Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

Återbruk

av Johnny

Året var 1986. Det var en tid då Don Johnsson var kung och Miami Vice var hot. Pastellfärger, ljusa sommarkostymer, linnen och skor utan strumpor var det som gällde. Det var något jag tog fasta på när det samma år var dags att för skolavslutning i nian. Vit matiniquekostym, mintgrönt linne och vita loafers utan strumpor. Ja jag vet, det låter obehagligt men då kändes allt så rätt. Jag älskade inledningen av Miami Vice, musiken och bilderna på ett pastellglättigt Miami, pelikaner och annat. Det är kanske anledningen till att jag hittils undvikit den nyinspelning av serien som gick som film på bio. Colin Farrel som Sonny Crocket. Nä, svårt att tänka mig det. Och Jamie Foxx som Tubbs, aldrig i livet! Tubbs är ju en mes som håller sig i bakgrunden, Foxx är ju i mina ögon en bra skådis som syns vare sig han vill eller inte. I vilket fall somhelst såg jag filmen häromdagen. Colin Farrel med raggarmustacsh och en alldeles för cool Foxx såklart. Bomber, granater och ett fyrverkeri av skjutande i dryga två timmar. En helt vanlig actionfilm med andra ord. Kunde lika gärna varit Vin Diesel eller något liknande namn som dragit denna drullerulle. Borta var alla sköna karaktärer, Zwitek och Zito, eller Edward James Olmos som den buttre bossen Castillo. Kanske skulle filmen gjorts för 10 år sedan?

Det verkar vara en trend i filmvärlden. Recycling. Återanvända gamla fungerande recept. Hulken, Starsky&Hutch, alla serietidningshjältar, film nummer 149 med James Bond, ja det är bara några exempel. Det finns ju så otroligt många kreativa människor, se på alla underbara bloggar, alla finurliga hemsidor och andra sätt att yttrycka sig idag. Det måste väl finnas plats för mer utveckling?

Men vi människor älskar saker vi känner igen. Det behöver inte ens vara bra minnen, bara det känns tryggt. Hur skulle det annars vara möjligt att människor stannar kvar i eller återvänder till destruktiva förhållanden. Bättre med ett helvete vi känner till och kan hantera, än att riskera att möta något nytt och okänt, som kanske skulle kunna leda till något bra om vi bara vågade ge det en chans. Hur många har inte upplevt att en tid efter en relation tagit slut, då kan man bara komma ihåg bra saker i den där relationen, och kanske skulle man ringa och se hur hon/han mår? En fika kanske inte hade varit så farligt…och sen när du sitter där så börjar du plötsligt komma ihåg. Just det ja, det var ju därför vi inte skulle ses mer…ännu värre om du vaknar upp hos ditt ex dagen efter och då kommer ihåg varför.

Är det inte så att vi återanvänder vårt beteende hela tiden? Om du kunde sätta dig och studera din släkts beteende på film, skulle du se att historien upprepar sig gång på gång. Och även om du inte vill kännas vid det så kommer du garanterat känna igen dina föräldrars beteende hos dig själv vid vissa tillfällen i livet. Du som svor att aldrig bli sån! Men tänk på att vid 20 års ålder har du gått ca 120000 lektionstimmar i livets hårda skola, och de som varit dina lärare är dina föräldrar. (behöver naturlitgvis inte vara biologiska, utan de som varit dig närmast under din uppväxt).
Naturligtvis har vi plockat upp många bra saker, men också många mindre bra. Som vi i vår tur för vidare till nästa generation, som i sin tur… ja du fattar. Den som är intresserad hur man kan bryta destruktiva beteendemönster inom familjen kan gärna läsa vidare om den tyske psykologen Bert Hellinger och hans arbete, familjekonstellationer.

Vi recyclar inom konsten, litteraturen, musiken. Reklam är väl också ett bra exempel på hur vi återförpackar i en ny kostym. Vad som slår mig mitt upp i allt funderande kring detta ämne är: hur vi kan vara så dåliga på att lämna in saker för recycling som vår planets fortlevnad hänger på, att det måste satsas miljoner på att påminna oss om det? ”Panta, panta panta mera” känner de flesta igen. Det påminner oss om något så simpelt som att lämna tillbaka flaskor och burkar. Trots att vi får betalt för det så orkar vi inte. Inte förrän någon kommer att säga att det är kris, att jorden går under om vi inte tar vårt ansvar. Rädsla är vår största motivationsfaktor.

Långt från Miami Vice blev det. Fast ändå inte. I slutändan brukar det mesta hänga ihop.

  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB