Vad händer i Malmö?

I dag har jag ännu en gång tillbringat dagen i Malmö, staden som skapat flest spaltmeter i media den senaste tiden.

Rubrikerna har handlat om allt från blodiga uppgörelser i kriminella gäng, laglösheten på Rasmusgatan, rasistiska poliser, illegala vapen, upplopp i Rosengård och de ökande antal morden som inte fått någon lösning.
Det tog åtta mord på ett halvår innan den svenska poliskåren började ta i med hårdhandskarna. Nu har de vaknat, ordentligt, och rikspolischefen har lovat att Malmö ska få all hjälp de behöver. I Malmö pågår just nu Operation Alfred, en av de största polisinsatserna i Sveriges historia.
300 poliser (det är alltså FÖRUTOM de som jobbar med det vanliga arbetet, villainbrott, närpolisarbete och så vidare)  försöker avsluta de olösta mordfallen och inte minst lika viktigt, få invånarna i Malmö att känna trygghet igen.

Problemet är, som polisen gärna framhåller och som de visserligen har rätt i, inte bara polisens. Situationen i Malmö har förvärrats de senaste åren, allt fler kriminella grupperingar och nätverk har bildats och de illegala vapnen ökar. Och det beror på många saker, inte bara ett misslyckande från polisens sida.
Man brukar prata om att Malmö, Sveriges tredje största stad, ligger nära kontinenten och därför är populärt för kriminella utomlands.
Men jag, och många med mig, tror att det där med ”nära till resten av världen” är ett mindre problem.
Först och främst handlar det om flera misstag begångna av många under lång tid. Integrationsproblem som segregerar invånare från varandra och får många att känna ett utanförskap. Oseriösa fastighetsägare som låter hela områden förfalla och de som bor där att känna sig åtsidosatta. Bristen på vidareutbildning som sedan, ofta, leder till arbetslöshet.
Många unga män (ja, för det handlar främst om män) har inte arbete, ingen högre utbildning, inga pengar, eller framtidshopp. De känner sig utanför samhället och skapar sin egen lag.
– Mycket skulle lösas om vi bara hade jobb. Om vi var en del av samhället, som en kille som livnärde sig på att sälja droger på den ökända Rasmusgatan i Seved sa till mig när jag var där i oktober.
Den enklaste utvägen, och det lättaste sättet att få snabba cash, är att begå brott.
Man får inte glömma att det är en liten procent som trots tuffa levnadsvillkor väljer brottets bana. Men de som gör det har samhället sedan svårt att locka tillbaka.
Hur får man en kille som tjänar tusentals kronor per dag på att sälja knark i Seved att ge upp det för en praktikplats på parkförvaltningen?  Hur får man familjen som trängs i en lägenhet i Rosengård, belarmad med kackerlackor, att känna sig som en del av staden?
Polisen punktmarkerar nu kända kriminella. De slår till mot svartklubbar och beslagtar vapen. Som de säger, ”stör” de kriminella.
Men deras jobb är att fånga bovar och se till att de hamnar inför rätta.
Allt det där innan, innan den där lille killen stjäl för första gången, det är det många fler som måste hjälpa till att förhindra. Skolorna, politikerna. Och även du och jag.

Linda Hjerten

Jag heter Linda Hjertén, är 31 år, och jobbar som rättsreporter på Aftonbladet sedan 2002. Att bli journalist är något jag drömt om sedan jag var sju år gammal och brukade lyssna på Staffan Heimersson på radio, så jag lämnade jobbet som servitris i Linköping och började plugga journalistik år 2000. Jag har jobbat på Corren, TV 4 Öst och Norrbottens-Kuriren men min första långa anställning blev just på Aftonbladet. Att bevaka rättsfrågor är något jag brinner för och jag tror att jag snart har sett insidan av rättssalar runt hela Sverige.
linda.hjerten@aftonbladet.se
Inlägget är publicerat i Brott och straff | Inlägget har kommentarer