Våldtäkt. Bröstcancer. En ätstörning som överskuggat livet i mer än tio år. Vi har träffat Caroline, Maria och Hanna som upplevt vad många skulle kalla en mardröm, men som vägrade ge upp och vände sina liv. Men hur orkar man genom de mörkaste stunderna – och hur tar man sig ut starkare än förut?  

text KATARINA WENDELIN foto FRIDA SJÖGREN, PER GROTH & HENRIK BRUNSSGÅRD

 

Maria, 41, slutade familjestressa efter bröstcancern:

”Det är här och nu livet pågår”

När det kom vätska ur ett av Maria Ågrens, 41, bröst uppsökte hon genast läkare och genomgick 32 år gammal sin första mammografi. Bröstet var friskt. Men i det andra fanns en knöl. Läkaren tyckte att den verkade ofarlig och ett ödesdigert misstag begicks – ingen provbit togs trots att det är praxis vid alla knölfynd. Men Maria kunde inte sluta tänka på den stenhårda ärtan och googlade symptom. När hon insåg att en provbit borde ha tagits, skrev hon flera brev till sin läkare men inget hände. Till sist fick hon nog, skrev att hon skulle hamna på psyket på grund av sin oro och fick en tid för att avlägsna knölen. Då hade det gått ett år sen upptäckten och Maria ifrågasattes av vården, ”hur kan en kustbevakare vara så rädd av sig?”. När hon återvände för att ta bort stygnen kom nästa chock.
– Läkaren satt med ryggen vänd mot mig och sa att ”vi har ett problem, det är bröstcancer”. Jag hade ju anat det hela tiden men blev fullständigt förtvivlad. Plötsligt fick jag en otrolig längtan efter att få bli riktigt gammal, att få bli 90 år. Och hur skulle det gå med mina familjedrömmar – jag var singel och nu skulle jag kanske aldrig bli mamma. Jag opererades igen någon månad senare för att kontrollera spridning och fick strålning men slapp på grund av tumörens storlek och beteende både cellgifter och hormonbehandling som försätter kroppen i klimakteriet. Det förbättrade mina chanser att i framtiden få barn och mörkret jag känt började vända. Särskilt tacksam är jag för min mammas trygghet, vännerna och mina bröders humor – de var ett otroligt stöd. Jag är också tacksam mot de patienter jag bodde med på patienthotellet i Umeå. Det låter kanske absurt men vi hade så roligt tillsammans. Vi förstod varandra och jag upptäckte att folk har framtidsdrömmar, hur sjuka de än är. Man står så nära döden att man uppskattar livet så enormt.

I dag är Maria friskförklarad. Hon kallar sig för en livsnjutare som slutat skjuta upp och klagar sällan längre på småsaker. Familjedrömmarna fanns naturligtvis kvar men också en ny, inre frid.
– Innan cancern hade jag en stress över att hitta rätt kille och bilda familj. Efter cancern infann sig ett märkligt lugn, att allting nog skulle ordna sig, trots att jag hunnit bli närmare 40. Hade jag inte fått cancer hade jag varit panikslagen över att kanske aldrig få barn – nu flyttades fokus: Jag hade överlevt och det var det viktigaste. Jag slappnade av gentemot livet i stort. Och så blev jag oplanerat gravid för drygt tre år sen. Hade jag inte drabbats av cancer hade jag nog fortsatt ha föreställningen om att jag måste ha en kärnfamilj, att det måste vara på ett visst sätt. Idag är jag glad att jag får leva så länge som möjligt med min fantastiska dotter. Det är mitt mål. Idag är jag mamma och fokus ligger inte längre på mig utan på Elina – hon är det största av allt.

Marias tips till dig som har drabbats av cancer:

* Var påläst och stå på dig – lyssnar man inte på dig så gå vidare och kräv ett andra utlåtande.

* Tro på dina känslor. Hellre en obefogad oro som tas på allvar än en som inte undersöks vidare.

