I  dag var vi på ett schysst frukostställe här i Friedrichshain. Bra och prisvärd mat, sjukt trevlig personal och, bäst av allt – barnvänligt!

Die Turnhalle är, som alla som kan tyska nog kan lista ut, en gammal gympasal. Varje lördag dukas det upp en stor, fräsch frukostbuffé och varje söndag serveras det brunch (ärligt talat vet jag inte riktigt vad som är skillnaden. Mer varm mat på söndagarna kanske? Jo, så är det nog).

Eftersom stället är så stort är det inte hela världen om ungarna börjar stoja runt lite efter ett tag. Det är ju en gympasal, liksom! Ett annat plus är att barnen äter gratis. För oss vuxna kostar buffén 7,50 euro per skalle, vilket är riktigt prisvärt.

Nu ska jag ladda inför Neukölln Shopping Nacht som jag tänkte gå på i kväll. Stora delar av Neukölln ska förvandlas till något slags vintage-mingel-event. Det låter ju toppen, det har blivit alldeles för få Neuköllnäventyr för mig på sistone. Här finns en karta över vad som kommer att finnas var.

Friedrichshain är den stadsdel i Berlin jag har absolut bäst koll på när det gäller restauranger. Inte bara för att jag bor här, utan också för att det inte finns så värst många. Eller, nu ljuger, det finns jättemånga restauranger här, men de flesta skulle jag snarare beskriva som barhak (alla med likadan skabbig inredning och femtioelva miljoner olika rätter på menyerna) och kanske inte som ställen som levererar en minnesvärd restaurangupplevelse.

Jag ska försöka skriva ihop en guide till de restauranger här som är riktigt bra så småningom, men i dag får ni nöja er med ett skönt litet budgettips.

Fliegender Tisch på Mainzer Strasse serverar god vardagsmat. Hamburgare, risotto och pasta, sådana saker. Det är rejält och gott – och prisvärt. De flesta rätterna kostar runt 8 euro. Stället är litet och atmosfären mysig. En riktig kvarterskrog!

Kort sagt, för er som vill ha bra mat för en liten penning i Friedrichshain– håll er borta från de turistiga barhaken längs med Simon-Dach-Strasse och ät med Friedrichshainarna på Fliegender Tisch istället.

Jag brukar ofta skryta om hur jäkla billigt det är att göra sköna livskvalitégrejer här. Som att gå ut och äta till exempel (bra mat och dryck för under 20 euro per skalle är enkelt att hitta), ta en drink någonstans (mellan 4 och 10 euro) eller bara en fika (2,60 euro för en latte). Livet blir liksom lite roligare när guldkanterna inte ruinerar en.

Restaurangen Der Hahn ist tot! är ett extremfall när det handlar om prisvärd lyx. Här äter du nämligen en fyrarätters för 20 euro.

FYRA RÄTTER! FÖR TJUGO EURO!

Jag, maken och några vänner var där i förrgår och alltså shit, vilket trevligt ställe det är. Lite som att vara bjuden på middag hemma hos en kompis. Inga knepiga matval, det finns bara två förrätter och fyra varmrätter att välja mellan (ett vegetariskt alternativ, ett med fågel, ett köttigt och ett med fisk), det slängs fram skålar med sallad på bordet och är självservering för den som vill ha soppa som förrätt. Avspänt och skönt. Sehr gut!

Så har ytterligare ett år i Berlin gått. Det har varit bra! Ganska stillsamt och vardagsputtrande – fast med en inramning av bohemisk Berlinromantik förstås. Ni vet, akrobater i träden kring lördagsmarknaden, flummiga festivaler, gatukonst, övergivna hus och chica restauranger (allra helst i kombination) och en och annan klubb där inoljade män i spandex dansat på scenen. Berlin as usual, liksom.

Här kommer min alldeles egna Best of Berlin 2013-lista. Vissa saker har jag redan skrivit om tidigare, andra är nykomlingar på bloggen.

Årets resturangnykomling: Feliu i Neukölln. Öppnade i våras och imponerade stort med sin fantastiska mat och de låga priserna. Vardagslyx i ordets rätta bemärkelse.

Årets bar: The Antlered Bunny på Traveplatz i Friedrichshain. Stället är verkligen minimini, men så jäkla snyggt och med riktigt bra drinkar. Och snacksen! Yum. Missa inte dem.

Årets museum: Stasifängelset i Hohenschönhausen. I och för sig inget klassiskt museum – för att besöka det gamla fängelset krävs det att man går en av de guidade turerna.  Jag skäms lite för att det dröjde så många år innan jag kom dit, det jag lärde mig där var så otroligt intressant, viktigt – och fruktansvärt. Guidad tur på engelska varje dag kl 14.30.

Årets plats: Ruinområdet RAW i Friedrichshain. Streetarten, marknaderna, klubbarna, barerna, skatestället (sonens bästa) och klätterstället (äkta hälftens bästa) gör området kring de gamla tågstallsruinerna i Friedrichshain till en favorit för hela familjen.

Årets kafé: Silo. Nytt, snyggt, bra wlan, trevlig personal och ett alldeles underbart gott kaffe. Det här kaféet har varit min räddning när småbarnslivet känts extra slitigt. En Silokaffe, en färsk Berliner Morgenpost, några djupa andetag och jag har varit redo igen att möta småbarnstrots och snoriga näsor igen.

Årets barnaktivitet: MACH Mit-museet är riktigt bra. Inte minst för att halva kyrkan (ja, museet ligger i en gammal kyrka) består av en enorm klätterlabyrint. Kolla in bara, vem som helst kan ju se att det är kul där. I flera timmar!

Årets festival: Karneval der Kulturen i Kreuzberg. Egentligen alldeles för stor och med alldeles för mycket folk för att vara i min smak – men shit, vilken härlig festival det är! Mat, musik, dans och kreativa pysselstationer för barnen, allt i skön multikultianda. Dit går vi igen, 6-9 juni 2014 är inskrivet i kalendern.

Årets Berlinminne: När vi såg Ane Brun i Passionkirche. Vilken konsert och vilken lokal! Den intima atmosfären och akustiken i kyrkan – åh, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Jag skulle tro att Passionskirche är Berlins bästa konsertlokal. Jo, så är det nog.

Årets Berlinupplevelse: Loppisen vid Mauerpark. Alltid Mauerpark. På hur många fler ställen i världen kan man, under samma eftermiddag, sjunga kareoke för flera tusen människor, gunga med halva staden som utsikt, shoppa kläder med unik design och se en naken man med hästhuvud spela gitarr?

Jag har länge haft som plan att gå och äta på Cookies Cream, en vegetariskt restaurang som jag från flera håll hört ska vara riktigt, riktigt bra. I helgen blev det av och jepp, det stämde. Maten på Cookies är jättegod. Alltså, verkligen jättegod. Och prisvärd, tycker jag – 36 euro för tre rätter. Inte så farligt, va?

Restaurangen är lite hemlig av sig, ingången ligger på en varuleveransbakgård mellan hotellet The Westin Grand och Komische Oper. Hade jag inte haft en vägbeskrivning på mailen (kommer om man bokar bord, vilket rekommenderas. Gärna minst någon vecka i förväg) hade jag med största sannolikhet irrat bort mig totalt och missat bordet.

Eftersom vi hade ett bord så sent, vid 22, var det bara att knalla rakt in i nattklubben som hör till efteråt. Inte för att vi stannade särskilt länge – någon var ju tvungen att gå hem och avlösa barnvakten – men ska det partajas är alltså restaurangen perfekt för en före-festen-middag.

Som på så många andra hippa ställen här i stan råder det absolut fotoförbud på Cookies, men här har ni en suddig mobilbild på ingången som vi alltså kom till genom att gå runt, via, bakom, höger, vänster och sedan kryssa genom ett gäng parkerade lastbilar. Klurigt.

Jag har sedan jag flyttade till Berlin för fem år sedan bara bott i Friedrichshain. Det var en slump att vi hamnade här – vi tittade faktiskt mest på lägenheter i Prenzlauer Berg eftersom många av våra vänner bodde där – men läggan vi föll förr låg i Friedrichshain, så här fick det bli.

Och vad jag är glad för det! Jag älskar den här stadsdelen. Den är så levande, i ständig utveckling. Ruffig på ett alldeles förtrollande fint sätt. Berlinromantik när den är som bäst. Jag älskar det opolerade, de gamla husen, de nya husen (kontrasterna!), kullerstenarna, träden längs med gatorna. Men mest av allt älskar jag blandningen av folk. Studenter, barnfamiljer, punkare, partykids, konstnärer och musiker i ett enda stort mischmasch.

Såhär års är ju Friedrichshain verkligen inte i sitt esse, det är ju trots allt november, men jag tänkte ändå att ni skulle få följa med mig på en liten promenad runt i stadsdelens hjärta. Så får ni kanske i alla fall en känsla av vad jag ser om dagarna. Det här var en vardagspromenad, under helgerna ser det lite annorlunda ut. Mer folk, marknader, gatumusikanter. Men det får bli ett annat inlägg.

Först och främst: Det affischeras väldigt mycket i den här stadsdelen. Och att ta bort gamla affischer är det ingen som bryr sig om så lyktstolparna är väldigt tjocka.

Det här är Simon-Dach-Strasse, Friedrichshains mesta partygata. Här festas det vilt sommar som vinter, fast mest på sommaren förstås. Då är det nästan lite festivalstämning längs med gatan. Till urinvånarnas förtret. ”Verdammte touris”, jäkla turister, muttrar de. Förutom barer finns det cirka en miljon kaféer på den här gatan också (och de runt omkring).

Nä. Inte så värst. Mer singer-songwriter sådär.

