Sune Reinhold, Solnas sparkade stadsdirektör, fälldes i dag för mutbrott i det stora arenamålet.
Övriga fem åtalade, däribland kommunens tidigare kommunalråd Lars-Erik Salminen, friades däremot från åtalet om bestickning.
Reinhold döms  till böter för att ha ”begärt eller lovat utlovas otillbörlig belöning” samt för att ha tagit emot 375 000 i mutor. Det är, trots den fällande domen, delvis en framgång för honom: åklagaren har hävdat att han tog emot nästan en miljon i mutor.
För att någon ska ha tagit emot en muta krävs naturligtvis att någon eller några betalat ut den. Det kallas bestickning. Men även detta brott måste bevisas och Solna tingsrätt anser inte att det är bevisat att de fem medåtalade gjort sig skyldiga till det.
Det ambitiösa åtalet är således en liten framgång för chefsåklagare Alf Johansson. Men också en stor motgång.

Som kriminalreporter har man besökt de flesta tingsrätter i Sverige, suttit på fler åhörarläktare än man kan räkna under fler rättegångar man varken kan eller vill minnas.
Nu, dagen innan ännu den 16:e rättegångsdagen i Oslo på Breivik-rättegången, måste jag säga att den norska tingsrättens hantering av detta fall är ett under av organisation.
Det är välplanerat in i minsta detalj. Både press, och framförallt anhöriga och överlevande, behandlas med största respekt. Flera gånger i veckan skickas information ut. Säkerheten är hög. Platserna mer än väl tilltagna, så att alla som vill kan närvara. Och så gott som varje dag efter avslutad förhandling hålls en presskonferens.
Fallet är unikt och därmed krävs så klart en unik hantering. Men många tingsrätter i Sverige kan lära av Oslos.
De är helt enkelt ett under av organisation.

Offer för brott ska i framtiden inte få sina skadestånd prutade.
Den nya brottsskadelagen innehåller bland annat denna utmärkta förbättring.
Brottsoffermyndighetens kanske viktigaste uppgift är att se till att brottsoffer får det skadestånd som gärningsmannen inte kan betala eller om försäkring saknas.
Det har fungerat lite si och så: myndigheten har haft möjlighet att strunta i det skadestånd domstol har beslutat om och själv avgöra hur mycket som ska betalas.
Ta Ingrid, mamma till 19-åriga Cajsa Jonsson som för några år sedan blev mördad i Norrköping. Mannen som våldtog och mördade henne dömdes till livstids fängelse och att betala 175 869 kronor i skadestånd till mamman och ett lägre skadestånd till den unga kvinnans tre syskon.
På tok för högt, ansåg myndigheten och skrev efter nästan tre års grubblande ner mammans ersättning till en knapp fjärdedel, 39 941 kronor. Syskonen fick ingenting.
Det finns många andra exempel på hur skadestånd prutas, en prutning som knappast gagnar människors tilltro till rättssamhället.
Men i det betänkande som i dag lämnas över till regeringen föreslås en förändring av detta missförhållande. Myndigheten ska helt enkelt ”som huvudregel” följa domstolens beslut. Det vill säga: egna bedömningar får ni göra endast i undantagsfall.
Dessutom höjs basbeloppen för brottsskadersättning, vilket i praktiken innebär höjda skadestånd.
Detta är ett utmärkt förslag och det skulle förvåna om regeringen går emot det.

Varje rättegång berör på ett eller annat sätt, hur många åhörarbänkar i tingsrätter runt om i landet man än suttit på.
Det finns alltid ett offer. Det offret har familj och vänner. Detsamma gäller gärningsmannen.
Varje berättelse i varje rättssal är unik, man vänjer sig aldrig.
Men kanske blir man mer garvad, på gott och på ont.
Det trodde jag åtminstone fram till måndagen den 16 april.
Sal 250 i Oslo tingsrätt fylldes snabbt upp till bristningsgränsen. Press från världens alla hörn, anhöriga till de som dog på Utøya och i Regeringskvarteret. Överlevande som fortfarande drömmer mardrömmar om det som hänt.
Tätt, tätt packade satt de där i salen. Ibland grät de. Ibland blundade de.
Och så i mörk, fläckfri kostym med det blonda håret i en stram sidbena – Anders Behring Breivik, 33.
Vi journalister, precis som de flesta andra människor, försöker ofta hitta förklaringar till det som hänt, att se orsak och samband.
Men där, under de den vecka jag satt fyra rader bakom en man som mördat 77 och skadat 42, kunde jag varken förstå eller förklara.
Det som skedde den 22 juli är helt enkelt ofattbart.
Och då vet vi ändå vad som hände. Vi vet hur och när. Breivik själv gör till och med ett stort nummer av att förklara exakt varför det hände.
Men när en till det yttre helt vanlig kille sitter där i vittnesbåset framför de anhöriga och överlevande och säger att han inte ångrar sig, att han skulle göra om allt igen, att han önskar att han dödat alla på Utøya, då går det helt enkelt inte att ta in.
När de fasansfulla övervakningskamerafilmerna från sprängningen av Regeringskvarteret visas, när vi på en ljudlös film får se folk kastas i väg av tryckvågen, stenar flyga och glassplitter regna över Oslos gator och mannen som ligger bakom det bara ler stolt, då går det inte att förstå.
Det förblir helt enkelt ofattbart.

