Chefs-JO Elisabet Fura inleder en granskning av kriminalvården efter att ha läst Aftonbladet.
Hon vill veta om det var rätt att hålla en ung man helt isolerad i häkte i 857 dagar.

”Tortyr i Sverige i vår tid”.
Så löd rubriken till en text om en 30-årig man, misstänkt för inblandning i den stora kokainmålet, som jag skrev och som publicerades den 2 maj.
Mannen har varit häktad i snart tre år, dystert nog nästan svenskt rekord.
Endast två personer har suttit längre utan rättegång och dom. Lasermannen Johan Ausonius, som inte bara var misstänkt för oerhört omfattande brottslighet utan även misshandlade sina advokater, vilket fördröjde förundersökningen. Samt en man som var misstänkt för något så svårutrett som folkmord i Rwanda.

JO skriver i sitt beslut att hon har reagerat på att 30-åringen tvingades tillbringa 23 av 24 timmar om dygnet på en galonmadrass och visiterades varje gång han skulle ut.
Fura noterar också att då åklagarna släppte restriktionerna valde kriminalvården att isolera honom. Det är alltså fråga om en betydligt tuffare häktning än normalt.

Hon har även begärt in häktningsprotokollet och där funnit att mannen regelbundet tvingades klä av sig naken för kontroll och att han sedan januari 2011 bett om att få prata med psykolog, vilket kriminalvården har vägrat att gå med på.

JO kommer under sin utredning upptäcka fler saker. Mannens syn har tagit skada av att under flera år endast ha en vägg att titta på några meter bort. Och han fick inte ens krama sin mamma då hon kom på besök.

Till slut, för några veckor sedan, tröttnade Svea hovrätt på hur mannen har behandlats och gjorde något så ovanligt som att släppa honom, trots att han ännu är misstänkt för grov brottslighet.
Åklagarna försökte på allvar hävda att den exceptionellt långa inlåsningen inte har skadat honom, men just denna domstol var petig med något så irriterande som rättssäkerhet.

FN, Amnesty och Europarådet har tidigare jämställt de ofta långa svenska häktningstiderna med tortyr. Och då har dessa organ inte ens hört talas om den här historien.

Att Jo utreder denna rättsskandal är såväl principiellt viktigt som betydelsefullt för en människa som har tillbringat sina senaste tre födelsedagar helt  isolerad, utan att vara ens i närhet av lagakraftvunnen dom.

Polisen kunde inte få fram den raderade mobilkamerafilmen som de två våldtäktsanklagade killarna menade bevisade deras oskuld.
Men försvaret lyckades och nu har de unga männen friats.
– Det är så mycket i det här fallet som upprör mig. Vi överväger nu att anmäla tjejerna för falsk angivelse, säger Björn Hurtig, advokat till en av de unga männen.

Jag skrev om fallet här på bloggen för ett drygt halvår sedan och kallade det som inträffat för ett hot mot rättssäkerheten.
Vare sig om de unga männen, i dag 18 och 19 år gamla, var oskyldiga eller skyldiga så fanns det många märkliga frågetecken i historien.
Men vi tar det från början.
Efter en fest i Göteborg den 22 oktober 2011 anmäldes två unga män för våldtäkt av två unga kvinnor.

En rättegång hölls i tingsrätten och killarna dömdes mot sitt nekande.
Saken kunde varit över där men killarna överklagade domen till hovrätten och menade att det fanns bevis för att de inte var skyldiga. En av dem hade nämligen filmat samlaget med en av de unga kvinnorna med sin mobilkamerafilm, men sedan raderat den eftersom hon bad honom om det.
Om den bara kunde återskapas skulle det hela lösa sig menade han och hans medåtalade.
Men trots att polisens tekniker vid två tillfällen försökte återskapa filmen lyckades de inte.
Och killarna dömdes igen.
Först efter den domen hävdes beslaget på de unga männens mobiltelefoner och försvaret skickade då den ena till ett företag som jobbar med att återskapa raderade filer.
De lyckades.

I mobiltelefonens tumnagelgalleri hittade man inte bara stillbilder från kvällen utan även filmen. På den såg man hur en av de unga kvinnorna och en av de unga männen hade till synes frivilligt oralsex. På filmen syntes inget tvång eller några hot och nu, när hovrätten på nytt tagit om fallet och avkunnat sin dom, så frias de båda unga männen helt från våldtäkt.
Rätten anser att även om filmen bara visar en del av förloppet så gör det att mycket av det som tjejerna sagt inte längre håller, och att de undanhållit uppgifter. Enligt rätten är det även mycket annat som inte stämmer i de unga tjejernas historier.

Den 18-årige mannens advokat Björn Hurtig är glad för den friande domen men menar att det handlar om en rättsskandal.
– Dels är jag upprörd polisens brist på förmåga att göra sitt jobb fullt ut. Och så är jag upprörd på domstolens brist på förmåga att ta sitt jobb på så stort allvar att man ställer extra frågor till åklagaren. Om man dömer en ung man för våldtäkt och han har invändningar och säger att han har en film som visar förloppet så borde domaren säga till åklagaren: har du gjort allt du kan verkligen? säger Björn Hurtig.
– Det här visar på ett systemfel, att det inte alltid görs tillräckligt för att utreda vad som hänt. Statens utredningar håller inte alltid måttet.
Björn Hurtigs klient blev avstängd från skolan i samband med den första rättegången. Han har nu missat ett helt skolår. Hurtig och hans klient kommer att anmäla skolan och de överväger även att anmäla de båda unga kvinnorna för falsk angivelse.
– Om man ljuger om sådant här går det inte bara ut över de som blir falskt anklagade utan även över alla som faktiskt blir våldtagna.

Ett litet tillägg:
Vill bara tillägga, så att diskussionen i kommentatorsfältet hamnar rätt, att våldtäkt är ett fruktansvärt och alldeles för vanligt brott. I fjol anmäldes 6324 våldtäkter i Sverige och då tror man ändå bara att det är toppen av ett isberg, att det endast är 20 procent av de faktiska våldtäkterna som anmäls.
Detta inlägg är inte menat att bagatellisera detta grova brott, det är en artikel om rättssäkerhet, något vi har all anledning att värna.

Efter 857 dagars isolering i häkte och en orättvis rättegång tröttnade till slut Svea hovrätt på hur en ung man har behandlats och lät honom i dag komma till tals.

Det blev en egendomlig, stundom farsartad häktningsförhandling.

Så här lät det till exempel då åklagare Hans-Jörgen Hanström försökte få det till att 30-åringen nog inte har haft det så svårt under sina snart tre år i häkte:

– Du får ju prata med din mamma i en timme obevakat lite då och då.

– Nej, tio minuter, svarade mannen.

– Ok, du får tio minuter obevakat besök, fortsatte åklagaren.

- Nej, tio minuters bevakat besök. Vakter är med. Jag får inte ens röra min mamma.

Svea hovrätts domare lyssnade, antecknade och bytte då och då några korta ord med varandra medan utfrågningen fortsatte.

Dessa domare har fattat ett mycket ovanligt beslut: en person som har dömts till långt fängelsestraff i första instans ska få föra sin talan i en häktningsförhandling och möjligen försättas på fri fot innan målet ens har kommit upp i hovrätten.

Mannen dömdes till åtta års fängelse av Stockholms tingsrätt för att ha ingått i den stora kokainliga som ska ha letts av den utpekade knarkbaronen Jonas Oredsson.

Det var en turbulent rättegång där advokaterna anklagade poliser och åklagare för allt från tjänstefel till mened, men domstolen ansåg att bevisningen var i sin ordning.

En framgång, vad det verkade, för åklagarna. Men så började hovrätten bråka. Först kom domstolen fram till att det hade begåtts två så allvarliga rättegångsfel i tingsrätten att 30-åringen inte hade fått en rättvis prövning.

Och då domarna väl fått upp farten beslöt de om den nya häktningsförhandlingen, till vilt protesterande åklagares förtret.

– Hur har de här åren i häktet påverkat dig? ville mannens advokat, Johan Eriksson, veta.

– Det är fruktansvärt. Jag ligger på en galonmadrass 23 av dygnets 24 timmar. Jag har ingen stol att sitta på. Jag visiteras varje gång jag ska gå på min rast på taket, svarade han hulkande,

Åklagarna har hävt mannens restriktioner för länge sedan. Men i samma veva beslöt kriminalvården att det fanns risk för fritagning och valde att isolera honom.

I sommar har mannen suttit inspärrad på detta vis i tre år, utan att hans sak ens är prövad i hovrätten. Det kan mycket väl vara svenskt rekord.

– Att sitta i en liten cell dygnet runt har försämrat min klients syn. Ögonen tar till slut skada av att aldrig se en horisont, att bara ha en vägg tre meter bort att titta på, fortsatte advokat Eriksson.

30-åringen är, mot sitt nekande, dömd för att ha försökt koordinera en ligamedlem att sommaren 2009 möta en båt i karibiska för att ta emot 713 kilo kokain.

Detta är ett sidospår i härvan, men åklagarna har vägrat att pröva det separat. Det är därför mannen har suttit så länge. Månad efter månad har gått medan de delar av målet som inte berör honom har avhandlats.

Och när nästa process är över kommer han ha hållits isolerad i ytterligare 250-300 dagar.

Om han inte släpps i avvaktan på den nya rättegången vill säga. I morgon fattar hovrätten beslut.

Jag fick träffa mannen under 30 minuter i går eftermiddag på häktet i Sollentuna efter skriftväxling fram och tillbaka med kriminalvården.

Besöket var, naturligtvis, bevakat. Han berättade att hans ben har börjat förtvina av att de inte får röra på sig.

FN, Amnesty och Europarådet har jämställt de ofta långa svenska häktningstiderna med tortyr.

Och då har dessa organ inte ens hört talas om dagens häktningsförhandling.

Hovrätten fattade i dag ett mycket ovanligt beslut.
En av männen som figurerar i det stora kokainmålet, och som suttit inlåst i tre år, får en ny häktningsförhandling.
Mannen, som dömdes till åtta års fängelse för att ha koordinerat en ligamedlem att sommaren 2009 möta en båt i karibiska havet för att ta emot 713 kilo kokain, har varit häktad sedan december 2010.
I förra veckan beslöt Svea hovrätt att Stockholms tingsrätt begått två rättegångsfel som var så grova att de kan ha påverkat domen mot honom.
Domstolen gick dock inte med på advokat Johan Erikssons krav att processen skulle tas om i tingsrätten, då den ansågs vara för omfattande.
I stället lovade hovrätten att misstagen inte skulle upprepas i den kommande rättegången.
Då Hovrätten tillkännagett sitt beslut krävde advokat Eriksson i en drygt 30-sidig inlaga till domstolen att hans klient omedelbart skulle släppas.
Ett av hans argument var att åklagarna har fel då de hävdar att det föreligger flyktfara: om mannen skulle försvinna så fastställs automatiskt det åttaåriga fängelsestraffet för ett brott han nekar till.
Hovrätten gick i dag i någon mån advokaten till mötes. På torsdag hålls en häktningsförhandling, den första i ärendet sedan mars 2012
Det här innebär inte nödvändigtvis att mannen kommer att släppas. Men det är mycket ovanligt att en domstol beslutar om en häktningsförhandling mellan två rättegångar som rör mycket grov brottslighet.

Den som döms till åtta månaders ungdomsvård efter att under 15 timmar ha våldtagit, misshandlat och utpressat en medmänniska har all anledning att dra en lättnadens suck.
Vänersborgs tingsrätts beslut är generöst, men inte orimligt.

Pojken är bara 17 år gammal, vilket inte hindrar honom från att redan vara dömd sju gånger. Han har valsat in och ut ur ungdomsvården efter att ha gjort sig skyldig till misshandel, rån, försök till utpressning och en del annat elände.

Det förvånar inte att socialtjänsten i ett yttrande suckande konstaterar att det sannerligen inte är säkert att förnyad vård kommer att få någon positiv inverkan på ynglingens beteende.

Pojken skulle om han var vuxen dömas till tre års fängelse. Även med hänsyn tagen till hans ålder borde han dömas till fängelse, i ett år.

Men tingsrätten har enligt lagen en skyldighet att fästa särskilt avseende vid hans ungdom och nöjer sig med åtta månaders ungdomsvård. Välvilligt, men, med tanke på hur lagen ser ut, knappast förvånande.

Den två år äldre brodern är även han på glid. Domar för misshandel, mordbrand och försök till utpressning. Han borde, anser tingsrätten, ha dömts till 18 månaders fängelse. Det blir, med hänsyn tagen till ungdomsrabatten, ett år.

Det kan te sig snurrigt att en människa som har begått allvarligare brott än en medåtalad kommer lindrigare undan, men nu är det en gång för alla så lagen ser ut.

Möjligen är denna dom dock ett exempel på att lagstiftarna borde se allvarligare på brott som begås av unga människor som redan har en grundmurad kriminell identitet och gång på gång återfaller i grova förbrytelser.

För offrens skull, för samhällets skull och, faktiskt, för deras egen skull.

Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara. Precis allt kan tyda på att en person är skyldig – men så visar sig hen bevisligen vara oskyldig.

Den unge mannen jag skriver om i dag hade felaktigt dömts om justitieminister Beatrice Ask fått sin vilja igenom. Hon har nämligen gett en utredare i direktiv att undersöka om det går att slopa rätten till advokat i mindre viktiga mål.

Jag tycker själv att den här texten är mycket viktig. Läs den!

Om det skriver jag här.

Läs och lär.

Detta kan vara fråga om en rättsskandal.