Det här är Boxi, Boxhagener Platz. Eller ja, ena sidan av den. Boxi är med sin gräsplätt och lekplats Friedrichshains hjärta, vårt utomhusvardagsrum. Här träffas vi för att köpa grönsaker på lördagarna och gå på loppis på söndagarna. På somrarna leker barnen i parken, eller plaskar vid sprutmojängerna om det är varmt. Och punkarna och partykidsen hänger på gräset. Och dricker öl förstås. Alltid öl.

Nu är vi vid ett av mina favoritställen i hela Berlin, på RAW-gelände. Det var en gång ett ställe där tåg lagades, men nu är det mest ruiner kvar. Som det vuxit fram klubbar i, och barer, och gallerier. Och en skatehall, och ett klätterställe. Och massor, massor av häftigt streetart.

Som den här till exempel. Kleiner Michael.

Eller den här. Åh, den är så fin, tycker jag.

Innanför de här dörrarna, på Badehaus Szimpla, har jag dansat mig svettig, fixat MYCKET låga limbopinnar och skrattat mig genom natten. Där brukar det vara kul konserter (som urartar till danspartyn ganska snabbt) och jag kan verkligen rekommendera att kolla in programmet om du är på väg hit och sugen på fest (blandade åldrar där. Det går lika bra att komma dit som sextioåring som tjugoåring).

Nu är vi på Revalerstrasse och vid den gulliga lilla klädaffären Ruth tut gut. Stället har ingen dörr, du får klättra in genom fönstret.

Det här är ett viktigt hörn. Intimeshörnet. En riktigt institution i Friedrichshains kulturliv! Intimes är en bar och en restaurang (obs! De har jättebra frukostar. Tips, tips!) och en supercharmig liten bio.

Ni får en närbild på Intimes också.

Stay tuned för promenader i andra stadsdelar!

Jag har varit borta i några dagar. I Rio de Janeiro. Det var helt fantastiskt. Solen, bergen, havet – den staden alltså! Och jag tänkte vad sjutton gör jag i Berlin, när allt det här finns?

Så gick det några dagar. Med caipirinhas och joggande längs med Copacabana. Och under promenaden i strandkanten, med fötterna i ett svalkande Atlanten, kom jag på mig själv med att tänka på Berlin igen. Längta. Jag började planera helgerna framöver, räknade för mig själv upp alla ställen jag inte varit på ännu, men så gärna vill besöka.

Jag tänkte att jag måste boka bord på Der Hahn ist tot som serverar hela menyer för bara 19 euro, på baren Kumpelnest som funnits hur länge som helst och som folk verkar antingen älska eller hata, på alla byggen, på det ofärdiga, det oförutsägbara. Det operfekta som gör det så lätt att passa in och känna sig hemma. På allt det där jag blev så förälskad i för fem år sedan.

Och så tänkte jag att visst, vintervädret är verkligen scheisse, men i Berlin har man aldrig, aldrig tråkigt. Det går banne mig inte att bli mätt på stan. Och när planet flög in över tv-tornet blev jag sådär kär igen. Åh, Berlin. Älskade Berlin! Hur ska jag någonsin kunna lämna dig? Kommer jag det?

Och om jag lämnar, någon gång i framtiden, blir det förmodligen för mig som för många andra som levt här: Jag kommer ständigt hitta anledningar till att komma tillbaka. För Berlin blir man inte färdig med.

(Eller som Marlene Dietrich sjunger Ich habe noch einen Koffer in Berlin. Jag har kvar en väska i Berlin.)

Alltså. Finns det något mer perfekt att göra en höstig lördagseftermiddag än att lägga sig i ett hav av kuddar, bli serverad lyxteer och äta blinis tills mörkret faller utanför? Nej, förmodligen inte.

I lördags var jag och min kompis på Tadshikische Teestube i Mitte. Rökta ryska teer, vissa serverade med sylt som sötningsmedel, soljanka och blinis så det stod härliga till. Stället har låga bord, gästerna sitter på golvet, mustiga färger på väggar och kuddar. Helt enkelt en bit av orienten mitt i Berlin. Och kanske världens bästa ställe att varva ner på efter en dag på stan.

Häromkvällen tog en kompis med mig till Chén chè, ett vietnamesiskt tehus i Mitte. Som också är en restaurang och, visade det sig, ett helt fantastiskt bra ställe för den som är sugen på fruktiga drinkar. Vilket vi såklart var.

Alltså. Deras drinkar. Så enormt goda! Läskande, inte för söta, starka som attan utan att spritsmaken tar över och med så mycket färsk frukt i att de nästan borde räknas som hälsosamma.

Maten då? Ingen aning. Men ryktet säger att den är to die for den med. Och jag skulle väl tro att deras te inte är så dumt det heller.

Jag har en kärlekshistoria med dumplings just nu. Vi liksom dras till varandra, jag och de små knytena, vare sig jag planerat för det eller inte.

Helst ska det vara ångade, och med vegetariskt innehåll.

Sådana, och massor av annat förstås, kan man få på min nya favorit Long March Kanteen i Kreuzberg. Beställ ett gäng smårätter (tre per person brukar bli bra), plocka, doppa och ät. Så jäkla gott, och snyggt ställe!