Det råder ingen tvekan om att en mördad persons klasstillhörighet kan ha betydelse för hur han eller hon skildras i journalistiken.
Titta bara på vilka detaljer Expressen har valt att satsa på i rubriker och nedryckare i berättelsen om den mördade mannen i vad som har kallats ”Sveriges värsta grannfejd”.
Bakgrunden är välkänd och ser ut som följande:
Byn Vojakkala i Tornedalen har i över 20 år plågats av en mycket brutal och komplicerad konflikt mellan en romsk familj och några andra invånare.
Nu har grannen Esa Rano hittats mördad. Medlemmar i familjen har tidigare dömts för att försökt döda denne man som sannerligen inte själv var guds bästa barn. Dömd bland annat för dråp samt brott riktade mot familjen.
Om mordet är det senaste kapitlet i denna hemska följetong eller inte återstår att se, så låt oss lämna den och i stället titta på hur brottet har skildrats.
Expressen hade följande rubrik och nedryck i tidningen i går:
Mördad i hemmet
Esa, 51, överlevde yxattack – hittades med kula i huvudet samma dag som han skulle köpa apor.
För säkerhets skull återfanns även de tilltänkta husdjuren i första meningen i ingressen.

På hemsidan gick redigeraren ännu längre och gick redan i rubriken på aporna.
Är då det planerade inköpet så viktigt i detta kriminalfall att det är journalistiskt relevant att satsa på det i rubriken? Naturligtvis inte. Det är ju inte som att var på väg att köpa vapen för att han en tid känt sig hotad, vilket onekligen hade haft betydelse i sammanhanget.
Det finns ett annat skäl. Det är en lustig detalj. Höhö, gubben skulle köpa apor.
Vilket leder till ytterligare en fråga: skulle rubriken se likadan ut om det var en direktör med fyra miljoner i årsinkomst och våning på Strandvägen som mördades?
Jag är beredd att satsa tusen spänn på att aporna skulle återfinnas först ganska långt ner i texten om så var fallet. För det skulle definitivt vara med: journalistik med detaljer är bättre än journalistik utan detaljer.
Det finns med andra ord ett klassperspektiv i nyhetsvärderingen.  Människor i socialgrupp 42 tenderar att inte mötas  med samma respekt som människor i socialgrupp 1. Av media, lika  som av till exempel myndigheter.
En smutsig konflikt bland marginaliserade människor i en liten by  som möjligen har lett till mord reduceras till flåsgarvig underhållning. Möjligen omedvetet av redaktörerna.
Nu kanske ni tror att jag skriver det här för att jag som journalist på Aftonbladet vill ge mig på värsta konkurrenten. Så är inte fallet. Expressen är en utmärkt tidning och det händer att även min egen tidning tappar omdömet. För övrigt fanns aporna med även i Aftonbladet, men på den plats där de hör hemma, långt ner i texterna.
Inte heller är det så att det skulle vara någon skillnad på folk och folk  uteslutande i kvällspressen. Jag skulle kunna rabbla exempel ur våra tjusiga morgontidningar och ännu tjusigare nyhetsprogram i svt och sr.
Expressen och aporna är ingen stor skandal. Men det är ett sorgligt exempel på hur journalister på de stora redaktionerna ibland blir blinda för vad de håller på med.

19-årig kvinna mördad i Landskrona. Om detta skriver jag här.

Att en av domarna tvingas lämna Breivik-målet redan den andra rättegångsdagen var det enda rimliga beslutet.
Rätten måste framstå som opartisk, även i ett mål där det inte råder någon tvekan om att rätt person är åtalad.
Nämndemannen skrev dagen efter terrordåden i Oslo att dödsstraff var det enda rätta straffet för gärningsmannen. En mänskligt sett inte obegriplig känsla som han delade med många, men som i ljuset av att han nu sitter som domare blir problematisk.
När nu domaren på morgonen frågade åklagare och försvarsadvokater om deras åsikter om nämndemannen, och båda parter ansåg att dennes förtroende var förbrukat, fanns det inget utrymme kvar för domaren.
För en domstol som tar kravet på neutralitet på allvar var inget annat beslut möjligt.

Rättegången om den kidnappade miljonären inleddes igår.

I dag gör jag något så ovanligt som att skriva på Aftonbladets kultursidor, om Martin Schibbye och Johan Persson , de två svenska journalisterna som dömts till elva års fängelse för brott de inte har begått.
Om detta kan ni läsa här. Eller ännu hellre: Köp magasinet Filter, som i ett specialnummer publicerar sex reportage av Martin och Johan. Intäkterna går till deras stödförening.

Om detta skriver jag idag.