste åren. För lika intressant, oberäknelig, irrationell, fantasifull och rakt igenom underhållande Emil Forsberg är på planen – lika vänlig men ändå stelbent tråkig har han varit utanför den.

Det har varit samma standardsvaret på allt. Oavsett fråga.

Hur är det att dominera i Bundesliga?

– Det är kul att spela fotboll.

Hur var det att skriva på det nya kontraktet och få 35 miljoner kronor i årslön?

– Det är kul att spela fotboll.

Hur var det att som förste fotbollsspelare åka till mars, få se att det helt oförklarligt står en staty av Cain Dotson på planetens norra halvklot och sen upptäcka liv i form av små Joel Cedergren-spermier i mars grundvatten?

– Det var kul att spela fotboll där också.

Men i år har någonting hänt. En liten revolution i den stora fotbollvärlden men en stor revolution i den mindre Sundsvallsfotbollen. Eller snarare evolution. För sakta men säkert har vi börjat skönja små tecken på utveckling från den tidigare så våldsamt grundade Sundsvalls-sonen. Små tecken på att någonting varit på väg att förändras.

När Erik Niva nyligen intervjuade Forsbergs agent Hasan Cetinkaya fick vi också veta varför.

– Problemet med svenska spelare är att de inte riktigt tror på det. Jag har alltid känt att det är den mentala biten som verkligen saknas här, och en stor del av mitt koncept går ut på att väcka svenska spelare. Anledningen till att mina spelare har lyckats är den mentala biten. Ta Emil Forsberg, vi har jobbat extremt mycket på att få in den här tron i honom. Jag har suttit i timmar med Emil och bara jobbat mentalt, bara försökt trycka in självförtroende, trycka in, trycka in.

I Bundesliga och landslaget har har vi kunnat följa resultatet av Cetinkayas tryckande, pressande och pustande på planen och på Instagram dess minst lika stora effekt utanför de kritade linjerna. Hur det sakta men säkert pulvriserat betongen som tidigare höll Emil Forsbergs fötter fastgjutna nere på jorden och hur 25-åringen nu håller på att levitera från marken för att ta luft i form av en internationell superstjärna. Men låt oss ta det ett steg i taget här i ett försök till en pedagogisk analys av Forsbergs väg från blygsamt svensk till utåtagerande fotbollsjätte:

Tänk att vi var snygga en gång i tiden. @patrickbolin

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on

Det var alltså här det började. Visst finns det en ansats till stjärna med ena kraghalvan utanför den dova tjocktröjan men mössan är, om än exemplarisk i sitt tryck, kanske inte riktigt det senaste skriet från de största modehusen.

Me and My love.

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on

En lite äldre Forsberg tillsammans med flickvännen Shanga. Skjorta och överdragströja – om än i något vågat julrött så – i en fortsatt samlad och trygg JC-stil.

God jul gott folk önskar familjen forsberg/ Hussain

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on

Vi fortsätter in på svärmorsdrömmen. Nu har Forsberg kastat överdragströjan men ersatt den blå jeansskjortan med ett i Sundsvall extremt gångbart skogshuggarplagg. Knappast något som väcker uppmärksamhet på stan (dock ett litet stjärnplus för hockeyfrillan).

Lill sparven😃

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on

Jag sa ju det! Svärmorsdröm.

Men sedan kom Hasan Centikaya, sedan kom Malmö FF, sedan kom RB Leipzig, sedan kom mångmiljonkontrakt, sedan kom assistrekord i Bundesliga och ut kom… Emil Forsberg. Superstjärnan!

My wife. My life. My everything ❤ happy Valentines day ❤

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on

Blomväggen. Kravatten. Västen. Det fullständigt överdådiga bröllopet. Fem dansande stjärnplus!

💥

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on

Och här: den avslappnade fotbollstjärnlooken till perfektion. De slitna jeansen och den lite för stora t-shirten med kända dj:s som accessoarer för att komplettera den imagebyggande utstyrseln. Fem dansande stjärnplus!

HOMEBOUND ✈️🇸🇪

A post shared by Shanga Forsberg (@shangaforsberg) on

”Får jag ta med hunden på flyget? Nehe. Okej, då tar jag ett eget flyg”. Fem dansande stjärnplus!

New name, new year, new car. In that order. 🎀 #SF10

A post shared by Shanga Forsberg (@shangaforsberg) on

Hallå! ”New name, new year, new car.” Fem dansande stjärnplus!

Men de här fotona ger ändå bara en bild av resan som fotbollsstjärnan Emil Forsberg med familj gjort. Inte slutresultatet. För det var först den 22 maj som 25-åringen verkligen blommade ut på allvar.

Tänk er Idrottsparken. Tänker er skogsindustristaden Sundsvall med sina 100 000 invånare. Kasta sedan in den här killen i ekvationen:

foppa

Det här måste vara den ultimata fuck it-looken. Stilen du skaffar dig när du kritat på ett  mångmiljonkontrakt, tagit din nya Aston Martin in till stan och i ett Pretty Woman-inspirerat ögonblick klivit in i Guccis flaggskeppsbutik, lagt kreditkortet på disken och engagerat dig i en liknande dialog som en kollega till mig hade i samband med att hen checkade ut från sitt hotellrum efter EM 2004.

Did you have anything from the minibar?

– Yes. Everything.

Sorry?

– I had everything.

Bara jackan kostar alltså runt 35 000 kronor.

Det var en tydlig signal till hela bygden. Den gamle ”det är kul att spela fotboll-Forsberg” är borta. Här var istället den nya ”kolla var jag är nu-Forsberg”.

Det var som om 25-åringen anammat orden från en annan stor svensk fotbollsstjärna som häromåret gled in i Stockholm och lät sig fotograferas i sitt senaste tillskott till en redan imponerande svindyr bilpark. Allt med motiveringen: ”Folket ska märka när kungen är i stan”.

Forsberg är kanske inte kung ännu men uppvisningen den 22 maj gav i alla fall en tydlig fingervisning av vad som är på gång.

Folket märkte att landshövdingen var hemma.

Lasse Granqvist och de hundratals åsikterna

av Patrik Brenning

Jag har alltid älskat Lasse Granqvist. För hans engagemang, hans närmast unika referatteknik, hans noggranna språkvård mitt i de mest intensiva av idrottsögonblick och hans genuina intresse för sporten. Det finns förmodligen få inom svensk, och internationell, sportmedia som brinner så mycket för idrottsrörelsen.

För de som inte vet om det var Granqvist med och grundade AIK:s innebandysektion och spelade sedan dessutom en viktig roll i klubbens väg från de lägre divisionerna till SM-guldet i Globen 2006. Hela resan beskådade Granqvist dessutom från första parkett som ideell speaker vid samtliga hemmamatcher. Detta alltså samtidigt som han var Sveriges mest upphöjde och respekterade sportreferent.

Ändå då var han precis lika skarp och fokuserad i sitt uppdrag som speaker inför de närmast sörjande i Solnahallen som i sina välbetalda tv-uppdrag inför miljoner tittare. Precis lika noga med att inte låta engagemanget ta över utan konkret, tydlig och opartisk i alla sina utrop.

