Offer för brott ska i framtiden inte få sina skadestånd prutade.
Den nya brottsskadelagen innehåller bland annat denna utmärkta förbättring.
Brottsoffermyndighetens kanske viktigaste uppgift är att se till att brottsoffer får det skadestånd som gärningsmannen inte kan betala eller om försäkring saknas.
Det har fungerat lite si och så: myndigheten har haft möjlighet att strunta i det skadestånd domstol har beslutat om och själv avgöra hur mycket som ska betalas.
Ta Ingrid, mamma till 19-åriga Cajsa Jonsson som för några år sedan blev mördad i Norrköping. Mannen som våldtog och mördade henne dömdes till livstids fängelse och att betala 175 869 kronor i skadestånd till mamman och ett lägre skadestånd till den unga kvinnans tre syskon.
På tok för högt, ansåg myndigheten och skrev efter nästan tre års grubblande ner mammans ersättning till en knapp fjärdedel, 39 941 kronor. Syskonen fick ingenting.
Det finns många andra exempel på hur skadestånd prutas, en prutning som knappast gagnar människors tilltro till rättssamhället.
Men i det betänkande som i dag lämnas över till regeringen föreslås en förändring av detta missförhållande. Myndigheten ska helt enkelt ”som huvudregel” följa domstolens beslut. Det vill säga: egna bedömningar får ni göra endast i undantagsfall.
Dessutom höjs basbeloppen för brottsskadersättning, vilket i praktiken innebär höjda skadestånd.
Detta är ett utmärkt förslag och det skulle förvåna om regeringen går emot det.
Jag heter Oisín Cantwell, är 47 år gammal och jobbar som nyhetskrönikör och reporter på Aftonbladet. En gång i tiden skulle jag doktorera i litteraturvetenskap, men fann snart att journalistiken var roligare än den akademiska världen. Jag har jobbat på Sundsvalls tidning, Sveriges Radio och Moderna Tider. Anställd på Aftonbladet sedan 1997. Jag är dessutom far till Henry och grubblar ibland på det bisarra faktumet att det finns människor som hävdar att Bob Dylan inte kan sjunga.
Jag heter Linda Hjertén, är 31 år, och jobbar som rättsreporter på Aftonbladet sedan 2002.
Att bli journalist är något jag drömt om sedan jag var sju år gammal och brukade lyssna på Staffan Heimersson på radio, så jag lämnade jobbet som servitris i Linköping och började plugga journalistik år 2000.
Jag har jobbat på Corren, TV 4 Öst och Norrbottens-Kuriren men min första långa anställning blev just på Aftonbladet. Att bevaka rättsfrågor är något jag brinner för och jag tror att jag snart har sett insidan av rättssalar runt hela Sverige.