* Ta hand om din kropp. Det är den borg vi har. Rör på dig och njut av naturen, yoga eller spring – det distraherar dessutom destruktiva tankar.

* Du är aldrig ensam. Gå med i en bröstcancerförening, dessa finns i dag också för dig som är ung.

* Tappa inte hoppet! Forskningen går framåt och fler och fler överlever.

* ”Vill du leva min vän gör det nu, ty nu är tiden då ditt liv skall levas och den som skall leva är du”, är några rader som stärkt mig.

 

Hanna, 34, bloggar om anorexin för att bli frisk en gång för alla:

”Jag har inte valt sjukdomen”

Hanna Brunnegård har varit sjuk i anorexi i över tio år. Fixeringen kring mat, tvångstankarna om kroppen och vikten och trixandet för att göra sig av med mat började redan i tonåren. En specifik orsak eller händelse ligger inte bakom sjukdomen. För Hanna handlar det om en skev självbild, prestationsångest, oerhörda krav och en strävan efter att alltid vara perfekt – både utseendemässigt och i handling. I 22-årsåldern hade symptomen utvecklats till anorexi.
– Jag gick ner väldigt mycket i vikt och tränade alldeles för mycket. Jag ställde för höga krav på min kropp och ville efterlikna ett ideal som aldrig går att uppnå. Jag insåg inte hur sjuk jag var förrän min dåvarande arbetsgivare krävde att jag skulle söka hjälp och jag blev tvångsinlagd. Men jag tog aldrig behandlingen på allvar utan tog mig därifrån så snabbt jag kunde – ju sjukare man är desto mindre logisk är man. Jag var dessutom alldeles för rädd för att bryta med anorexin.

Men när Hanna var runt 27 hände något. En dag när hon låg på toalettgolvet kunde hon känna hur hjärtat slutade slå och rädslan för att dö blev intensiv. Dödsskräcken – och den fortsatta kontakten med vården – motiverade Hanna som snart såg ut som vilken normalviktig tjej som helst. Men hon tog sig aldrig i mål, hon blev aldrig psykiskt frisk.
– När jag sen träffade min nuvarande man bröt jag med vården. Jag levde i en kärleksbubbla med giftermål, hus och barn. Anorexin lade jag på hyllan och fokuserade på allt annat utom mig själv, vilket ledde till ett bakslag vintern 2010. Då var jag klar med de värsta småbarnsåren och kunde börja fokusera på mig – och att jag ville ha tillbaka min gamla kropp. Att det är onaturligt att ha en 25-årings kropp efter två barn är inget vi kvinnor verkar vara medvetna om. Mitt liv var perfekt, jag hade allt jag någonsin drömt om, men kroppen hatade jag lika mycket som förut. Jag kände igen ruset av att gå ner i vikt – det är som en drog – och insåg att det här klarar jag inte ensam. Det slutade med att min man sökte hjälp och jag gick motvilligt med på det. Jag skämdes så: Nu var jag vuxen och mamma, nu skulle jag ju veta bättre. I dag är jag ännu inte helt psykiskt frisk från anorexin men vet att det inte kommer att bli sämre. Jag har erkänt för mig själv att jag är sjuk och är medveten om att vissa tankemönster antagligen alltid kommer att finnas hos mig. När jag sökte hjälp började jag blogga, vilket har hjälpt mig i mitt tillfrisknande. Jag når andra sjuka och visar att vi inte behöver känna någon skam – vi har inte valt sjukdomen och vill inte ha det så här. Anorexin har varit ett helvete på jorden men också en viktig erfarenhet som gjort mig tacksam för mitt liv. Jag vill leva mitt liv fullt ut och tror på en bättre tillvaro.

Hannas tips till dig som kämpar med en ätstörning:

* Sök hjälp! Jag vet att du skäms men det är inte skamligt att vara sjuk och du kan inte bli frisk på egen hand.

* Våga bli frisk. Våga släppa kontrollen, möta vården och bli frisk – det går nämligen!

* Var vaksam. Sök hjälp vid minsta lilla tecken på att du tänker i gamla tankemönster, innan sjukdomen tar överhanden. Skjut inte upp hjälpen, det finns inget sen, bara ett nu.

* Läs Hannas blogg ”Vägen till frihet – En blogg om att skapa ett rikt och friskt liv” här.

 

Caroline, 27, omvärderade livet efter överfallet:

”Våldtäkten blev en livskris och ett uppvaknande”

Jobb, studier, många vänner och ett glassigt liv i Stockholm – livet lekte för 20-åriga Caroline Willfox. Men när hon en september kväll 2005 gick ut med soporna förändrades allt. Nere på gården stannade två killar henne. Självklart kunde hon hjälpa till med att få i gång deras bil. Några ögonblick senare låg hon i baksätet med en jacka över huvudet och kämpade mot dödsångesten – vad ville de? När byxorna åkte ner kändes det som en lättnad, hon förstod.
– Ju mer jag kämpade desto hårdare blev deras grepp. Till sist gav jag upp och lät det bara ske. När de var färdiga lämnade de mig på parkeringen och körde i väg. Jag låg där och kände mig så äcklig – och naiv: Hur kunde jag vara så dum?

Caroline polisanmälde våldtäkten men kunde inte hantera det som hänt utan stängde av och sov bort dagarna. Hon ville inte prata, oroade sig för vad andra skulle tycka om henne, duschade som besatt och åt hela tiden, liksom för att fylla oron. Av den stora kompiskretsen hörde bara några få av sig.
– Jag växte upp med att allting skulle se så himla bra ut på ytan. Nu gick jag från fullspäckade dagar till att sitta ensam hemma och må piss. När en kompis stack till Sälen för att säsongsjobba följde jag med, för första gången gjorde jag inte vad som förväntades av mig. Jag bodde i ett hus mitt ute i skogen, gjorde ingenting och kände inget hopp. Jag visste inte vilken tråd jag skulle börja dra i och min stolthet satte stopp för att be om hjälp. Räkningarna tickade in men jag kunde inte ens ringa försäkringskassan – skulle JAG sjukskriva mig? När jag sen såg en notis om en våldtäkt i Sälen började jag fundera på människan bakom rubriken – och blev förbannad. Trots att jag antagligen inte alls var redo gick jag ut i media och berättade min historia, med namn och bild. Jag hade fått nog – killarna hade rört mig men de skulle inte förstöra mitt liv. Dagen efter publiceringen var min inkorg full av mejl från drabbade tjejer. Kontakten med dem hjälpte mig mer än jag förstod då, jag var behövd. Plötsligt orkade jag ringa de jobbiga samtalen, berätta vad som hänt mig för okända människor och tog de första stegen till att må bra igen. När jag fick jobb bestämde jag mig för att stanna kvar i Dalarna där folk var vänliga och prestigelösa, hälsade och brydde sig om varandra – kontrasten till Stockholm var enorm. Idag är jag någonstans tacksam – våldtäkten försatte mig i en livskris som blev ett uppvaknande om att livet jag levde inte var rätt för mig. Det gjorde ont, men nu vet jag att jag klarar av vad som helst och att de som i dag står mig närmast finns där oavsett vad.

Carolines tips till dig som blivit, eller känner någon som blivit våldtagen:

* Gör alltid en rättsmedicinsk undersökning – även om du är tveksam till om du blivit våldtagen. Ett nej är alltid ett nej men många känner sig osäkra på vad de varit med om. Kanske kommer du till insikt om två år och vill anmäla, då är dokumentationen värdefull.

* Prata. Våga berätta och våga ställa frågor som anhörig. Att prata om det gör det som hänt verkligt och du kan lättare bearbeta det.

* Finns där för din vän. Hör av dig även om du inte vet vad du ska säga – säg att du inte vet vad du ska säga, att du hör av dig är det viktiga.