Det är också det jag har gillat allra mest med Lasse Granqvists. Hans förmåga att hela tiden låta idrotten spela huvudrollen. Strävan att göra ögonblicket rättvisa men aldrig överdriva för att själv synas på bekostnad av det som verkligen har betydelse.

Det är därför jag nu med oro ser hur på hur även Lasse Granqvist är på väg att slukas av branschens rädsla för den nya mediavärlden.

För någon gång under det gångna året verkar någon fjunig PR-kille ha lyckats övertyga Lasse Granqvist om att han syns för lite i det offentliga samtalet. Om att han tycker för lite. För är det någonting som värderas orimligt högt i dagens mediavärld så är det att tycka.

Jag hade hoppats att Lasse Granqvists skulle vara för stor för det där – att han skulle stå över alla oss andra – men i mars öppnade Granqvist sitt Twitter-konto. Kort senare följde han upp med ny närvaro även på Facebook. Och med världen bara en knapptryckning bort har Sveriges mest objektive kommentator helt plötsligt bestämt sig för att tycka. Om allt!

Bara sedan mars har Lasse Granqvist tyckt till om: Robert Perlskog, filmningar inom fotbollen, hur gängproblematiken i stockholmsförorterna ska lösas, NHL-slutspelet, våren, SHL-spelarnas mediaisolering, Roger Rönnbergs stubin, Alexander Bards spådomar, videobedömningar inom svensk hockey, fluga i kombination med kostym, Roger Melins leende, krisen i IFK Göteborg, stockholmstrafiken, valet att driva ett rättsligt mål mot Jakob Lilja, situationsrummet, Tommy Åströms pose, jantelagen, SHL:s regelbok, antalet mål i svensk hockey, Jens Fjellströms omdöme, Facebooks framtid, Jenny Strömstedts intervju med Nano i Nyhetsmorgon, Roger Rönnbergs inställning, slutspelet, Malmö FF:s främste utmanare, 76-årige LG Janssons comeback, damspelarna i WNBA:s kroppsspråk, applåder på flygplan, Henok Goitom som tv-expert, att MIF:s supportrar ska applådera laget stående, regeringens krav på SMHI, folkrock, hur fotbollen ska bli av med maskandet, Djurgårdens fotbollsvärvningar, Lukas Podolskis drömmål, Erik Granqvists lokala vinkel på KHL-slutspelet, Niklas Jihdes likhet med Gabriel Landeskog, Gunnar Svenssons hockeykunskap, Sveriges insats i VM-kvalet mot Bulgarien, Gabriel Landeskogs telefontider, kritiken att svensk sport-tv är tråkig, Tommy Åströms flytt till Discovery, Tommy Åströms status i branschen, Rolf Lassgård, det nya fotbollslandslaget, Niklas Jihdes sista mål som innebandyspelare, Dagge Malmqvist, allsvenskans bäste målvakt 2017, den nya Cristiano Ronaldo-statyn, Guillermo Cano World Press Freedom Prize, Lilla-Moras skridskoteknik, svenska juristers idrottskunskaper, polisens arbete med inbrott och åldringsbrott, svensk polis, svenska åklagare, tingsrätten, RF:s behov av att försvara sitt eget regelverk, Björn Erikssons arbete, allsvenskans bästa nytillskott, snabbkaffe, Jens Fjellströms klädstil, Nyhetsmorgons gästrum, räksalladen på Delselius i Gustavsberg, fansens pris till årets tv-profil, värdskapet i Jönköping, filmningar inom ishockeyn, Bulan Berglunds fokus, mediaskygga idrottare, Stephan Lundhs eventuella behov av att synas, Kim Källströms professionalitet, Moras hantering vid sitt tränarbyte, glädjen i att hålla föredrag tillsammans med Hasse Backe, hur Brynäs laddar för match, var på bilden han själv stod inför föreställningen av Fantomen på operan i London 2016, Brommapojkarnas hantering av bredd och elit, Jämtlands position i svensk fotboll, Östersunds cupseger i fotboll, uttagningen av Rasmus Dahlin i landslaget, betydelsen (”MÅSTE SES!”) av att se skådespelaren Rolf Lassgårds besök hos Wikegård och Åström, skådespelaren Rolf Lassgårds hyllning av idrottens sätt att bygga lag och arbeta fram mental styrka, domarinsatsen i Bayern Münchens möte med Real Madrid i Champions League, Marcelos insats i samma match, underhållningsvärdet i bråket mellan Gerard Pique och Sergio Ramos, Oliver Ekman-Larsson, Gabriel Landeskog och Carl Söderbergs ja till VM, draget i hytten, feltrycket i Metro, Real Madrids möte med FC Barcelona, SM-finalserien, Kalmar FF:s säsongstart, HV71:s powerplay-spel, vädret i april, OS i Stockholm, Erik Karlssons skada, Sanny Lindström som hockeyskribent, Peter Jöbacks dubbla roller i ”Nattens musik” på Cirkus och Let’s dance i TV4, Mats Wennerholms avnjutning av den femstjärniga presservicen i Kinnarps Arena, HV71, Köln som stad, NHL-namnen i VM, Skellefteås värvning av Jonathan Pudas, IFK Göteborg-supportrarnas intiativ inför mötet med Kalmar FF, Ishockeyjournalisternas kamratförenings val av årets forward, framtiden för Ekwall Show, folkhälsan, Idrottens skiljedomstols skyndsamma hantering av Therese Johaug, Kai Kunnas, VM-arrangemanget i Köln, att sjunga nationalsången, juryn som utser matchens lirare i hockey-VM, riksombudsmannens anmälan av Kennedy Igboananikes armbåge i allsvenskan, Jonas Arnesens roll hos Idrottens affärer, Tre Kronor i numerärt underläge, Fifas val av ny ansvarig jurist, att namn inte ger framgång, VM-temperaturen, fotografen Jimmy Wixtröms bevakning av Tre Kronor, domsluten i allsvenskan, hur Svensk elitfotboll och Svenska fotbollförbundet mår i skenet av Disciplinnämndens domar, matchfixningen inom svensk fotboll, Petter Rönnqvists kamp, hur SvFF, SEF, polisen AIK och IFK Göteborg agerade efter larmet om påtryckningsförsök från matchfixare, Finlands VM-lag, var i mediacentret förberedelserna görs allra bäst, Kevin-fallet, Åke Unger, värdet av att lyssna på Roberto Vacchi, vad som förtjänar utrymme i svensk linjär tv, hur stort avståndet ska vara mellan förbundstopp och verksamhet inom svensk fotboll och Richard Wallins klass.

Sedan mars månad alltså. Bara på Twitter.

Förstå mig rätt här, självklart är Lasse Granqvist fri att göra vad han vill med sin offentliga profil. Visst har han samma rätt som oss alla att reagera, provocera eller bara allmänt uttrycka frustration i sociala medier om det så behagar honom.

Den här texten är ingen protest – mer ett personligt beklagande.

För när jag sätter mig ner för att följa ett stort svensk idrottsögonblick så vill jag ha en trygg person att ta i handen. En kommentator jag vet på ett objektivt och sakligt sätt kommer lotsa mig genom de kommande timmarnas känslostormar. Ingen ängslig allmäntyckare. Ingen cyniskt framslipad mediaprofil.

Jag suckar till exempel när Niklas Holmgren dyker upp då jag har extremt svårt att köpa hans passion som äkta efter att han till och med sålt ut sitt målskrik i spelbolagsreklam. Jag litar inte på honom längre utan kommer istället på mig själv med att kritisk granska varje bröl han tar sig för i syfte att reda ut om det är genuint eller fakturamotiverat.

Lika besviken är jag på Glenn Strömbergs ängsliga strävan efter att bli mer modern. Från att tidigare ha suttit tyst mellan sina skarpa analyser har ju även Glenn lagt sig till med ett sydamerikansk målskrik. Eller förhistoriskt kanske är en mer rättvis beskrivning. Allt enligt uppgift efter påtryckningar från de som tror sig veta bättre om framtidens tv-konst.

Kan inte en expert bara få vara en expert längre? Kan inte en kommentator bara få vara en kommentator? Ospelad, genuin, professionell och objektiv. Livsviktig men inte som affischnamn utan i en oumbärlig biroll bakom stjärnorna.

Måste alla skrika och tycka för att höras?

/Patrik Brenning, som inser det ironiska med att tycka om att det tycks för mycket.

En engelsk jätte med en brittisk golfpublik

av Patrik Brenning

De hade vallfärdat från Manchester för att se sitt lag spela hem en Europa-titel.

De är Uniteds allra mest inbitna supportar. De allra mest trogna.

Det måste gå att kräva mer av en sådan fotbollspublik.

Det här var inget annat än patetiskt.

Det fanns folk som betalade upp emot, och över, 20 000 kronor för en biljett till finalen i Europa League på Friends Arena. När du läser om hur svårt det var att få tag på en av plåtarna går det kanske också att förstå.

För att få en plats på Uniteds läkarsektion krävdes att du är säsongskortsinnehavare i ligan, varit på alla hemmamatcher i cuperna den här säsongen och sökt biljett till minst en bortamatch i Europa-spelet sedan starten av säsongen 2015/16. Men inte ens då var du garanterad en plats. Det innebar bara att du hade möjlighet att delta i utlottningen av chansen att få en av de 10 000 hett eftertraktade stolarna.

Förstå då den exklusiva känslan för de som faktiskt fick möjligheten att komma. Förstå också hur trogna de varit sitt lag för att få möjlighet att komma hit. Hur inbitna fans de faktiskt är. Förstå då också förvåningen hos oss övriga när de kommer till Friends Arena utan att verka bry sig det minsta.

De kom direkt från en tragedi i hemstaden Manchester och visst hade det lagt en skugga över onsdagens final. Men det stoppade dem inte från att sjunga upp och festa en hel dag i Stockholm. Det borde inte ha stoppat dem från att åtminstone försöka göra sig hörda på Friends Arena.

Känslan är att det lät mer från bortasektionen på Friends Arena utslaget över en hel match när allsvenska nykomlingen Sirius var här nyligen. Det finns utan tvekan ingen publik bland de allsvenska storlagen som hade förlorat den här läktarkampen. Redan en bit in i första halvlek viftade också skadade Marcos Rojo uppgivet mot United-sektionen. Fostrad i den sydamerikanska fotbollen måste han ha undrat vad det var för golfpublik som dykt upp.

Det är knappast något nytt att reta sig på fotbollens ekonomiska utveckling. På situationen där du, för att ens ha möjlighet att få köpa en biljett till finalen på Friends, redan måste ha spenderat en förmögenhet på din fotbollsklubb. Hur det selekterar supportrarna och tvingar bort de med passion men inga pengar. Det är inget nytt men det är ändå värt att återigen ta upp till ytan. Att alltid ta chansen att kritisera.

Ajax kom hit med ett gungande supporterhav. De hade på något sätt till och med lyckats smuggla in en hel capo-ställning åt klackledaren inne på Friends Arena. De skapade stämningen. De räddade atmosfären. (Tråkigt bara med de mindre roligare scenerna efter slutsignalen när en liten grupp började ta loss stolar som sedan slungades mot planen).

Stolta och klassiska jätten Manchester United kom med det bästa fotbollslaget men supportrarna hade med fördel lika gärna kunnat stanna hemma. De var ju ändå inte här.

Nu ska Lasse Granqvist berätta om ”Rickard, en före detta kriminell…”

av Patrik Brenning

”Vi har en kanongrej på gång!”

C Mores pressavdelning är vänliga nog att ibland ringa när de har något kul på gång som de tror även kan intressera oss på Sportbladet. De vill ha spridning och vi vill ha bra material så det är ofta en fin symbios.

I går hände det igen.

”Håll utkik i första periodpausen!”

Man anade ju vad som var på gång då Tommy Åström tidigare lobbat för tv-kanalens exklusiva möte med Tre Kronors målvakt Henrik Lundqvist. ”Sveriges bäste hockeymålvakt genom alla tider”, som Åström själv lade upp det.

”Jag tror ni kan tycka att det här är kul”

Men mötet med ”Kungen av New York” skulle visa sig komma i den andra periodpausen. I den första hade C More-gänget något annat på gång.

Det här:

pj

Mannen i hatt är alltså inte en ukrainsk medieprofil som tagit sig in i studion för att visa rumpan. Det hade varit roligare. Det här är något annat.

Det här är Peter Jihde. En gång svensk sport-tv:s tyngsta profil. I dag en senior i safarihatt.

Under den första periodpausen av Sverige-Slovakien tog Jihde helt plötsligt ordinarie programledaren Tommy Åströms plats och fortsatte utfrågningen av experterna Niklas Wikegård och Harald Lückner. Det var till en början härligt nostalgiskt med det gamla strävsamma paret Jihde/Wikegård återförenat (kanske den duo som haft bäst dynamik i hockeysändningarna på 2000-talet då jag älskade när Wikegård var rasande men Jihde modig nog att ifrågasätta och säga emot) men skulle när det verkliga skälet till comebacken till sist kom fram bli pinsamt och rent av irriterande.

En bit in i samtalet ryckte Peter Jihde tofsen, tog fram safarihatten och inledde ett 34 sekunder långt reklaminslag med orden ”Det kan bli ett riktigt äventyr i nästa period…” Detta samtidigt som Wikegård satte på sig faktura-fejset och inlevelsefullt fyllde på med ”Wow!”, ”Oj!” och ”Det är så där du ser ut” .

Men det här var inget härligt gruff gamla kompisar emellan. Det här var reklam. Det här var en kidnappning av sändningen precis lika smärtsam som kollegan Harald Lückners stela kroppsspråk fick det att se ut.

Jag tyckte synd om Lückner som måste ha undrat var han hade hamnat men jag tycker allra mest synd om alla svenska hockeyälskare. Precis som jag häromveckan tyckte synd om alla svenska fotbollsälskare.

Då var det Europa Leage-semifinal och John Guidetti hade precis missat alla sina drömmars mål när han i den sista sekunden av matchen mot Manchester United fick en jättechans att skjuta Celta Vigo till finalen i hans hemstad Stockholm. Förstå hur stor den finalen hade varit för Guidetti, för de svenska fotbollsfansen och för Svenska fotbollförbundet som arrangerar matchen. Förstå då hur betydelsefull missen var för Guidetti och de svenska tv-tittarna. Det kan ha varit hans karriärs tyngsta på en fotbollsplan.

Då klippte Kanal 9 efter slutsignalen från studion med Hasse Backe och Simon Bank till ett cykelinslag från Girot där kommentatorn Roberto Vacchi sjöng på italienska.

Detta istället för att visa Guidettis miss i repris. Istället för att låta Hasse Backe breda ut sig i en taktiskt analys. Istället för att ge Simon Bank fritt spelrum att klä den nya vändningen i Guidettis karriär i de ord vi andra i besvikelsen bara famlade efter. Istället fick Roberto Vacchi sjunga på italienska.

Det hände. På riktigt! Det kommer ta ett bra tag innan jag glömmer Karin Fricks stela skratt i studion.

Visst måste tv-kanalerna tjäna pengar på sina dyra sportsändningar – och det kan lätt bli  hyckleri när jag på en kommersiell tidning sitter här och pekar finger – med det här är något annat än bara reklam. Det här är reklam under förklädnad med avsikten att lura de egna tittarna och som kidnappar stora sportevenemang mitt under pågående sändningar. Varför kanalerna agerar på det här sättet är också uppenbart på TV4:s egen hemsida:

”Reklamen som finansierar våra sändningar får uppgå till 12 minuter per timme. Trailers och sponsringsmeddelanden räknas inte som reklam.”

Det är därför TV4 – utöver den ordinarie reklamen – nu tvingar kommentatorn Lasse Granqvist att berätta om Ola Rapace nya serie mitt under brinnande match i hockey-VM – precis som han beordrades att puffa för ”Kvällens Tiobio” under SHL-slutspelet. Det var också därför TV4 kastade in en yvig Peter Jihde i Safari-hatt under periodpausen av Sverige-Slovakien. Det kostar dem ingenting och de bryter inte mot några regler eftersom det ”bara” är trailers. Men vad händer med förtroendet? Vad händer med tittaren?

Under matcher vill jag ha ögonvittnesskildringar istället för Ola Rapace. I periodpauser vill jag ha analyser istället för Peter Jihde i safarihatt. Efter matcher vill jag ha repriser istället för falsksång.

Stoppa den förtäckta reklamen eller var i alla fall ärliga med att det är just reklam. Tvinga inte Sveriges bäste kommentator Lasse Granqvist att läsa manus om ”Rickard, en före detta kriminell som efter att ha vittnat mot sina kumpaner lever i Thailand med skyddad identitet”.

Tvinga inte begåvade Karin Frick att mitt under ett av fotbollssäsongens mest avgörande ögonblick skratta stelt åt ett klipp på när älskvärde Roberto Vacchi sätter färg på en cykelsändning.

Tvinga inte Harald Lückner att spela med när Peter Jihde skamlöst lockar tittare till ett tv-äventyr i Nepal.

Det är respektlöst mot dem som yrkesmän men det är framförallt respektlöst mot tittarna.

Gamarna kommer plocka isär Milan

av Patrik Brenning

Fotboll och ekonomi är knappast de sexigaste ämnena i världen (räknar med att runt 80 procent av ni som läser det här redan är på väg att leta sig vidare på era mobiler). Men jag måste be er om lite tålamod.

För det här handlar om AC Milan – en av Europas mest klassiska klubbar. Gänget som vann Serie A så sent som 2011, klubben där Grenoli satte Sverige på fotbollskartan, laget där Paolo Maldini alltid ställde upp med sin fläckfria frisyr och gänget som till sist fick rulla Alessandro Costacurta av planen.

Men nu är Milan illa ute. Riktigt illa ute.

Det hette så sent som i april att den kinesiska räddningen hade kommit. Med löften om tunga investeringar och nya sportsliga framgånger som på glansdagarna tog kinesiska Yonghong Li då över den mäktiga institutionen i italiensk fotboll.

Men är ett miljardlyft likt Chelsea under Roman Abramovitjs att vänta eller bör Milans fans till och med vara ännu mer oroade efter än innan affären? Football Italias sammanställning gör att det finns fog för oro.

Eller som de beskriver det: Gamarna cirkulerar ovanför Milan.

Ni kan med fördel kasta er över Football Italias engelska text här, annars försöker jag redogöra för det på svenska här under.

Gamarna i det här fallet är Paul Singer, grundare av den amerikanska hedgefonden Elliott Management Corporation. En vinstdriven fond som specialiserat sig på att köpa företag i ekonomisk knipa för att sedan vrida alla kronor de kan ur de döende kropparna. 2009 beräknades en tredjedel av fondens portfölj bestå av företag i kraftig skuld eller på randen till konkurs.

De drar sig inte heller för att ge sin in i kamp med maktfullare spelare. 1995 gick de upp i ringen mot Peru, 2008 mot Kongo och 2002 inledde de en bitter ekonomisk strid med Argentina. Ja, länderna alltså!

Den argentinska staten hade då hamnat i stora ekonomiska problem och vägrade helt enkelt att betala sina skulder. Chockade obligationsinnehavare var då så desperata att Elliott Management Corporation lyckades köpa obligationer till ett totalt värde av 5,5 miljarder kronor – för blott en miljard kronor.

För att förenkla det köpte alltså fonden rätten till skulder den argentinska staten hade för ett reapris mot att de tog risken att aldrig få några pengar alls tillbaka av Argentina. Grejen med Elliott Management Corporation är dock att de har gott om såväl resurser som knep för att driva in skulder andra skulle ha svårt att få igen.

2002 lyckades fonden få den ghananska hamnen i Tema att beslagta det argentinska militärfartyget (!) The Libertad. Skeppet skulle släppas ut på öppet hav igen först om den argentinska staten betalade tillbaka 176 miljoner av de miljarder kronor de var skyldigt Elliott Management Corporation. Det krävdes till sist att FN ingrep och förklarade skeppet som immunt i egenskap av ett militärt fartyg för att Libertad skulle kunna segla vidare.

2007 var det sedan det argentinska presidentplanet som, om president Nestor Kirchner inte fått ett sent tips, hade hamnat i hedgefondens ägo. Planet skulle landa i USA för underhåll men hade, om inte Kirchner ställt in besöket i sista stund, beslagtagits tillsammans med de bensinpengar piloten fått med sig i kontanter.

Förra året fick Argentina, efter att skulden genom kraftiga räntor växt i nästan 15 långa år, till sist nog av Paul Singers eviga jagande och gick med på en kompromiss med hedgefonden. Nationen betalade då Elliott Management Corporation 21 miljarder kronor för att lösa skulden – en 369 procentig avkastning på fondens investering.

Hedgefonden styr i dag över investeringar på motsvarande 264 miljarder kronor och har gett en årlig avkastning på 14,6 procent åt sina investerare. Men vad ska de då med en fotbollsklubb till? För fotbollsklubbarna tjänar inte pengar. De kostar pengar.

Under Silvio Berlusconis 30 år långa styre dominerade Milan stundtals europeisk fotboll men gjorde faktiskt bara ekonomisk vinst under tre av de 30 åren. Under 2016 förväntas klubben ha gjort en förlust på 728 miljoner kronor.

Som jämförelse kan nämnas att Champions League-segraren Real Madrid gick 291 miljoner kronor plus förra året. Det är inga summor som lockar hedgefonder av Elliott Managements storlek.

Så vad är de ute efter?

Hela anledningen till att hedgefonden ens investerat i Milan är den nye kinesiske ägaren Yonghong Li och kanske framförallt Lis desperation.

Le kom överens med Berlusconi om att köpa 99,93 procent av AC Milans aktier för motsvarande 7,2 miljarder kronor innan årsskiftet mellan 2016 och 2017 samt betala av ytterligare drygt två miljarder kronor i skulder. När avtalet undertecknades tvingades den kinesiske affärsmannen samtidigt betala in 970 miljoner kronor i pant.

I december hade Yonghong Li dock inte lyckats skrapa ihop pengarna och bad om ett uppskov till mars. I utbyte betalades ytterligare 970 miljoner kronor i pant till Berslusconi.

När deadlinen den 3 mars närmade sig sköts affären så upp ytterligare en månad med 485 miljoner till i pant. Sedan, med bara två veckor kvar till köpdatumet den 13 april, upplöstes Lis företag Sino-Europe Sports.

Kinesen stod nu utan ekonomisk backning och med risken att förlora de 2,4 miljarder kronor han redan lagt in i pant för klubben. Den 28 mars säkrade han till sist ny ekonomisk hjälp – från Elliott Management Corporation.

Fonden pumpade in 2,45 miljarder kronor för att lösa affären. I utbyte har Li tvingats lova att betala tillbaka pengarna inom 18 månader – plus en 11,5-procentig ränta. Om Li misslyckas kommer hedgefonden ta över en del eller alla av aktierna i AC Milan.

Nu är frågan hur kinesen tänkt sig att på 18 månader lyckas skramla ihop de 2,45 miljarder han uppenbarligen inte hade när han köpte AC Milan? För han lär knappast tjäna ihop dem på AC Milan.

Klubben går i förlust och har i den åldrande, och delade, arenan San Siro inga större utsikter att utöka matchdagsintäkterna. De kommersiella inkomsterna från den tidigare så hett eftertraktade kinesiska marknaden har inte heller visat sig vara översvallande för andra klubbar som försökt. Den här affären sker också samtidigt som tv-avtalet för de italienska klubbarna väntas sjunka, snarare än öka, i värde.

Misslyckas Yonghong Li med att skrapa ihop pengarna kommer en av fotbollens mest klassiska klubbar snart vara i händerna på en skandalomsusad hedgefond vars enda intresse kommer vara att få igen sina stålar – med ränta.

Gamarna cirkulerar.

Hur ska förbundet agera när Zlatan har bytt sida?

av Patrik Brenning

Det här började egentligen med en ganska enkel tanke. Efter att ha sett Zlatan Ibrahimovics påverkan på det svenska landslaget och det Svenska fotbollförbundet de senaste åren har det varit uppenbart vilken makt fotbollsstjärnan haft på allt från kost till träning och mediarelationer.

Men är det över nu? Har Zlatan klippt banden med Svenska fotbollförbundet bara för att han själv slutat spela landslagsfotboll? Eller är det så att just de banden snart kan bli viktigare än någonsin för 35-åringen?

Såväl Zlatans klädmärke som vitamindrycken han sponsrar bygger på uppfattningen att Ibrahimovic själv är ett idrottsligt föredöme. Något eftersträvansvärt. Men kan de verkligen fortsätta sälja på den historien när anfallaren inom några år lägger skorna på hyllan och istället iklär sig rollen som stenrik affärsman?

Det förflutna har lärt oss att det kan gå rätt snabbt det där.

Då kan ett samarbete med landslaget ändå fortsätta ge stjärnans varumärken legitimitet som värdiga för proffs. Bra nog för de allra bästa. Därför är det spännande att se hur dialogen egentligen fungerar mellan förbundsledningen och Ibrahimovic själv när han nu lämnat svensk fotboll.

För hur ska Svenska fotbollförbundet agera när deras största kassako nu plötsligt sitter på andra sidan av förhandlingsbordet?

Vi kan väl ta Vitamin Well som exempel? Drickan som sedan april 2016 är en officiell partner och ”sportdrycksleverantör” till samtliga svenska landslag (även fast det är mer oklart hur många spelare som egentligen dricker den).

 

När landslagets träning är slut på Friends Arena passerar spelarna förbi dryckes- och fruktbordet för att fylla på energidepåerna. Det är fortfarande några dagar kvar till VM-kvalet mot Vitryssland och förberedelserna är minutiöst planerade.

Bredvid bordet står två vagnar med tio vattenflaskor i vardera (det finns uppenbarligen inga vattenbärare i det svenska landslaget längre). På bordet väntar spelarnas andra alternativ: Zlatan Ibrahimovics sportdryck Vitamin Well+.

– Den är framtagen tillsammans med honom och hans team. Framtagen med nutritionister utifrån hans önskemål. Han har godkänt allt, även smaken och det märks att det är mineraler i den. Sammansättningen gör att den inte blir för söt, säger Agnes Palinski, pressansvarig på Vitamin Well.

Men exakt hur Zlatan själv tjänar pengar på sin sportdryck är betydligt svårare att få reda på än vätskans eventuella fördelar.

Bolaget var fortfarande i uppstartsfasen när de inledde sitt samarbete med Zlatan 2014. Att fotbollsstjärnan haft betydelse för den fortsatta utvecklingen är uppenbart i årsredovisningarna.

”I slutet av 2014 ingick bolaget ett samarbete med Zlatan Ibrahimovic”, står att läsa som en särskilt skrivelse under rubriken ”väsentliga händelser under räkenskapsåret samt efter räkenskapsårets utgång” i årsredovisningen från 2014. Då hade omsättningen för koncernen ökat med knappt 33 procent från året innan.

Mellan 2014 och 2015 steg den med 70 procent. Men exakt på vilket sätt Zlatan själv belönats för sin del i dryckesförestagets explosionsartade utvecklingen är hemligt.

För sin Volvo-reklam fick Zlatan, enligt Dagens Industri, mellan tio och tolv miljoner kronor. När det kommer till fotbollsstjärnans parfym är upplägget ett annat. Där har 35-åringen en så kallad royalty, en viss procent av vinsten på försäljningen, bekräftar Amazing Brands styrelseordförande Thomas Axén för tidningen Café.

I ett uttalande från Vitamin Wells ledning på frågan hur Zlatan tjänar pengar på sin sportdryck skriver företaget:

”Vitamin Well kommenterar inte innehållet i enskilda samarbeten. Generellt sett så tycker vi däremot inte att royalty är en bra ersättningsmodell då det inte tar med alla aspekter av ett samarbete.”

Delägare i företaget är Zlatan inte heller. I bolagets aktiebok framgår att endast nio företag innehar de röstsvagare b-aktierna i bolaget – samtliga ägda av personer med direkt koppling till verksamheten. Ensam ägare av de röststarkare a-aktierna, och därmed företaget som kontrollerar bolaget, är sedan november 2016 internationella investeringsbolaget Bridgepoint.

Inte ens Svenska fotbollförbundet, som alltså tecknar marknadsavtal med dryckestillverkaren gällande den sportdryck Zlatan tagit fram, har någon insyn i och hur mycket 35-åringen själv tjänar på att drycken syns och säljs.

– Nej, ingen alls. Det är enbart en fråga som de hanterar, säger generalsekreterare Håkan Sjöstrand.

Men har det här då någon betydelse? Jag ringde Peter Utterström, advokat som jobbar med mutfrågor.

 

Anledningen till att jag talar med Utterström är också en undran jag haft kring de personliga relationerna många inför Svenska fotbollsförbundet har till Zlatan. Så även generalsekreteraren Håkan Sjöstrand.

Sjöstrand är den på Svenska fotbollförbundet som har det yttersta ansvaret för förbundets marknadsavtal. Samtidigt var Sjöstrand själv inbjuden till Manchester av Zlatan Ibrahimovic i oktober förra året, efter att anfallaren slutat i landslaget.

Sjöstrand är en inbiten Manchester United-supporter och har flera gånger talat om såväl sin kärlek till den engelska klubben som sin lycka över att Ibrahimovic nu spelar där. Dagen efter att förbundets generalsekreterare fyllt 50 år bjöd Zlatan honom på en unik upplevelse inne på Manchester Uniteds arena Old Trafford vid Premier League-mötet med Stoke den 2 oktober.

Sjöstrand fick sitta i Zlatans egen loge inne i arenan. Bilder från generalsekreterarens Instagram visar också hur han blev bjuden på sång och tårta samt fick en Manchester United-tröja signerad av hela laget med en personlig gratulation från Zlatan själv.

Knappast olagligt men ändå problematiskt, säger Peter Utterström.

– Det finns ett tingsrättsavgörande mot Ilmar Reepalu som var Malmös starke man, jag vill minnas att han fick i födelsedagspresent att åka till kompisens afrikanska lodge med resan betald och allt. Det höll inte mutmässigt i svensk domstol och det är en referens. Så enligt svensk domstol är det uppenbarligen inte förbjudet att bjuda någon på någon ganska extravagant övning med anledning av en födelsedag. Så med den referensen och med vad jag förstår av omständigheterna tror jag att det är rätt svårt att få en åklagare att ta upp den här frågan, säger Utterström och fortsätter:

– Personligen tycker jag att svensk mutlagstiftning och tillämpning är väl svag. Jag jobbar nästan hundra procent med den amerikanska mutlagstiftningen – Foreign Corrupt Practices Act, FCPA – och där kostar det lite mer. Så om en amerikansk företagsklient till mig med ett svensk dotterbolag hade berättat en snarlik historia så skulle jag säga ”nej, gör inte det där”. Det hade jag förmodligen sagt till ett svenskt också men i amerikansk kontext är det en större risk, säger Utterström.

Har det någon betydelse för den här frågan om Zlatan är aktieägare i Vitamin Well eller ”bara” har vinstintresse?

– Han må göra sina affärer som han finner lämpligt så länge de inte är olagliga och att de sen håller det hemligt är också okej eftersom det är två privata verksamheter. Men eftersom han är så kopplad till Vitamin Well kan det bli ”etiskt ansträngande” för SvFF i fall som det du redogjort för. Men sannolikt svårt att driva med svensk mutlagstiftning som utgångspunkt. Särskilt om det som nu är kopplat ihop med en födelsedagsaktivitet.

Ser du att SvFF har något ansvar i att reda ut Zlatans koppling till Vitamin Well innan de skriver den här typen av avtal och samtidigt medverkar på den här typen av aktiviteter?

– Om de gör bedömningen att man ska ha en sportdryck till spelarna och sedan väljer Zlatans sportdryck må det vara hänt. Utgångspunkten bör dock vara att den handlas upp baserat på kvalitet och pris. Har man en skyldighet att undersöka bakomliggande förhållanden? Självfallet måste man ha både interna policies och rutiner som säkerställer att allt agerande av SvFF och dess anställda inte riskerar att hamna i intressekonflikter eller i etiska problem.

Någon undersökning i Zlatans och Vitamin Wells ägarförhållanden har förbundet, enligt Sjöstrand, alltså inte gjort. Jag frågar Håkan Sjöstrand:

Har ni på något sätt diskuterat, med tanke på hans starka koppling till förbundet, att det kan bli en annorlunda sits när ni skriver avtal med ett sådant företag där han då eventuellt skulle kunna ha haft ägarintresse?

– Vi tycker det är fantastiskt bra om han eller om andra av våra fotbollsikoner vill vara med och investera i svensk fotboll. Men det här är ett beslut som Vitamin Well har fattat då det är ett samarbete mellan oss och dem, säger Sjöstrand.

Ser du att det påverkar er relation till Vitamin Well på något sätt?

– Nej, vi har ett jättebra samarbete som vi ingått sedan tidigare och som med alla våra samarbeten försöker vi hela tiden utveckla dem och hitta nya möjligheter.

Påverkas det här samarbetet på något sätt av din personliga relation med Zlatan?

– Nej, det här är ett avtal som bygger på kommersiella grunder. Det är bra för Vitamin Well, det är bra för Svenska fotbollförbundet och det är bra för svensk fotboll.

 

Håkan Sjöstrand ser inte heller, till skillnad från Utterström, någon problematik i födelsedagsaktiviterna i Manchester i oktober förra året.

– Jag såg matchen från hans säsongsloge. Sedan är jag supporter av Manchester United så det är en sådan sak i sig och jag hoppas kunna se dem ytterligare denna säsong. Och min matchtröja fick jag signerad i 50-årspresent. Och självklart träffar jag både spelare och deras familjer på olika sätt och i olika sammanhang som till exempel matcher. Jag försöker hålla en bra dialog och kontakt med spelarna vilket är en viktigt del i mitt jobb och i det här fallet Zlatan.

Peter Utterström beskriver det här som etiskt problematiskt. Hur ser du på det?

– Jag vet inte hur han tolkar det. Jag ser inte något problem. Jag förstår inte heller vad det etiska problemet skulle vara? Det får i så fall stå för honom. Jag tycker nästan att frågan och påståendena som görs i detta fall får ett löjets skimmer över sig. Det är ungefär som om att jag inte kan umgås med företrädare för någon annan av våra partners. Då innebär det väl att jag inte heller skulle kunna uppvakta en vän som är ICA-handlare eller jobbar på Svenska Spel. Jag menar, jag har jobbat på både Svenska Spel och Ica, som också är partners till oss och jag har ju många vänner som jobbar där.

Är det vanligt att du tar emot gåvor från dem?

– Nej jag får inga gåvor av dem men jag umgås privat med mina vänner som kan jobba på både Ica och Svenska Spel. Exempelvis om någon av mina vänner fyller år så kan jag bli bjuden på deras kalas och få äta både mat och tårta.

När träningen är slut på Friends Arena bryter Viktor Claesson av plastlocket till en sportdrycksflaska med tänderna. De andra spelarna nöjer sig med vatten. Några dagar senare kommer Sverige besegra Vitryssland med 4-0 inne i arenan som enligt Ibrahimovic själv ”borde byta namn till Zlatan med tanke på allt jag dragit in”. Snart står han staty utanför.

Det är också uppenbart att svensk fotbolls störste fortfarande är närvarande i varenda kubikmeter luft här inne oavsett hur hårt Friends Arenas bengalfläktar fortsätter jobbar. Vi journalister frågar om honom, spelarna talar om honom och allt laget gör kommer jämföras med det han gjorde. Därför är det kanske bara naturligt att även vattnet bär hans namn.

Men frågan är hur Svenska fotbollförbundet agerar om det är Zlatan själv som ringer nästa gång och vill ha sitt A-Z på matchtröjorna? Hur väger förbundet då det ekonomiska värdet i direkta pengar mot betydelsen av att hålla relationen till Zlatan levande? Såväl den kommersiellt drivna som den privata.

Det här var inte modigt, Janne

av Patrik Brenning

Tio byten till en träningsmatch mot Portugal.

Frågan är vad det är Janne Andersson egentligen vill testa?

Janne Andersson motiverade själv de tio förändringarna i startelvan med att han själv måste ”våga och ta för sig” när han kräver detsamma av spelarna. Men jag vet inte om det här var speciellt modigt.

Oavsett hur det går är det ju bara att peka på startelvan.

Man kan också fundera kring den andra motiveringen Andersson hade till valet att spela ett b-lag mot den regerande Europamästaren (som dock också lär vara reservbetonat): Att det är jämnt på flera positioner och att de som står bakom förtjänar en chans att visa upp sig. Jag är dock frågande till hur rättvis den här chansen egentligen blir.

För vilken möjlighet får spelare som till exempel Viktor Claesson, Jakob Johansson och Sam Larsson att visa att de hör hemma i en svensk startelva när de inte får testa sig tillsammans med de lagkamrater de sedan förväntas spela med?

Nej, jag hade helst sett tre eller eventuellt fyra byten i startelvan, som mest, för att verkligen ge spelarna som står och knackar på dörren till startelvan en vettig chans att visa att de kan slå in den. Nu känns det som det här mest blir en innehållslös uppvisningsmatch där ingen lär bli speciellt klokare på någonting efteråt.

Förutom Emil Krafth möjligen som blir mannen som ska stoppa Cristiano Ronaldo. Ronaldo som knappast lär ha svårt att hitta motivation när han nu för första gången får spela med landslaget hemma på Madeira.

Offer för vidrigt bolag och våra enkla skratt

av Patrik Brenning
shaw

Wayne Shaw var en 45-årig fotbollsälskare som gjorde allt för sitt kära Sutton United. Förutom att fylla platsen som något av en symboliskt reservmålvakt var Shaw en eldsjäl i division 5-laget från södra London.

Han städade arenan, skötte om konstgräsplanen och assisterade tränaren. Tre av sju nätter sov han till och med på en soffa inne på klubbens kansli eftersom han inte hann med att göra den långa resan hem till sydkusten mellan arbetspassen.
– Jag måste stänga av strålkastarna varje kväll klockan tio så jag sover här på soffan måndagar, tisdagar och onsdagar, berättade 45-åringen i veckan för engelska The Mirror.

Allt det här var innan måndagen. Kvällen som var tänkt att uppfylla alla fotbollsälskares innersta dröm och svepa idrotten tillbaka till dess glansdagar. Till tiden då ära betydde mer än pengar och världens mest berömda fotbollsspelare inte var länge bort än en armlängds avstånd från din vanliga sittplats på den lokala idrottsplatsen.

Sutton United hade lottats mot mäktiga Arsenal och alla tidningar skrev om fotbollssagan där Arsenals fotbollsmiljonärer skulle ställas mot amatörerna i lilla Sutton. Inför matchen blev också just Wayne Shaw en perfekt illustration på exakt hur stor skillnaden var mellan klubbarna.

På ena sidan stod de likt i marmor perfekt skulpterat tränade kropparna hos fullblodsproffsen i Arsenal hämtade från alla världens hörn och på andra sidan 127 kilo tunge Wayne Shaw.
– Vi spelade faktiskt tillsammans när vi var 14 eller 15 år. Man kan säga att vi båda följde våra drömmar. Jag till Premier League och han till korvståndet, skämtade engelske fotbollslegendaren Alan Shearer inför matchen. Och alla skrattade.

shaw3

Shearer delade omklädningsrum med Shaw under ungdomsåren i Southampton när målvakten var en tidigt fysiskt utvecklad och väldigt lovande anfallsspelare. Men samtidigt som Shearer förvandlades till en av Englands mest firade målgörare genom tiderna föll Shaw genom divisionerna tills bara en hygglig, och så småningom kraftigt överviktig, målvakt återstod.

Men inför stormatchen, när den samlade pressen och de mäktigaste tv-kanalerna kom på besök och för en kväll förvandlade Gander Green Lane till mittpunkten av fotbollsuniversum (nåja), skrev plötsligt alla om Wayne Shaw. Han var gäst hos jätteshowen med Piers Morgan och alla skrattade. Han klistrades in på tv-spelsomslag till Fifa 17 och alla skrattade. Han fick lansera sin egen chilisås och alla skrattade.

Plötsligt stod Wayne Shaw i det rampljus hans vän Alan Shearer så länge haft ensamrätt på och det var uppenbart att 45-åringen blev berusad av uppmärksamheten. Så kraftigt att inte ens ett erbjudande om ett utvik i ett brittiskt magasin avfärdades omedelbart.

Här såg också The Suns spelbolagsnissar en gigantisk möjlighet att profetera på den breda fotbollspublikens förkärlek till antihjältar, uppstickare och fotbollssagor. De köpte tillfälligt upp såväl reklamplatsen på Sutton Uniteds tröjor som reklamplatserna runt arenan. Men de nöjde sig inte där.

Även Sun Bets hade självklart förstått att Wayne Shaw, även fast han inte skulle spela en enda minut, var hela kvällens stora hjälte och presenterade därför ett skämtsamt odds: Åtta gånger pengarna om tjockisen äter en paj under matchen.

Det är fortfarande inte känt om Wayne Shaw själv fick betalt för att äta pajen eller om han faktiskt bara gjorde det som ett skämt. Men oavsett blev konsekvenserna förödande.

shaw2

För efter att 45-åringen glufsat i sig den där pajbiten på bästa sändningstid startade det engelska fotbollsförbundet en utredning om spelfusk. Det ansågs misstänkt att Shaw själv kunde ha varit med på PR-stuntet och därmed riggat spelet. För oavsett hur det ligger till gör skrivna regler ingen skillnad på skämt och ont uppsåt och när FA-cupen kommer på besök med hela sitt maskineri har regelboken alltid en plats på främre raden.

På tisdagskvällen kom beskedet från Sutton United. Ämnesraden på hemsidan lyder bara kort ”Wayne Shaw – 21 februari 2017”

Wayne Shaw har sagt upp sig från sin roll inom Sutton United till följd av händelserna under gårdagskvällen och publiciteten som följde. Han har sagt att han ”helt och fullt förstår klubbens position”. Vi är självklart besvikna över att Waynes tid i klubben skulle sluta på det här sättet och vill tacka honom för hans bidrag till klubben och önska honom lycka till i framtiden.

Wayne Shaw, 45 år, grät när han tillsammans med klubben formulerade de orden.

Det skulle vara en saga för Sutton United att få möta mäktiga Arsenal på hemmaplan i FA-cupen. Den mytomspunna turneringen som påstås vara världens äldsta fotbollstävling men som sedan flera år är hotad av Premier Leagues och Champions Leagues gigantiska prispengar. Den enda cupen i England där David fortfarande kan få möta sina krafter med Goliat. Men det blev ingen saga.

När Arsenal hade lämnat Gander Green Lane stod Sutton United kvar med ett nedskräpat omklädningsrum och en tom soffa.

Wayne Shaw reser i kväll ensam hem till sydkusten som en utskrattad nolla med varken jobb eller klubben i sitt hjärta kvar. Utan det sociala sammanhang som skänkt honom så mycket och den spelargrupp som blivit hans vänner.

Han offrades i Sun Bets vidrigt cyniska sätt att profetera på allmänhetens fascination för en tjock fotbollsmålvakt. Vad de fick tillbaka? Enligt brittisk press placerades 2000 spel på att Shaw skulle äta pajen. Man kan verkligen undra om det var värt det.

Det är fortfarande ingen som vet om Wayne Shaw fick några pengar själv. Det spelar ingen roll längre – han har redan fått sitt straff innan eventuell dom – men jag hoppas innerligt att han i alla fall tjänade en hacka på det. För annars återstår egentligen bara en FA-cup som på måndagen rånades på sitt allra heligaste av ett vidrigt spelbolag som borde skämmas.

Det och skammen över våra enkla skratt åt en överviktig fotbollsmålvakt.

Skidskyttet har blivit Sveriges största sekt

av Patrik Brenning

Det finns en märklig religiös sekt i Sverige. Närmast koordinerat kokar de kaffet varje helg, tinar de från julen överblivna saffransbullarna och plockar fram mandelkubben från skafferiets allra innersta gömmor.

För ett par vintrar sedan var F21 i Norrbotten halvvägs upp i luften med sina bombplan sedan de misstagit sektens samlade rop om ”FULLT HUS!” för flyglarmet och varje helg töms halva den svenska elreserven när ivriga entusiaster ska mäta egna stav till stav-tider. De är så många att Gotland snart kommer tvingas bygga vallar för att skydda Visby från svallvågorna som uppstår när Sveriges samlade landmassa gungar till i samma ögonblick som de tillsammans dunsar ner i sina tv-soffor.

Det är svårt att säga exakt när rörelsen grundades men redan 2000 varnades det för att rekrytering gick rekordsnabbt och 2009 kunde vi definitivt konstatera att genomslaget var ett faktum.

Skidskyttet hade då blivit den mest populära återkommande tv-sporten i Sverige.

Visst, fotbollslandslaget hade sin miljonpublik på de få landskamperna som spelades, klubblagsidrotten på många sätt en starkare ställning hos de yngre tittarna och OS visar alltid fina siffror men skidskyttet hade det helg efter helg. Miljon efter miljon. Så höga siffror att de på toppen till och med passerade längdskidåkningen.

Starten var Magdalena Forsbergs framgångar i slutet på 90-talet – en framgångsera som sedan fortsatte med Anna Carin Zidek, Helena Ekholm, Björn Ferry och Carl-Johan Bergman – men trots att framgångarna sedan flera år uteblivit har miljonpubliken fortsatt att fascineras av de kvarvarande misslyckade skidåkarna från Ryssland, Tyskland och Norge som hittat en pensionsförsäkring i den så suspekta sporten.

Svenska skidskytteförbundets generalsekreterare Ingemar Arwidson säger att tittarsiffrorna låg på 400 000 tittare när de nådde botten för några år sedan. Nu är de, trots avsaknaden av ett ordentligt svenskt uppsving, tillbaka runt miljonen. Det är egentligen helt sjukt.

Ännu märkligare är det när vi betänker vilken försvinnande liten sport skidskytte är. I RF:s statistik stod 2014 endast 2355 personer listade som medlemmar i en skidskytteförening (föräldrar och andra funktionärer inräknat). Det är 111 elva fler än som samma år var engagerade i svensk casting och 255 färre än de som sysslade med organiserad frisbee.

Ingemar Arwidson förklarar delvis siffrorna med att skidskytteföreningarna missförstod det nya anmälningssystemet som infördes 2013 (då sporten tappade från 9254 till 1599 medlemmar) men oavsett så medger även Arwidson att antalet aktiva skidskyttar i Sverige är försvinnande få.

– Det första jag identifierade när jag blev generalsekreterare 2010 var att vi trots oerhörda framgångar under 15 år inte hade blivit en enda skidskytt eller förening mer. Vi var bara 500 när vi 2011 satte upp målsättningen att bli dubbelt så många till 2014. Nu är vi 1300 och målsättningen är att bli 2000 till 2019.

Anledningen till det låga antalet aktiva skidskyttar har inte varit ett bristande intresse utan dyra anläggningar. Det är något förbundet nu hittat en lösning på genom att låta ungdomar tävla i luftgevärsskidskytte på tio meter korta skjutbanor utan tillståndskrav och redan nu anar skidskytteförbundet också effekten i landslaget.

– Jag skulle påstå att Hanna Öberg, Anna Magnusson och Jesper Nelin är början på den vågen. Definitivt.

Det här ger det redan starka skidskyttet den där tredje och för alla andra sporter avgörande ingrediensen för att snärja nytt folk till sin idrottssekt.

Jag talar om treenigheten som är den svenska idrottssjälen.

1. Svenska framgångar

Vann Sverige VM-guld?! I bowling med trestegsprotes? Hissa flaggan älskling!

2. OS

Skulle varpa komma med på OS-programmet skulle svenskarna skråla framför tv-apparaterna som om det var en VM-final i fotboll och inom fyra år ha belönat halva Gotland med Konungens medalj i högblått band.

3. SVT

”Var fan är fjärrrkontrollen”, frågar vi oss men ser sedan André Pops bekanta biceps tona upp sig i tv-rutan. Sen nöjer vi oss med vilken idrott SVT än skedmatar oss med i den genomtrygga Vinterstudion där Pops gungar oss som små spädbarn i den statliga kanalens trygga famn.

Jag skulle kunna sätta mina samlade besparingar på att precis vilken idrott som helst hade kunnat nå miljonpublik minst vart fjärde år om samtliga av de tre ovanstående förutsättningar blev uppfyllda. Skulle Internationella olympiska kommittén till exempel få för sig att innebandy är framtiden skulle Kim Nilsson (ni får googla här) sitta i Skavlan inom ett par veckor.

Men grejen är den att skidskyttet lyckas locka miljoner trots att bara två av tre förutsättningar är uppfyllda. Det är något unikt och anledningen är att skidskyttet för första gången lyckats plocka in en fjärde dimension till treenigheten.

Vi kan kalla den Kaffeaspekten.

Det är generalsekreterare Ingemar Arwidson som själv tar upp den.

– Skidskyttet är inte bara som en straffspark i fotboll där du vet att det är ett slag utan det är fem kulor som alla måste sitta. Det ger en utdragen spänning. Sedan hinner du också hämta andan och dricka din kopp kaffe innan det är dags för nästa spänningsmoment igen. Jag är helt övertygad om att populariteten har med det att göra.

Tron på treenigheten bröts i samma stund som skidskyttet hittade en fjärde helig graal. Med en helt ny utövarbas och nya generationer som för första gången fostrats som skidskyttar och inte är omskolade skidåkare ser framtiden nu närmast skrämmande stark ut.

För vad kan egentligen konkurrera med något så svenskt som den ultimata kaffesporten?

Sida 1 av 7
  • Tjänstgörande sportredaktör: Hampus Hagman
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB