Under en förmiddag lotsar den unge advokaten Pierpaolo Pomes oss genom domstolen för civilmål i Rom. Det blir en vandring genom infernots kretsar. Advokaterna kallar mycket riktigt en av avdelningarna ”helvetet”. Den ligger i källaren där besluten om verkställighet lämnas ut.

Helvete är det därför att advokaterna måste köa, köa, köa! Pierpaolos byrå, ansedd, seriös, specialiserad på arbetsrätt, har anställt en advokat vars huvudsakliga uppgift är att stå i kö.

Hur kan man erövra en akademisk utbildning bara för att hamna längst bak i en lång rad människor som väntar på papper?

Svaret är enkelt. Med en tillräckligt invecklad och fientlig byråkrati måste kraften mot detta motstånd vara massiv, enorm, som en armé vilken stormar över ett fält mot fiendens kulsprutor. Någon bör överleva, någon bör komma fram!

Staden Rom har en sådan armé av advokater, 23 000. Det är lika många som i hela Frankrike. I Sverige finns 5 000 advokater.

Pierpaolo har studerat på universitetet, han har praktiserat utomlands. Nere i helvetet, det vill säga avdelningen för utlämnande av verkställighetsbeslut, köade han en gång framför en lucka i två timmar. Han skulle hämta ett beslut som domstolen lika gärna kunde skicka med posten. Men det gör inte domstolen.

När det var Pierpaolos tur sa damen i luckan att han stod i fel kö.

– Kom tillbaka en annan dag!

Pang.

Pierpaolo har ett skratt som påminner om filmstjärnan Peter Sellers. Det liksom trillar ur honom. Han är en fridsam man. Han säger om sin fåfånga väntan:

– Det är trist…

En annan gång köade han, kom fram till damen i luckan, han skulle registrera en stämningsansökan från ett bolag mot ett annat. Hon granskade underskrifterna och lyfte sedan sitt misslynta ansikte:

– Vem säger att dessa underskrifter är korrekta?

Det blev för mycket även för den unge advokaten, som hotade att kalla på polis om inte damen tog emot papperen och registrerade dem.

Vi går genom korridorerna, vi går från hus till hus i rättvisans kvarter. Överallt råder aktivitet: advokater skyndar, väntar, köar, konfererar; deras klienter skyndar, väntar, köar och konfererar också. Det är ständig rörelse i detaljerna men helheten står stilla.

Vi möter en kollega till Pierpaolo som har väntat sedan 8.40 på morgonen. Nu är klockan 12.15. Hon vrider sig i irritation, hon är på väg att spricka. Hon väntar på att få veta när hennes fall ska upp i rätten nästa gång. Om fyra månader? Sex? Vilket datum? Klockslag?

Även den informationen kunde skickas med post, men varför skulle rätten besvära sig med det? Advokaterna kan köa!

I en av förhandlingssalarna sitter en domare i tjock blå pullover och med glasögonen hängande i ett snöre över magen. Parterna lutar sig över hans skrivbord. De har överrockarna på. Bakom dem köar andra för att få lägga fram sin sak för domaren.

En förhandling kan ta mellan 30 sekunder och två timmar. Men en förhandling är bara en skärv i en lång, lång process. Här är en schematisk skiss av advokatens skärseld. Låt oss säga att saken gäller ett företag som stämmer ett annat:

• Köa två timmar för att registrera stämningsansökan.

• Vänta tio dagar på att få datum för första förhandlingen. Den ligger i regel sex månader bort.

• Köa 30 minuter i domarens sekretariat för att få ut akten. Kopiera beslutet om datum för förhandling.

• Köa 30 minuter för att få dokumentet stämplat.

• Köa till delgivningen två tre timmar.

• Kö till förhandlingen 30 minuter till fyra timmar.

• Förhandling i tio minuter. Domaren begär vittnen, dokument… ”Vi ses igen om fem månader.”

• Ny förhandling efter fem månader. Beslut: Företaget X ska betala 10 000 euro i skadestånd.

• Efter några veckor kommer domskälen. Advokaten köar en timme för att få ut dem.

• Kö för att få auktoriserad kopia av domen. En timme.

• Kö i avdelningen som ska verkställa domen. Två tre timmar.

Jag har säkert missat något. Men låt oss säga att en advokat köar – alltså köar, inte läser, argumenterar, undersöker eller sätter sig in i fallet – i 13 timmar. För ett enda fall. Det förklarar varför Rom har 23 000 advokater.

Exemplet ovan är på intet sätt extremt.

Pierpaolos byrå hade en känd tennistränare som klient. Han tillerkändes 300 000 euro som han fått för lite betalt mellan 1975 och 2004 av sin arbetsgivare. Han skulle ha ränta på pengarna också. Ett komplicerat fall.

Domskälen dröjde 26 månader!

Det var naturligtvis oacceptabelt. Pierpaolos byrå kräver skadestånd av staten. Processen började 2008 och pågår fortfarande.

Eller ta kaffeföretaget som dömdes för att felaktigt ha sparkat 15 anställda.

Processen tog nio år.

Hade någon av parterna överklagat kunde den tagit ytterligare två tre år. Kanske mer.

– Jag känner mig … impotent … när jag står i en kö, säger Pierpaolo.

Inte bara han är impotent. Det italienska rättssystemet är så långsamt att det blir ett hot mot nationens ekonomi. Världsbanken rankar Italien som nummer 87 i världen när det gäller företagsklimat. Landet som gav världen Ferrari och Fiat hamnar mellan Mongoliet och Jamaica (Sverige är nummer 14).

När det gäller förmågan att upprätthålla respekten för skrivna kontrakt ligger Italien på plats 158 av 183. Italien ligger två snäpp över Afghanistan men en bra bit under Sudan (Sverige är nummer 54).

– Det juridiska systemet skapar osäkerhet i affärslivet, säger Pierpaolo. En företagare kan inte leva i åratal i osäkerhet, oavsett om han har rätt eller fel. Det paralyserar ekonomin.

Pierpaolo blev jurist för att han älskar rent, logiskt tänkande. Jag frågar om han fortfarande betraktar juridiken så. Han svarar:

– Att vara advokat är att se samhällets funktioner i deras renaste form.