Nu förstår jag varför Beatrice Ask så gärna ville bli intervjuad av mig och skälla på kommunerna som inte klarar att skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn.

För det är verkligen för dåligt. Nu finns svart på vitt.

Bedrövlig läsning är Socialstyrelsens stora inventering av hur landets kommuner klarar sitt lagstadgade ansvar att skydda och stödja.

•Bara tre av tio kommuner följer upp hur det gått för den våldsutsatta kvinnan och hennes barn.
•Ynka 17 procent bryr sig om att fråga efter kvinnans åsikt om hjälpen hon fick.
•De flesta kan erbjuda skyddat boende – men bara hälften hjälper kvinnor i missbruk som fått stryk.

Särskilt allvarligt: inte ens 40 procent av kommunerna använder någon standardiserad bedömningsmetod. Trots att alla med erfarenhet vet hur viktiga rutiner är, för att lyckas skydda en våldsutsatt och rädd människa.

Kunskap finns, forskning finns, metoder finns. Som inte används. Varför? Och vad ska göras åt saken?

Regeringen har trummat för en förändring, tillsatt Carin Götblad i en särskild kommission som ska ta fram förslag. Men –  ingen minister kan tvinga kommunen att göra rätt. Därav ministerns frustrerade ilska.

”Hur länge ska vi behöva se kvinnor till och med dödas på grund av misstag? Vi måste få det att fungera bättre,” sa Beatrice Ask vid den där intervjun i februari.

Hon tvingas i stället se krånglet, handfallenheten, okunskapen och byråkratin ute i kommunerna. Kan inte vara kul. Ingen har för all del påstått att det måste vara kul att sitta i regeringen.

 

Fotnot: Sämst på att följa upp insatser för våldsutsatta kvinnor var socialtjänsten i Blekinge, Gävleborg, kronoberg och Norrbotten. Bäst är Södermanland, Stockholm och Östergötland. Socialstyrelsens rapport bygger på en enkät som mätte 52 faktorer. Svarsfrekvensen var 92 procent.