Startsida / Inlägg

Längtan efter en dotter

av Katarina Wendelin

Att önska sig ett barn av ett särskilt kön är tabu, men tekniken som gör valet möjligt finns och används – utomlands. Samtidigt är Sverige fullt av kvinnor, pojkmammor, som mest av allt önskar sig en dotter.

av IDA LITHELL foto ANNA SIGGE

”Jag heter Iluna Manchó och är 28 år, mamma till tre galna killar och gift med en sportgalen man. Redan innan jag blev gravid med vårt första barn så önskade jag mig en dotter. Jag drömde om att få en tjej att skapa samma band till som jag har till min mor. Jag målade upp en bild av hur mysigt och tjejigt vi skulle ha det, från det att hon föddes till att hon fick sin första mens, skaffade kille och landade i vuxenlivet. Jag hade hela bilden klar för mig. Tanken på att få en son skrämde mig. Min man som längtade efter att sätta nästa Zlatan till världen blev överlycklig när vi kollade upp könet på UL. Klart att jag blev glad och älskade barnet i magen lika mycket som om det varit en tjej. Sedan blev jag gravid med barn nummer två. Besattheten av att få en dotter blommade upp igen. Den här gången var det svårare att förlika mig med beskedet om att jag väntade ännu en son.

Iluna Manchó.
Iluna Manchó.

Det gick några år och jag och min man (mest jag) längtade efter ett barn till. Jag skulle ha min lilla tjej, så var det bara. Jag googlade runt och vi prövade diverse knep som sades hjälpa. Under tiden vi försökte så pluggade jag till specialistundersköterska och det började bli dags för ett projektarbete. Jag bestämde mig för att forska om ämnet, hur man väljer kön på sitt barn. Möjligheternas land öppnade sig och det fanns flera metoder som kunde separera tjejsperman från killsperman. Det fanns trögflytande vätskor, medel som fick tjejsimmarna att lysa starkare (för de är större och innehåller mer dna). Alla dessa metoder kostade väldigt mycket och inga fanns i Sverige. Så jag lät ödet bestämma, med lite hjälp av alla konstiga knep på internet.

Dagen för ultraljudet kom och jag var supernervös. Jag intalade mig att det var en kille för att inte bli besviken, fast innerst inne levde jag på hoppets sköra tråd. Ultraljudsdamen frågade glatt om vi ville veta. Och efter vårt samtycke berättade hon att vi väntade vår tredje son. Jag försökte mig på ett falskt leende och när hon stängde dörren bakom oss kom tårarna och hulkningarna. Det var sorg blandat med orolig skuld. Jag ångrade mig, jag ville inte ha barnet längre, jag fick panik när han sparkade och blev så arg och ledsen för att det inte var min dotter. Öppen som jag är berättade jag om alla mina innersta känslor för min barnmorska och hon viftade direkt med röda flaggan. Hon såg till att jag fort fick tid på BUP för att få hjälp med anknytningen till mitt ofödda barn. Samtalen där var bra men jag kände ingen direkt skillnad. Jag ville inte ha barnet. Rädslan för om jag kunde älska något som jag inte ville ha var så otroligt stor och skammen desto större. Ungefär en månad innan beräknad förlossning så tyckte tanten på BUP att jag skulle pröva antidepressiva medel. Min serotoninnivå var för låg. Jag kunde varken se en gnutta ljus i tunneln eller glädjas åt det kommande barnet. Jag började äta och efter två veckor kände jag mig i alla fall lite klarare i huvudet. Men tanken på sonen inuti mig gjorde mig ledsen. Personalen på förlossningen fick information om hela läget och jag fick möjlighet att stanna så många nätter jag behövde. Förlossningen satte igång och det med världens fart, krystvärkar i hissen upp mot BB Stockholm. Jag hann nätt och jämt få av mig byxorna innan han kom ut. Jag fick upp honom på bröstet direkt och i de stora ögonen såg jag bara kärlek. All oro, all ilska och sorg var som bortblåst. Hur kunde jag inte vilja ha den här lilla guldklimpen? Han var min lilla korv och jag kunde inte slita blicken ifrån honom. Vi stannade bara en natt på bb, mer behövdes inte. Vi ville hem till våra stora killar.

Nu är han 1,5 år och kärleken mellan oss fortsätter att växa. Jag önskar mig fortfarande en dotter extremt mycket, men har lärt mig att hålla huvudet högt i mitt testosteronhus, som för övrigt är rosa och väldigt tjejigt. Det är inte mer än rätt att jag får tjeja ut mig lite. Visst går jag och svär för mig själv när alla vänner kommer med sina spetsprydda små tjejbebisar. Men en dag blir det min tur. Och blir det inte en bebis får jag väl skaffa en tik som kan skapa lite balans mellan könen här hemma.”

Man älskar det barn man får. Vill man ha barn, men inte kan få något så är det en tragedi. Så långt är alla överens. Men att önska sig ett barn av en särskild sort, vad är det? Att ta sin önskan ett steg för långt? På nätforum som Familjeliv finns det tråd på tråd som behandlar ämnet. Trådar skrivna av kvinnor som önskar sig en dotter att shoppa med och köpa fina kläder till, ett barn att spegla sig i. Vi har pratat med Karolin Johansson, som precis som Iluna Manchó här ovan, berättar om sin längtan efter dottern som aldrig kom. ”När flickan kommer? Alltså den frågan vill man bara spy åt, man frågar inte så. Men okej, jag erkänner för er. Ja, jag skulle såklart vilja ha en flicka! Men sådant kan man ju faktiskt inte bestämma över…”

Vad säger den svenska lagen?

Preimplantatorisk genetisk diagnostik får användas endast om mannen eller kvinnan bär på anlag för en allvarlig monogen eller kromosomal ärftlig sjukdom, som innebär en hög risk för att få ett barn med en genetisk sjukdom eller skada. Behandlingen får inte användas för val av egenskap utan endast inriktas på att barnet inte skall ärva anlag för sjukdomen eller skadan i fråga.

Källa: Sveriges riksdag

Raderna är skrivna av Karolin Johansson, 32, som lever med sin man Jonas Grunditz och sina tre pojkar, ett liv hon dokumenterar i bloggen ”Äppelblomman”. I fyra år har hon skrivit rakt och resonerande från sitt hem i Skillingaryd utanför Jönköping. Om sin längtan efter en dotter har hon ägnat enstaka rader på bloggen. Men responsen efter inlägget ovan blev stor. Karolin Johansson försöker hitta rätt ord men oroar sig för att bli missförstådd.
– Jag älskar verkligen mina pojkar över allt annat. Det vill jag verkligen poängtera, det här handlar inte om dem. Men jag känner att något fattas i mitt liv, en pusselbit för att jag ska bli hel. En dotter. Och jag anar att denna längtan blir större när barnen blir det.

 

Karolin Johansson.
Karolin Johansson.

Vad är det du längtar efter?
– Jag tror att mammor och döttrar får helt andra band. De kan prata om allt. Jag kan längta efter att få fläta det där långa fina håret, kunna köpa de underbara söta klänningarna som glänser, få leka med dockor… Helt enkelt få göra tjejgrejer, prata tjejproblem och kunna gråta tillsammans på ett sätt som mor och son kanske inte gör. Alla mina gamla klänningar och folkdräkter som jag sparat sedan barnsben, vem ska få dem? Normen säger fortfarande att en familj ska bestå av mamma, pappa, dotter och son. Se bara på alla filmer. Nu blir jag nästan lite gråtfärdig. De här känslorna är så svåra att beskriva.

Family balancing

Kliniker i bland annat USA, Tjeckien och Cypern erbjuder sina tjänster under rubriken family balancing, för föräldrar som betalar för att kunna bestämma könet på sitt barn. Vanligaste metoden på marknaden är PGD (preimplantation genetic diagnosis), då moderns ägg plockas ut och befruktas av fadern. Embryon utan genetiska sjukdomar och av önskat kön väljs sedan ut för att placeras i modern.

Källa: The Telegraph


Karolin berättar att hon målade naglarna på sin äldsta son när han var liten.
– Min man blev ursinnig. Sedan gick några år och en dag när jag kom hem hade alla killarna fått naglarna målade av sin pappa. Men det är motorer som gäller. Alla mina söner har valt bilen framför dockan. Intresset måste finnas i pojkars gener. Män och kvinnor tänker olika och måste få vara olika. I mina ögon framstår hela diskussionen om begreppet hen som löjlig, man är väl en hon eller han? 
Men givetvis är det mest grundläggande att alla individer är olika, oavsett kön.

Du skriver om din längtan efter en dotter, men är det något du talar om med människor i din närhet?
– Min man förstår mig inte. Men mina vänner säger att de hade känt likadant om de inte hade haft döttrar. Min mamma har fem barnbarn, och alla är pojkar. Hon säger att hon är nöjd, fast hon förstår mig. För mig har det varit viktigt att inte stänga in mig i mina tankar. Och jag förstår inte varför ämnet är så tabu att tala om, speciellt inte när så mycket annat åker upp för diskussion. Jag är medveten om att det jag säger kan sticka i ögonen på vissa, här sitter jag och klagar när det finns människor som inte kan få barn. Men alla behöver få spegla sig i någon, säger Karolin Johansson.

 

”Det är inte säkert att du möts av förståelse”

Hur upplever och förklarar vården detta behov av att få döttrar? Vi sökte upp Ann Tiits, barnmorska och internationell amningsrådgivare på Mama Mia Söder.

– I dag vill många veta barnets kön. Nu har vi senarelagt det rutinmässiga ultraljudet till någon gång runt vecka 20, för att se enklare och bättre. Då går barnmorskan igenom en rad komponenter i kroppen på barnet och undanhåller inget för föräldrarna. Kommer det en fråga om barnets kön ska den besvaras. Men en bild är ingen säkerhet, det som ser ut som ett visst kön kan vara det motsatta eller en missbildning. Här använder vi oss av frasen ”med största sannolikhet”, säger Ann Tiits.

Vi kommer in på behovet av att få spegla sig i någon. Frågan är vad det gör med livet, om man varje dag tänker på det ouppnåeliga?
– Det omöjliga landet kanske står för något annat. Sätter jag omöjliga mål kan de enbart bekräfta att jag inte är bra, säger Ann Tiits.

Lästips! ”Dotter önskas”, Katerina Janouch.
Lästips! ”Dotter önskas”, Katerina Janouch.

Men den längtan som kvinnorna vi pratat med berättar om, varför kan den upplevas som tabu?
– Det är svårt att tala om vårt innersta. Tyvärr är det lätt att skuldbelägga sig om man inte delar det jobbiga, då kanske man tror att man är ensam om sina tankar. Men när man väl börjar prata gör andra ofta detsamma. Fast här finns ingen garanti för sympati. Berättar du om din längtan efter en dotter för någon som försökt få barn i femton år men fått tio missfall är det inte säkert att du möts av förståelse. Man kan inte bli förstådd av alla utan måste ibland hitta fram till människor i samma situation, säger Ann Tiits och tillägger:
– Steget från att bara längta till att åka utomlands för att köpa sig ett önskat kön på barnet är oerhört långt.

Vi avslutar intervjun. Det går fem minuter, sedan ringer Ann Tiits upp. Hon har funderat vidare efter vårt samtal.
– Jag upplever hur en viss besvikelse kan infinna sig hos någon som har söner och därför inte kan bli mormor. Som om det vore någon skillnad mellan att vara farmor och mormor. Själv är jag både och. Det finns varken kvalitets-, lycko- eller kärleksskillnad. Helt andra saker spelar in, som hur närvarande mor- eller farföräldern är under barnets uppväxt. I mitt jobb hör jag ”farmor hjälper till” lika ofta som ”det fixar mormor”. I dag är föräldrarna viktigare än när jag var ung. Man vågar kräva mer av dem, och de vill hjälpa till. På 50-talet bytte papporna aldrig blöja. På 70-talet var det självklart att pappan skulle vara med under förlossningen. Men han var inte delaktig under den första babytiden, det skulle dröja till 90-talet. Kanske är det vad vissa mödrar till söner fasar över, de har tidsperspektivet och uppfattningen att en mormoder på något vis skulle stå närmare barnbarnet. – Jag träffar många homosexuella par och med dem i åtanke blir hela den här debatten långt ifrån bara svart eller vit. Säg att en ung människa inte alls har lust att bära rosa kläder, andra krafter kanske styr. Föräldern har ingen aning om vilken personlighet den här människan kommer få. När man kliver ut i verkligheten inser man att det inte blev som man hade tänkt sig, men bra blev det. Livet är till för att levas på olika sätt.

  • Tjänstgörande redaktör: Simón Bustamante
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB