30 november 2011 @ 17:41

Neeej, jag har missat…

.
.

Sista november idag, imorgon är det december och all sköns lucköppning börjar.
Först missade/hann jag inte få adventsfint förrän på eftermiddagen till just 1:a advent, och idag insåg jag att jag heeelt och hållet missat att fixa Lillans paketkalender. Ok större skepp har sjunkigt, och inte går det någon nöd på henne för det. Det var bara det att det var så snopet att jag faktiskt inte haft en tanke på det. Har väl haft en massa andra saker i skallen den sista tiden helt enkelt.

Jag gjorde en så fin kalender till henne förra året (bilden är från då)
 och det är synd om den inte får komma fram i år. Jag är faktiskt lite mallig över den, så jag sticker nog ned på stan imorgon och köper lite småsaker, närmare bestämt 24 st! Det är nog mest för min egen skull, eftersom jag tyckte att det var så roligt förra året att se hur glad hon blev för lite ballonger, en clownnäsa, glitterfärg, en uppskruvningsbar mus och annat småplock! Ni kan väl vara bussiga och tipsa om lite småsaker ikväll om ni vill, så blir det lite roligare för mig att handla imorgon!
Helena
.
.
.
29 november 2011 @ 18:07

Let me introduce…

.
.

Halloj, halloj!
Nu ser ni säkert inget märkvärdigt alls med de här bilderna, förutom att jag har en himla söt Star Blouse från ChillNorway på mig förstås, men det var inte riktigt det jag syftade på. Nej, det är heller inte mina ögonbryn som jag för första gången i mitt snart fyrtioåriga liv
färgat och plockat på salong idag.
Det är ju min kamera!
Min alldeles sprillans nya fina Nikon D7000 som jag köpte igår.

Nedrans, nedrans mörka årstid bara, jag har inte ens haft möjlighet att prova min nya leksak. Dessutom är instruktionsboken på tyska! Hur fasiken kan man skicka med en instruktionsbok på tyska till en svensk kund…?! Igår kväll när allt var fixat här hemma, Lillan sussade sött, köket var undanplockat, tvätten hängd och jag lade mig tillrätta i soffan för att lära mig allt om mitt tillskott i kameraväskan, blev jag varse misstaget… Jag begrep inte ett ord av vad som stod…
 Snacka om antiklimax…

Lär väl ringa kamerakillen i kameraaffären imorgon och be honom skicka en bok å det snaraste, viktiga viktiga saker  :-)
Annars har jag idag varit till bildekalstället, och i samråd med duktiga Helené utformat texterna som skall vara på bilen, hi, hi, det var lite kul! Dessutom har jag varit på Tullhuset och handlat lite ”bra grejor att ha när man stylar”. Riktigt, riktigt fina saker som ni får se lite längre fram. Hum, svårt förresten att inte bara slänga upp allt här hemma istället för att packa ned i lådor.
Kanske kan man ha lite flytande gränser…?
Eller, antagligen inte…
Ha en fin kväll!
.
.
.
28 november 2011 @ 14:05

Konstruktiv kritik och pyntat med hjort

.
.

Hej nya vecka!
Tusen tack för era fina kommentarer och er konstruktiva kritik på mina bilder från stylingen i förra veckan. Jag tar allt till mig och med mig till nästa uppdrag, ni hade alla så bra reflektioner att jag bara kände att jag ville göra en liten sammanställning.
Många tyckte att det var fint, snyggt och att det såg inbjudande ut. En gillade att tygerna hängde ned på golvet medans en annan inte alls gjorde det. Samma sak var det med kuddarna, en gillade speciellt att de låg utspridda lite nonchalant på golvet, men två tyckte att det såg slarvigt ut. En tyckte att kudden på golvet vid soffan borde ha varit mycket större och jag håller med till 100%.
Smaken är uppenbarligen som baken, för en tyckte att det var överstylat och en tyckte att det inte såg stylat ut alls. Tre personer påpekade att soffan stod för nära snedtaket. Ni har så rätt, så rätt, ser ju faktiskt inte klokt ut! Jag borde ha haft något annat i fönstret var det två som tyckte och en av dem tyckte också att jag borde ha haft blommor i vasen på bordet istället för lärk.
Sedan var de köksstolarna som var fula och omoderna, och det är jag den första att hålla med om. Det är våra köksstolar, och jag vill inget hellre än att byta ut dem. Om några uppdrag kanske jag tycker att jag har råd :) En person påpekade kameravinklarna och ville ha dem på något annat sätt. Jag har tagit 14 bilder i olika vinklar och överlåter till mäklaren att välja ut vilka han vill publicera. Själv valde jag att visa er dessa eftersom de bäst visade själva stylingen.
Jag har också hakat på trenden med rådjur till jul,
även om jag valde något som mer liknar en hjort!
Ljusstake, hjort och kruka från Tullhuset.
Adventstiden är här, men jag har lite svårt för att finna någon riktig advents och julstämmning. Kring olivträdet som fortfarande står kvar ute på altanen, och trivs alldeles utmärkt med det, växer det ogräs, rosorna blommar för fullt, över sjön är det ljummen frånlandsvind och inga kalla vågor från norr. Någon snö har vi inte och inte behöver vi skrapa rutorna heller (men det gör inte direkt något)!
Adventspyntandet tog fart i går eftermiddag, så inte blev det något förstaadventsmys här hemma i går morse inte. Men när kvällen väl kom, spelades här julsånger på hög volym, allt pynt och nya julväxter var på plats, glöggen stod på spisen och ett skönt adventslugn infann sig!
Det blir nog jul i år igen!
.
.
.
28 november 2011 @ 01:33

Back to the roots

.
.

Down the memory lane
Inte många skriver dagbok nu för tiden, vi skriver inga brev som kan bevaras åt eftervärlden. Vi lever i en snart papperslös värld, där våra tankar och minnen förblir bara våra. Vart skall våra barn få ta del av allt det? Någon sa till mig en gång att bloggarna är vår tids dagböcker, inte min sa jag, jag skriver inte om mitt liv och det som är viktigt, jag delar bara med mig av sådant som jag tror kan vara kul och inspirerande för andra att läsa om, inte det som är mitt egentliga jag – det som betyder något. Varför då, sa hon, se det som ett dokument över ditt liv, något som dina barn kan ha kvar när inte du finns här. Nja, jag vet inte jag, kanske kanske inte.
Idag denna 1:a advent 2011 gör jag ett undantag, jag skriver om mitt liv och delar av det som är, och har varit viktigt för mig. Jag gör det för min dotter och jag gör det som en kärleksförklaring till mina föräldrar, släktingar och det som en gång varit. Du är välkommen att läsa om du vill, annars kan du bara kika på bilderna och återkomma en annan dag!
Kram Helena 

Jag reste till släkten i norrland på begravning i fredags, och kom hem med följande tankar.

 

Är det möjligt att inte gråta vid en begravning?
Nej jag tror inte det, hur man än vrider och vänder på det är det sorgligt, en människa – ett liv, har gått ur tiden, och vår begränsade stund här på jorden blir uppenbar och påtaglig. Jag försöker att hålla tillbaka tårarna, jag är för avlägsen släkting för att egentligen ha mandat att gråta. Den sörjande församlingen runt omkring mig gör ändå att tårarna sakta rinner ned för mina kinder. Barn har mist en mamma, barnbarn en farmor, syskon har förlorat en syster, och väninnorna är
plötsligt en kamrat kort.
Minnena kommer över mig, minnena från när jag var barn och resorna upp till släkten i norrland var som spännande äventyr. Vi åkte bil långt, till världens ände trodde jag. Mamma och pappa fällde ned baksätet och bäddade i bilen så att vi, min syster och jag, kunde sova hela vägen. Den sista milen innan Hällesjö började alltid samma funderingar, skulle vi komma upp för den smala branta vägen som ledde upp på åsen, eller var det för halt? Pappa gasade, tog fart och hoppades på att vi inte skulle få möte. Det gick bara varje gång, tur det, annars fanns alltid plan B, hämta Morbror J och snökedjorna.
Det är märkligt vad man kan minnas känslor, då menar jag känslor eller kanske förnimmelser av lukt, ljud och smaker. När jag sitter där i kyrkbänken minns jag plötsligt så starkt tystnaden, den där mjuka nästan bedövande tystnaden, när vi väl var framme vid gården, klev ur bilen och motorn stängdes av. Snövallarna var flera meter höga vill jag minnas, och fungerade som gigantiska ljuddämpare. Det var alltid vindstilla och isande kallt, himlen var bäcksvart och full med gnistrande stjärnor. Kölden bet tag i kinderna och snön knarrade under skorna när man sprang de få metrarna till dörren som ledde in i den iskalla ouppvärmd farstun. Väl där inne öppnades den tunna innerdörren till huset där de bodde, Moster A, Morbror J och N. Där inne var det varmt, glatt, högljutt och alltid massor av vänliga människor. Det tog lång tid innan jag förstod att alla dessa människor, mina släktingar, levde vanliga liv, med vardag, jobb och skola precis som vi. I Hällesjö var det aldrig någon som skulle till jobbet, alla var bara lediga, glada, avslappnade och hade alltid all tid i världen för oss barn, om de inte spelade Stopp vid köksbordet vill säga, då fick vi barn inte vara med. Vi fick stå bredvid och storögt titta på när högen med kopparfärgade femöringar och blanka tioöringar bildade en större och större hög mitt på bordet. Jag minns ljudet när någon vann och under jubel nöjt skrapade ihop den stora högen med mynt.

Moster A, själva navet i familjen, denna fantastiska kvinna som fött så många barn, som alltid sett till att alla andra har haft det bra. Hon var först uppe på morgonen, och alltid sist i säng. Hon stod alltid där, liten, kutryggig och med glasögon tjocka som flaskbottnar, och tog emot oss med öppna armar och ett ammen, ammen, när vi kom på besök. Fastän att hon själv hade barn, barnbarn och barnbarnsbarn till ett helt regemente, fanns det alltid plats för oss också. Pappa som blev föräldralös i unga år, har i Moster A haft den mor som alltför tidigt rycktes ifrån honom.

Vi fick bo i Morbror E:s stuga på gården. På övervåningen fanns det en kammare där mamma och pappa sov. Syster och jag sov i den utdragna kökssoffan i det minimala köket. Jag minns lukten av de gamla tapeterna och ljudet av den sprakande spisen i köket som sakta värmdes upp, och drev ut fukten och kylan från de annars obebodda rummen. På morgonen ordnade mamma med frukost, varm choklad och Lundiuslimpa med räkost vill jag minnas att vi åt. På nedre botten bodde Morbror E som sov i en liten alkov innanför köket, och hade ett finrum som vi aldrig fick vara i. Han bjöd på kokkaffe, som han kokade på vedspisen, och hade en kaffepanna som visslade när kaffet var klart. Jag var liten och drack inte kaffe men lukten av det nykota kaffet och prickarna av sump i botten på kopparna
glömmer jag aldrig.

Det var alltid vinter i Jämtland, med massor med snö som vi lekte i. Vi byggde snökojor, blev kastade i den djupa snön eller åkte kälke som galningar tillsammans med pappa längs vägen nedför åsen. De vackra dagarna tillbringades alltid ute på sjön, där vi pimplade och åkte skoter. Jag minns J som jag tyckte var en helt gigantisk farbror, han var tillsammans med pappas kusin, och hade en stor blå skoteroverall, enorma fötter och några hårstrån på den spetsiganäsan. Han körde skoter runt runt på sjön med oss barn där bak. Jag tyckte att det var det roligaste som fanns, och kan fortfarande känna den kalla nylonen i J:s skoteroverall mot min kind, när jag krampaktigt höll mig fast i svängarna. Mamma var inte fullt lika road åt skoteråkandet, eftersom J förmodligen inte hade passerat farbror polisens blåsgrej utan att få ett ilsket rött sken rätt upp i ansiktet… Det var roligt att fiska också, och minst lika roligt att sedan lyssna på min pappa och N:s pappa när de under kvällen sedan kivades om vem som dragit upp flest fiskar!
Bakom Morbror E:s stuga bodde Roy och Grey, de var två jättelika Jämthundar som åt upp allt som kom i dess väg. Trots att min syster och jag viste det, fick vi bara lov att prova att sticka in våra nya leksakssnurror till dem, vilket naturligtvis slutade med gråt och tandagnissell… Alla i norrland har en Jämthund bakom stugknuten, och alla jagar älg, det trodde jag i alla fall.
Jag tyckte så mycket om att vara där uppe bland alla de där släktingarna, men jag var lite rädd för Morbror J som var högljudd och pratade med en dialekt som gjorde att jag förstod ungefär hälften. Jag älskade att lyssna på söta lockiga blonda L när hon pratade, hon hade den lenaste rösten du kan tänka dig och var godheten själv. L var gift med Moster A:s yngsta son, han var lite av en spjuver och kom alltid med skämt som jag inte begrep, men det gjorde liksom inget. Jag tyckte om dem allihop ändå! Sedan fanns där N, hon var ett år äldre än vad jag var, och jag såg upp till henne. Hon hade långt blont hår, massor med leksaker och en jättestor lekstuga. När vi blev tonåringar hängde jag med henne på dans i Stugun, det låg många långa mil bort, och alla dansade styrdans som om de aldrig gjort annat i sina liv. Själv hade jag bara varit på disco och aldrig lärt mig att dansa till Sven Ingvars och Vikingarna. Killarna tyckte att jag var konstig som tackade nej när de bjöd upp mig…
När jag var liten trodde jag att allt alltid skulle fortsätta att vara som det alltid varit. Men åren gick och jag blev vuxen, jag flyttade hemifrån och följde inte längre med mamma och pappa på semester till släkten i norrland. Visst har jag varit upp några gånger när någon fyllt jämnt eller så, men det har gått många år mellan gångerna. De äldre generationerna börjar falla ifrån, men Moster A finns kvar, hon är 96 år nu, och liten som en fågelunge. De tjocka glasögonen är utbytta mot ett par små moderna, ryggen kutar ännu mer och hon har flyttat från gården till ett mer anpassat boende, men den värme jag kände när jag nu klev in i hennes lilla lägenhet var den samma som förr och de korta historier hon orkade berätta om mig när jag var liten var de samma.
När jag satt där på begravningen, bland alla dessa människor som fanns där på gården när jag var liten, blev jag så sorgsen. Gigantiska J, han med skotern, var en gammal smal man som på darriga ben tog farväl av sin föredetta livskamrat. Snälla L med den mjuka stämman kom själv, hon och spjuvern hade skiljt sig för mång år sedan, och han var där med sin nya. Moster A var inte där, självklart hade det varit en övermänsklig uppgift för en 96 åring att för andra gången i sitt långa liv närvara vid en dotters begravning. Alla var förändrade förstås, och inte mycket var sig likt. Himlen var fortfarande bäcksvart med ett gnistrande stjärnhav, men den knarrande snön lös med sin frånvaro. Flera av husen var förfallna och allt var mycket mindre än vad jag mindes det som. Men Jämthund fanns där fortfarande, och N och hennes familj som tagit över huset efter Moster A och Morbror J. Men allt var annorlunda, ljuden, dofterna och smakerna var borta.
Kanske var det därför jag grät där vid begravningen, för att tidens tand utplånat det som var, och bara lämnat fragment kvar av så mycket. De gamla lämnar in och vi ”ungdomar” måste ta över. Det är mitt ansvar nu, mitt ansvar att fylla min dotters liv med lika mycket minnen för sinnena och så mycket värme som jag själv upplevde som barn. Det är ett stort ansvar att bära och jag
kommer att göra mitt yttersta.
Tack alla för allt det fina!
Mamma och Pappa jag älskar er!
Helena
.
.
.
27 november 2011 @ 21:50

Vinnaren av Ting för glädjes kaminspegel

.
.

Stort grattis till

som skrev såhär:
”Superfin spegel och fin webbutik!
Med 3 prinsar på 1, 8 och 15 år, är det nog jag som minst julklappar får.
Så det jag önskar mig allra mest är ett halsband med silverhjärta som jag kan använda till vardag och till fest!! Kram Anette”
Madde & Jenny på Ting för glädje har valt dig till vinnaren av kaminspegeln från House Doctor,
maila mig din adress och om du vill ha en svart eller en vit spegel, så vidarebefodrar jag det.
Madde, Jenny och jag
 tackar alla fina bloggläsare som som deltagit i  tävlingen!
Stor kram till er alla!
.
.
.
25 november 2011 @ 23:16

Stylad vindsvåning till salu

.
.

Go´kväll från Kälarne (någonstans mellan Sundsvall och Östersund) säger jag denna fredagsafton!
Japp det fanns internet på hotellet så lite utrymme blev det för att blogga idag också. Kröp ned i sängen tidigt efter en lång dag, och har kopplat av med att redigera bilderna från stylingen igår. Tänkte visa er några bilder, men först måste jag vara sådär svensk av mig
och be om ursäkt för mitt ”verk”.
Det var verkligen svårt med ljuset för det blev mörkt nästan innan jag hann blinka. Blev lite panikartat faktiskt och såhär i efter hand, när jag tittar på bilderna, kan jag se en massa olika saker som jag borde ha gjort annorlunda om jag hade haft mer tid till eftertanke. Nu är det som det är, och jag får istället ta med mig de erfarenheterna till nästa jobb.

Förtydligande!

Har fått en fråga från Bella om var grejerna kommer ifrån osv. Lägenheten var alltså tom, så jag har fyllt den helt och hållet. Sofforna har jag lånat av Sara (tack för det vännen) men resten kommer från Udden. Jag har inget lager att hämta saker ifrån ännu, men planen är att succesivt inhandla prylar utifrån behov. Varje pinal har jag själv burit in och burit ut, förutom de tunga möblerna som jag hyrt in bärjälp till. Lägenheten är nu åter tom och jag kommer att styla den igen inför visningen, även om det kommer att bli en något enklare och mindre omfattande styling.

 

Såhär blev det, och jag blir verkligen jätteglad om ni orkar skriva en rad om vad ni tycker om det. Ni är mina bästa kritiker (och ni är så många att man borde kunna dra skaplig tillförlitliga slutsatser av era kommentarer), och jag behöver verkligen era tankar och tips för att kunna bli bättre!
Kram från mig
.
.
.
24 november 2011 @ 22:20

En liten liten bild från dagens jobb

.
.

Godkväll, godkväll
Vad jag har haft roligt idag, ni anar inte, eller jo det kanske ni gör förresten. Efter dagens jobb har jag följande erfarenheter. 1. Måste köpa större bil, typ skåpbil el dyl. min stora Cheva sväljer en hel del, men inte tillräckligt 2. Arbetskläder = ingen dum idé. 3. Tur att jag fixade med försäkringarna här om dagen, eftersom risken att snubbla i en trapp när man bär upp något till fjärde våningen för 15:e gången är ganska hög. 4. En säng byggs enkelt med några tomma kartonger, så slipper man släpa riktig säng.

 

 
Det är inte det lättaste i världen, kan jag berätta, att på en dag hinna fylla en lägenhet, styla densamma och sedan fota hela rasket innan det blir mörkt vid två-halvtresnåret… Visst hade bilderna blivit bättre om det hade varit ordentligt ljus men nu får det gå ändå.
Jag orkar inte redigera bilderna nu, kommer att göra det i helgen, så ni får bara se en liten bild som jag tog precis innan jag började packa ihop. Inspirerad av den här superduktigatjejen gjorde jag en ”ripoff” (nästan) av hennes matbord på den här bilden. När mörkret började sänka sig över lägenheten, blev det så mysigt och stämningsfullt med alla ljusen så jag fortsatte att fota lite för skojs skull!
Imorgon reser jag med min far till släkten i norrland, och jag har ingen aning om det finns något internet på hotellet, så vi får väl se när vi ses härnäst!
KRAM
Helena
.
.
.
24 november 2011 @ 09:50

Nyfixat hörn i huset

.
.

Godmorgon bloggvärlden!
Ååååh, så typiskt mig att sitta uppe och uggla halva natten istället för att sova ordentligt och bli pigg dagen efter. Nejdå, surfade runt och sökte inspiration inför dagens jobb (så kul att kunna skriva det) och satte igång att flytta tavlor och tavellister mitt i natten… M kör med öronproppar (sexigt!) och barnen/ungdomarna sover som små stockar, så att spika lite tavlor mitt i natten är inga problem, förutom att man blir vansinnigt trött dagen efter då förstås…
När jag tömde mellantjejens rum där uppe fick jag en tavellist över, och den skruvade jag upp i tv-hörnan, istället för tavlan som satt där. Tavlorna gjorde jag själv med några gamla ramar, en servett från Day och en bild på en fjäril som jag själv har tagit. Den lilla tavlan med tvåan har jag också gjort själv (men inte nu i natt), av en bit svart tyg lite tygfärg och en schablon.
Kudden och filten (också från Day) köpte jag på rean igår.
Inte vet jag hur det blev med det hela, men det kändes kul att göra något, och nu har jag i alla fall ett nytt ställe här hemma, där jag kan flytta runt lite saker som jag tycker är så kul!
Nu skall jag iväg på det där jobbet, så håll tummarna för mig att allt går vägen!
KRAM
.
.
.
23 november 2011 @ 15:31

Dagens bästa shoppingtips för inredningsintresserade

.
.

Hej på Er i gråburret!
Här är det full fart idag, planerar och fixar inför morgondagens styling, som skall bli så galet kul! Mitt fina kontor har jag fått överge idag, eftersom målaren tagit över nästan hela övervåningen. I vanlig ordning ser det ut som kriget här hemma när vi har hantverkare på plats. Hur mycket jag än plockar så fylls det bara på med grejor och damm överallt känns det som. Det är mellan tjejens rum som får sig en välbehövlig makeover. Jag började förra sommaren, men färdigställde aldrig, och det var tur det för det blev inget bra. Nu kommer det att bli tipp topp istället!
Gissa om jag hade tur idag när jag vid lunch kikade in hos Atelje Fåtöljen, där var det världens flyttutförsäljning! Det känns förstås lite trist att Anettes fina butik försvinner från Skultunavägen, men riktigt sorgligt blir det inte eftersom den efter nyår uppstår på nytt, dock i ny regi och nya lokaler vid Öbergs färg – Colorama. Anette kommer att fortsätta att vara med på ett hörn även där, men hon kommer i huvudsak att fortsätta i samma lokaler med sitt möbeltapetseri (heter det så?). 

Ny lykta och julros pryder sovrumsfönstret.
Krukan köpte jag hos Atelje Fåtöljen till förra julen och lyktan köpte jag urbilligt idag!

För någon som håller på att inreda ett flickrum och just har startat en homestylingrörelse, var det förstår ni nog ingen överdrift, om jag säger att jag kände mig som ett barn i en godisaffär!
-Oh, den måste jag ha, och den, och när jag ändå håller på kan jag lika väl ta den här också! Ja ni förstår resten själva, mycket grejor blev det… Ni kommer att få se alltihop vad det lider och jag anbefaller verkligen er som har möjlighet, att ta er en sväng förbi Atelje Fåtöljen under veckan.
I prommise you, du kommer att kunna fynda!
Atelje Fåtöljen har öppet mellan 12-18 tisdag till fredag och på lördagar är det öppet, hum, hur var det med det nu då… Jag får återkomma om det!
KRAM
.
.
. 
22 november 2011 @ 23:15

Jippi, jag är så glad idag!

.
.

God kväll my friends!
Oh, jag är så glad att jag bara måste poppa in här, trots att jag borde gå och lägga mig, och berätta att jag har fått mina första jobb! Tjolahopp vad kul, och jag som inte ens har börjat att ”ragga jobb”, är liksom inte riktigt färdig med förberedelserna. Redan på torsdag skall jag möblera/styla en helt tom vindsvåning = en riktig utmaning! Som om inte det vore nog så har jag fått i uppdrag att inreda en hel lägenhet åt en person som inte ens skall flytta, utan som skall bo kvar bland mina idéer!
 Är inte det helt fantastiskt kul så säg?!

Topp och pälsväst från Kappahl, tights och shorts från HM.
Lillan som hostade sig igenom natten (har nästan inte hostat något alls idag, får väl se hur det blir kommande natt) fick hoppa dagis idag, och följde med mig på några ärenden istället.
Gud vad mycket man måste tänka på när man är sin egen. Som försäkringar tillexempel, vilken jäkla djungel. Som anställd har man alltid varit försäkrad från topp till tå, och aldrig behövt tänka på sådant, och så plötsligt går man bara omkring helt oförsäkrad, och det går inte för sig! Så efter en timmes försäkringsrådgivning är jag nu på nytt totalförsäkrad, skönt!
Lillan skötte sig exemplariskt under rådgivningen, och försäkringskillens min var obetalbar när Lillan som satt och lekte med min Iphone, plötsligt ringde upp mormor och började prata med henne om allt möjligt, precis som om det vore den mest normala sak i världen för en treåring att göra…

Efter ett besök hos ”bildekalkillen” (självklart skall jag ha dekaler på bilen, skall man göra det skall man göra det ordentligt, hi, hi), började Lillan tröttna på att sitta still och inte prata för mycket, så vi tog en sväng till M:s kontor. Där blev det full pott, eftersom fiskarna hade fått en bebis (?)! Det var ju bara hur spännande som helst. Men den lilla rackaren gömde sig förstås bland stenarna, till Lillans förtret. Snällaste C kunde inte motstå Lillans önskan om att se den lilla firren, så hon kavlade resolut upp kavajärmen och ”dök ned” i vattnet för att skrämma fram den. Man kan väl säga att den lilla damen har en skapligt välutvecklad teknik för att få sin vilja fram…
Natti, natti!
.
.
.