Alberto Benedetti, en gemytlig karl på 55 år, lever ett liv som de flesta i Europa nog finner idealiskt. Hans vingård ligger i Albanerbergen söder om Rom. Odlingen har tillhört familjen i femton generationer men vin har producerats mycket längre än så. Muren framför villan är 2 500 år.

Den vida slätten nedanför gården ligger i ett ljust dis. Klara dagar kan man se Peterskyrkans kupol drygt två mil bort. Här råder frid, här finns god mat och vackra omgivningar.

Men en man som Alberto är ett bekymmer för Italiens regering, EU:s byråkrater och de flesta ekonomer som uttalar sig om den nuvarande krisen.

 

Han bjuder på ett glas rött vin och rostade mackor dränkta i olivolja från egen produktion. Han har just visat en trappa som han bygger från källaren upp till restaurangen där han tar emot turistgrupper och lokala festsällskap. Trappan är Albertos bidrag till gårdens utveckling.

Hans far byggde källaren.

– Varje generation gör något.

 

Det imponerar inte på moderna ekonomer. Italiens ekonomi präglas av landets småföretag. Medan tyska bolag i genomsnitt har 34,9 anställda har Italiens 7,6. Tyskland, med 82 miljoner invånare, har drygt 200 000 företag.
Italien, med 58 miljoner invånare, har 510 000.

Småföretag är mindre produktiva än stora och satsar i stort sett inget på forskning och utveckling. Alberto kan göra små justeringar och köpa några maskiner, men i stort fungerar vinodlingen som den alltid gjort.

 

Hans personal kan naturligtvis inte tävla med anställda på BMW när det gäller värdeskapande, inte heller med lantarbetare på de stora vinodlingarna i Kalifornien och Australien.

Det är en italiensk ekonom som gör mig uppmärksam på alla dessa små vinodlare och ostmästare. De är lågteknologiska och har svårt i den internationella konkurrensen.

Visst har Alberto märkt att det är besvärligt att hävda sig internationellt. Av de 60 000 flaskor han fyller varje år går 20 000 på export. Alberto hade en agent i USA men det var omöjligt för en liten producent att slå sig in på den amerikanska marknaden.

– Man måste vara stor och satsa mycket på reklam för att lyckas.

 

Ett annat problem med alla dessa småföretagare är att de inte betalar skatt. Att småföretagare är ett svåra att beskatta är ett välbekant fenomen, inte bara här. Men eftersom de är så många i Italien blir effekten på nationens räkenskaper desto större.

Alberto har fem anställda, tre italienare och två rumäner. ”Det är svårt att hitta italienare som vill arbeta på fälten.” Deras lön är 1500 euro i månaden. Alberto skrattar när jag frågar om det är före eller efter skatt.

– Ingen betalar skatt i Italien!

 

Här, liksom i Grekland, saknar medborgarna förtroende för staten: politiker betraktas som tjuvar och bedragare. Det är ofta en korrekt iakttagelse. När jag frågar Alberto hur han ser på staten tystnar han. Sedan säger han:

– Den äcklar mig.

För Alberto är det en självklarhet att man ska försöka undvika skatt. Det är moraliskt riktigt, anser han.

– ALLA vill smita från skatten! I det här landet har vi två ekonomier, den offentliga och den verkliga. Jag betalar inte mer än absolut nödvändigt.

 

Officiellt har Italien en av de högsta skattesatserna i EU. Om alla betalade som de förväntas göra skulle statens ekonomi förbättras dramatiskt. Ekonomer beräknar att den svarta sektorn står för uppemot 20 procent av bruttonationalprodukten. Alberto tror att den snarare är 40 procent.

– Italienare har faktiskt ganska gott om pengar.

Vilket hans egen gård vittnar om. Utanför villan står en kraftfull Mercedes.

 

Visst inser han att statens finanser förstörs och att den offentliga sektorn inte kan ge någon vettig service utan pengar. Men skattesmitning är medborgarens sätt att värja sig mot en rutten överhet.

– Politikerna har varit korrupta ända sedan antiken. Alla är likadana, även kommunisterna. Varför ska jag betala till dem?

Han är ingen lurvig bonde som bara känner till det egna gårdstunet. Han är ingen fåraherde på Sicilien som hälsar representanter från myndigheterna med en salva från hagelbössan. Alberto är utbildad agronom och har arbetat åt FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation, i Centralamerika, Afrika och Asien.

Om en man som han föredrar att leva i ett samhälle där varje familj tar hand om sig själv, hur ska då Italiens ekonomi kunna moderniseras? Till slut kanske vi måste fråga oss vad en modern ekonomi är, eller borde vara.

 

[slideshow post_id=”” auto=”undefined” thumbs=”undefined”]