I framtidens skugga

Text: Peter Kadhammar Foto: Ola Axman

HUSBY–KISTA. Det konstigaste med Husby och Kista är att de ligger så nära varandra. Det tar bara några minuter att promenera mellan stadsdelarna och om Sverige vore som vi vill att det ska vara skulle man inte ens tänka på att den ena är Husby och den andra Kista.
Men nu lever vi i ett samhälle med osynliga hinder, mentala och sociala som är starkare än några murar av betong och taggtråd. Gränserna är till synes omöjliga att passera.
Den ena stadsdelen är Sveriges framtid och stolthet, den andra Sveriges bekymmer, ett område där bilarna har brunnit när sommaren blev varm och ungdomarna rastlösa, förbannade.
Husby stämmer inte alls med vår bild av oss själva.
Vi är ju världens mest jämlika land, öppna, toleranta – du kan själv fylla i resten av de vackra ord som politiker och högtidstalare brukar använda.

Men det här är också en talande bild av vad Sverige är:
Jag vill träffa någon politiskt aktiv person som bor i Husby och som kan resonera med mig om stadsdelen. Jag ringer ordföranden i stadsdelsnämnden. Hon heter Mia Pärni och är socialdemokrat.
Observera namnet. Mia Pärni leder alltså det största partiet i en stadsdel där 82 procent är invandrare från Asien och Afrika.
Pärni föreslår att jag ska träffa en dam vid namn Kylli. Hon har bott i Husby i 30 år. Observera namnet. Kylli kommer från Kiruna.

Jag träffar Kylli Iroegbu på torget i Husby. Vi går in på kaféet där det bara sitter män. Vi sätter oss med våra koppar och kakor vid fönstret mot torget där det finns matbutik och tunnelbaneuppgång och där det rör sig mycket folk i det gråa höstvädret.
– När jag flyttade hit kallades området guldkusten, säger Kylli Iroegbu. Min man, som kommer från Afrika, och jag flyttade in i en bostadsrätt. Det var lite flott här. På den tiden var kanske åtta procent invandrare, resten etniska svenskar.
En kvinna med heltäckande slöja går förbi utanför fönstret.
– Men redan på 1980-talet syntes en skillnad mellan Husby och Kista. Vi funderade på vad den kunde betyda.

Fotografen Ola Axman lämnar oss för att ta lite bilder på torget. De unga männen som står sysslolösa med händerna i fickorna och ryggarna mot matbutikens fasad ser fotografen och drar upp luvorna.

Kylli Iroegbu arbetade som ekonom i Stockholms stad, hennes man var grafiker. De såg hur svenskarna lämnade området och ersattes av invandrare som ofta inte lärde sig det nya språket. Många blev kvar i Husby, umgicks med andra invandrare, fortsatte att tala sina gamla språk eller dålig svenska.

Kylli Iroegbu gick med i socialdemokraterna för att göra Husby finare.
– Vi gjorde ytterstadssatsningen i slutet av 90-talet. Vi hade mängder av projekt. Multimedia. Barnen i skolan skulle få tillgång till den nya tekniken. Vi gjorde området vackrare och hade drömmar om kullen borta vid Tempo. Vi byggde en terrass och tänkte att man kunde arrangera olika verksamheter i det fria. På toppen kunde man ha vigslar.
De unga männen som står vid matbutiken vet att om det kommer en fotograf handlar det om segregation, arbetslöshet eller brottslighet. De vänder sig mot väggen. En av dem, med sin fjuniga mustasch ser han knappt ut att vara 20, går fram till kaféet och kikar in genom rutan. Han granskar Kylli och mig och hötter med fingret: inga bilder!
– Men sedan hände inget, säger Kylli.
Ynglingen med mustasch går tillbaka till kompisarna. Jag tänker att det är väl så det ser ut när gängen anser att de bestämmer.
Vi lämnar kaféet. Kylli visar kullerstenarna på torget utanför biblioteket. Stenarna var en del av ytterstadssatsningen. Och en liten fontän. Det blev fint.

Jag går Edvard Griegsgången bort mot Kista. Nära Kulturskolan möter jag en kvinna som är beslöjad i svart från topp till tå och som har ett radband i höger hand. I entrén till Kulturskolan står en ljushårig kvinna och ropar efter barnen som passerar på väg hem från skolan.
– Kom och prova ett instrument! Spännande! Öppet hus! Prova gitarr, piano, cello, fiol! Trummor! Spännande!
Hon ropar och ropar. Jag ser ingen stanna. I höger hand har hon en kaka.

Så går jag över en gångbro, och en till och strax är jag i Kista. Sveriges stolthet. Åke Lindström, informatör på Kista Science City, har lovat att visa mig runt. Han studsar fram redan när jag går in i Kistas nya fantastiska kontorshotell eller snarare ekonomiska och vetenskapliga allaktivitetshus. Här finns akademisk forskning, ett gymnasium, företag…
– De ska arbeta tillsammans, då driver vi innovationsspiralen ännu snabbare, säger Lindström.
Han pratar så intensivt och rör sig så fort att det är svårt att hänga med. Det händer så mycket i Kista, Sveriges Silicon Valley, en av världens viktigaste platser för ny teknik. Kista Science City är en organisation som ska informera om företagen och forskningen och alla möjligheter i den här stadsdelen.

Vi halvspringer mellan ett gymnasium, Kungliga tekniska högskolan (KTH:s) lokaler, över Jan Stenbecks torg, förbi Ericsson, bort mot det bländande vackra höghuset Kista Tower. Och hela tiden pratar Lindström, han tystnar bara när de professorer och andra han stämt blixtmöten med har något att säga: det här är platsen där mobiltelefonin föddes, i de flesta fikarum i Kista pratar man engelska för detta är en mötesplats för världseliten, av KTH:s doktorander är bara 20-25 procent svenskar, resten kommer från Kina, Iran, Turkiet, Italien, Spanien, Grekland…
– Iran och Turkiet har väldigt bra skolsystem , säger Jens Zander, professor i radiosystemteknik. Det franska systemet. Elitistiskt.
– Vi måste bli bättre på att inspirera människor. Här finns det chanser! säger Åke Lindström.
Vi hastar vidare mot Kista Tower. Plötsligt stannar Lindström och ser mig i ögonen.

Våning 29 i Kista Tower. Screen Interaction, ett företag som utvecklar digitala tjänster. Kontoret ser ut som alla moderna arbetsplatser i den kreativa sektorn: öppen planlösning, folk som glor i dataskärmar, folk som strövar runt, ett flipperspel, en rullbräda, tre gitarrer i ett hörn, plastleksaker. Det verkar som om det finns en inredningsarkitekt som far jorden runt och placerar flipperspel och rullbrädor på alla IT-företag för att markera deras individualitet.
Genom de stora fönstren ser man mil efter mil med granskog.
Screen Interaction har fyra grundare, en heter Reza Assarem. Han säger att samhället befinner sig i en ny våg av digitalisering, det är nu den stora förändringen kommer.
– Allt byggs om i grunden.
Screen Interaction växer, företaget behöver mer personal. Men det är svårt att hitta rätt kompetens. Det tar tre till sex månader att få tag i rätt person. Och sedan följer den hårda kampen att finna bostad för en person som flyttar till Stockholm.

Reza Assareh är 33 år. För 28 år sedan kom han till Sverige som flyktingbarn från Iran. Han var fem och landade med sin mamma som var sjuksköterska.
Det dröjde sex sju år innan hon fick ett jobb.
Så Reza och hans mamma är själva sinnebilden för allt som är svårt i vårt land. Flykting! Ensamstående mamma! Och dessutom sjuksköterska, det yrke alla världens ensamma mammor tycks ha när deras problem debatteras.
Och nu är Reza företagsledare och om han inte redan är miljonär så är han det säkert innan han fyller 40.
Vad skiljer Reza från gänget på Husby torg?
Det viktigaste, tror han själv, är att han och hans mamma placerades i Kisa i Östergötland. Där fanns inte många andra invandrare så Reza lärde sig omgående svenska.
När han var i yngre tonåren flyttade familjen till invandrarstadsdelen Gottsunda i Uppsala. Där blev han mobbad för att han talade östgötska. Det var fult att se utanför stadsdelen och kamratkretsen. ”Har du glömt var du kommer ifrån?”
– Mina invandrarkamrater i Kisa är integrerade och har arbete. Men många av kamraterna i Gottsunda blev kvar i utanförskap, säger Reza. Jag är ett praktexempel på hur viktigt det är var man bor.

Samma slutsats har Kylli Iroegbu kommit fram till. Hon har sett hur våg efter våg av flyktingar placerades i Husby av den enkla anledningen att det fanns hyreslägenheter där att placera dem i. Så blev det en stadsdel av bara invandrare men de fick inte tillräcklig hjälp att ta sig vidare. Skolan och fritids fick inte de extra resurser som behövdes och sedan … sedan tycks det där utanförskapet bli självförstärkande och få ett eget liv.
– Boendet är en enorm betydelse, säger Kylli. Vem du talar med. Vilka förebilder dina barn får. Om du inte lär dig svenska blir språket en barriär och du får inget arbete och kommer inte in i samhället.
Husby har blivit likt en främmande värld som en utomstående svårligen tränger in i.
– Hur ska du ta dig an detta, säger Kylli, om du är en utexaminerad socialsekreterare från Karlstad eller Bromölla? Och du möter – IS?
Hon ser mig rakt i ögonen.

Ändå finns det så mycket kraft i Husby. Kylli möter så många med idéer, det finns så många eldsjälar, hon kan samla ihop 100 människor på en timme om hon behöver få något gjort. Men de behärskar inte språket.
I förlängningen fruktar hon ”inbördeskrig”. Ja, Kylli Iroegbu använder det ordet.
– När klyftorna blir så stora…
Och några hundra meter bort står Reza Assareh i Kista Tower och ser ut över staden och granskogen och undrar hur han ska finna bostad till nästa högbildade person han anställer.

Text

Peter Kadhammar

Foto: Ola Axman Redaktör: Titti Jersler